Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Benny Andersson är tveksam till Carchedis analys och lyfter fram några frågor kring hur Carchedi egentligen mäter profitkvoten, vilka mekanismer som kan förklara utvecklingen och vilka tolkningar av resultaten som är rimliga att göra.

Drygt en vecka efter Brexitomröstningen meddelade Storbritanniens finansminister George Osborne att Brexitsegern kommer kräva nedskärningar och skattehöjningar. En justerad budget kommer att presenteras om några månader. Men Osborne sa också att regeringen planerade för en kraftigt sänkt bolagsskatt, något som fick Tysklands finansminister, Wolfgang Schäuble, att reagera starkt. Den tyske finansminister är starkt kritisk till det brittiska förslaget som riskerar att leda till en kapplöpning mot låga skatter i Europa.

Detta är Benny Anderssons genmäle på artikeln Kan keynesiansk politik få ett slut på krisen?

Håller med om att man inte bara bör beakta efterfrågan, som Keynesianserna brukar göra, utan också utbudssidan, dvs produktionen och dess villkor. Men är ändå tveksam till Carchedis något skolastiska analys. Efter en mycket snabb genomläsning inställer sig ett antal frågor. Bland annat de följande, som jag skjuter av från höften.

I Almedalen har veckan ägnats åt slaget om svenskheten. Eller kanske var det gyttjebrottning, om man ser till det intellektuella innehållet och syftet med de diskussioner som fördes. Visst finns det kulturdrag, tänkesätt och mentaliteter som man idag skulle kunna beteckna som typisk svenska. Svåra att kartlägga och avgränsa; det skulle antagligen behövas samhällsvetenskapliga och historiska undersökningar för att blottlägga dem med något slags säkerhet. Sådana undersökningar skulle också visa att det vi idag skulle beskriva som typiskt svenskt, historiskt sett är en produkt av kulturmöten och yttre influenser av många sorter. Som Fredrik Reinfeldt så riktigt påpekade och Erik Helmerson upprepade i DN härom dagen: ”Ursvenskt är bara barbariet”.

Det är nu mer än tre decennier sedan den fria marknaden grävdes upp och återlanserades som politisk universallösning. Tongivande politiker som Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Bill Clinton och Tony Blair tog oss vid handen och ledde oss in på Den Enda Vägen. Som man lovade skulle föra oss till en strålande framtid. Idag har vägen förvandlats till en stig som bara tycks bli stenigare och brantare för varje steg. Allt fler undrar om vi inte har kommit vilse. Men nyliberalismens profeter och vägvisare tvivlar inte. De har bara bytt fot. Den strålande framtiden har ersatts med nödvändighetens tagelskjorta. ”Erkänn att politiken saknar lösningar på många samhällsproblem”, skrev Andreas Johansson Heinö och Karin Svanborg – Sjöwall från Timbro i en artikel om hur populismen ska stoppas (DN-debatt, 18/6). Tre dagar senare, inför riksdagsbeslutet om drastiska begränsningar i flyktingmottagandet, försökte DNs ledarskribent tillämpa receptet: ”Val mellan avskräckande alternativ är vad som står till buds för Sverige. Sådan är den tid vi lever i”. Ty man måste inse att det finns ”absoluta gränser” och att ”svenskt flyktingmottagande har ett institutionellt kapacitetstak”.

Hur en politisk förändring sker går ibland att läsa utifrån hur en politisk rörelse som förändras behandlar den historia den är sprungen ur. Inget konstigt med det. Vanlig dialektik. Micael Collins, historisk figur i frihetskampen, organisatören, kämpen, obönhörlig gentemot den brittiska säkerhetstjänsten, Fristatens portalfigur, förrädare mot Saken, avrättad av IRA. För 30 år sedan var det ”blåskjortorna” i Fine Gael som högtidlighöll hans minne, sedan började det hända saker... När filmen om Collins gick publicerade An Phoblacht, Provisoriska Sinn Feins tidning en bioannons: ”Micael Collins Sold out”. Något år senare hade han fått nya beundrare.

En recension av Zak Cope "Divided World Divided Class"[i].

Den som försöker göra en marxistisk klassanalys idag stöter på avsevärda problem. Den grundläggande skillnaden mellan marxismen och det vardagliga tänkandet på området, som medelklassbegreppet och den förespeglade så kallade klassresan, är först och främst att Marx ansåg att de grundläggande klasserna proletariatet och kapitalisterna är antagonistiska, vilket skall leda till en social revolution och att "Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor" som det står i det Kommunistiska partiets manifest.

And the world did gaze in deep amaze
At those fearless men, though few,
Who bore the fight that freedom´s light
Might shine through the foggy dew.

Så går en vers i en av de vackraste sångerna om Påskupproret, ”The Foggy Dew”. Om de som åter reste upprorets fana på Irland. För det var inte första gången, men den här gången, det här upproret, blev ett mer framgångsrikt nederlag än de tidigare. Frasen ur Becketts ”Slutspel” är ofta citerad: Try again, fail better. Det var vad som hände. Rebellernas gevär den där påsken smattrade såväl Irlands frihet som det brittiska imperiets svanesång.