Sverige är fantastiskt. Regeringar, riksdagspartier och företagsledare är alla antirasister och feminister. Vi har en feministisk utrikespolitik. Till och med Jimmie Åkesson uttalar sig mot rasismen. I invandrartäta förorter ordnar SD-politiker demonstrationståg för kvinnors rättigheter. Så vad finns att klaga på? Ingenting, om man bortser från det som inte får nämnas. Som i den verkliga världen inte är Voldemort, utan exploatering och klasskamp.

På säkert avstånd från slagorden har privata privata och offentliga arbetsköpare i mer än två årtionden bedrivit ett framgångsrikt krig på arbetsplatserna. Med ett allt extremare arbetstempo, låga löner och en förslummad arbetsmarknad som följd. Man har särskilt siktat in sig på kvinnodominerade branscher och sådana som drar till sig invandrare. Socialdemokratiska och borgerliga politiker har tävlat om att underlätta denna utveckling.

Arbetslinjen - som lanserades av alliansen och lätt modifierad fortsätter under den nuvarande regeringen - är en piska som ska skrämma till undergivenhet. Den skuldbelägger de drabbade och döljer systemet. De arbetare som slits ut eller tvingas sjukskriva sig stämplas som lata och bortklemade. Den skärpta invandringspolitiken skickar invandrare och flyktingar rakt i gapet på arbetsköpare som inte har en tanke på att följa lagar och avtal. Och när undersköterskan och vårdbiträdet som har orkat ända fram äntligen ska pensionera sig, upptäcker de att pensionen inte går att leva på. Och kanske att en del har spekulerats bort av börshajar som levt gott på att placera deras magra pensioner på den börs som enligt pensionsreformens skapare skulle bidra till höga och säkra pensioner åt alla.

10001_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Denna kvinnofientliga klasspolitik är med små nyanser gemensam för 2000-talets regeringar. SD vill emellertid gå betydligt längre och förtjänar att tilldelas stora rikshycklarpriset för sina avståndstaganden från rasism och sitt försvar av kvinnors rättigheter.

Deras kulturellt förklädda rasism är välkänd. Mindre känd är deras syn på kärnfamiljen. Kvinnor reduceras till avelsdjur som ska föda svenska barn och därmed säkra nationens fortbestånd. Homosexuella och lesbiska betraktas som naturvidriga hot mot nationen. Därför ska de varken få gifta sig eller insemineras.

Rätten till abort ska begränsas. Sambeskattningen, som premierar hemmafruar på yrkesarbetandes bekostnad, ska återinföras för de som så önskar. Vårdnadsbidraget, för de som inte har sina barn i förskolan, ska fördubblas. Reglerna som delar på föräldraförsäkringen ska tas bort.

Kort sagt: kvinnorna ska tillbaka till spisen. Det monomana fokuserandet på invandrares påstådda och verkliga övergrepp mot kvinnor, handlar inte om att försvara kvinnors rättigheter. Det handlar om att försvara äktsvenskens äganderätt till "sin" kvinna.

Vad var det nu det hette? Svenska värderingar?