Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt gör verklighet av yttrandefriheten och visar på dess styrka. Varje argument som förs fram dissekeras in i minsta detalj, ifrågasätts, återupprepas, utvecklas, uppstår i nya former, för att till sist bevaras eller förkastas.

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid).

Ett av Jan Myrdals och Gun Kessles allra bästa verk är nog ”Sidenvägen” (1977), som med utgångspunkt från deras kunskap och erfarenhet om och från Kina och Centralasien dock bara till en del överlappar Frankopans arbete – även om de liksom Frankopan gör vad de kan för att bryta vår imperialistiska tolkning av vår historia .

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och uppskattat Clartés roll i kampen för ett socialistiskt samhälle.

Här publiceras Benny Anderssons minnesord över Eva Ullstadius i Clarté 3-2017:

"Clarténumret du håller i handen är tjockare än vanligt. Vi ansåg att den ryska revolutionens hundraårsjubileum kräver det. Men ett digrare innehåll kräver också mer arbete. Det fanns stunder då vi undrade om vi tagit oss vatten över huvudet. I ett sådant anfall av missmod och handlingsförlamning i början av sommaren, dök det upp ett mejl på min skärm. En kvinna vid namn Eva Ullstadius, pensionerad forskare och lärare i Göteborg, hade testamenterat sin kolonilott i Slottsskogen till Clarté.

Bilder på en kvinna som sitter på trappan till sin kolonistuga i kvällssol for igenom mitt huvud. I den ena handen en kaffekopp, i den andra Clarté. Och för min del var anfallet av missmod och handlingsförlamning som bortblåst. Som tack för Eva Ullstadius stöd och tro på en bättre framtid, dedicerar vi det här numret av Clarté till hennes minne. Med pengarna från försäljningen i ryggen, kommer vi att kunna göra en ännu bättre tidskrift."

(Tidningshuset som Gud glömde. Manus: Gertrud Larsson. Regi: Michaela Granberg. Göteborgs Stadsteater)

Göteborgsposten (sedermera GP) grundades av Felix Bonnier, bror till Albert Bonnier, 1859. 1872 såldes familjens aktier och därmed försvann detta mediehus från Göteborgs tidningsvärld. 1926 tog Harry Hjörne över GP och gjorde den till liberalismens västsvenska flaggskepp. När sonen Lars vid seklets slut skulle lämna över till den publicistiskt oerfarne sonsonen Peter - räckte inte längre pengarna till majoritetsägande i GP, till följd av faderns kostsamma skilsmässa från Anne Gyllenhammar.

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka på dörrarna till Sukhanovs stora lägenhet. Hans hustru, Galina Flakserman, som var medlem av bolsjevikpartiet sedan 1905, gick för att öppna. En efter en, genom olika ingångar, kom ett antal medlemmar av bolsjevikernas centralkommitté. En av de inträdande var en renrakad figur med okänt utseende. Först när han tankspritt lyfte av sig peruken, blev han igenkänd. Lenin hade anlänt.

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet.

Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon allt djupare in i rörelsen...

I pjäsen Modern använde Bertolt Brecht sina konstnärliga idéer om den lärande teatern på ett genomgripande sätt. Med premiär den 12 oktober sätter nu Teater Tribunalen upp sin version av hans tidlösa verk om de människor som lever under det kapitalistiska systemet krossande tyngd. Boka dina biljetter här!

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång.

Jimmy Åkesson tvangs till och  med  leverera ett så pass kraftfullt avståndstagande från nazismen,  som han bara orkade: "Det är en ganska sorglig dag i svensk politik. Ni har säkert följt händelserna i Göteborg där extremister från både vänster och höger drabbar samman."

Det kunde inte ens Donald Trump ha sagt bättre.

En elak bedömare skulle kanske till och med ha betecknat nazimarschen som ett ömkligt och ett för såväl rörelsen som för samhället kostsamt  fiasko. Och kanske till och med  parafrasera ordstävet:

"Mycket väsen för lite ull, sa gumman då hon klippte nassen".

(Efter revolutionen; Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968: Svante Nordin & Lennart Berntsson; Natur&kultur 2017; 284 s.)

Svante Nordin och Lennart Berntsson är båda framgångsrika och emeriterade akademiker inom historia/ide och lärdomshistoria. De har rötter i Zenitgruppen som började verka i Lund under första delen av 60-talet. Zenitruppens mest framskjutna medlemmar hade från början en anarkosyndikalistisk bakgrund, men de var också inspirerade av Perry Anderson, Ralph Miliband, Jurgen Habermas, André Gorz m fl. Med ”En ny vänster?” (1966) sökte Göran Therborn, Lars-Ola Borglid, Gunnar Olofsson och Rune Wiklund som redaktörer samla den ganska talrika vänsteropposition inom SAP, som inte längre upplevde en oöverstiglig vallgrav som skilde den från Hermanssons SKP:s ”reformvänster”.