Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Det är ingen tillfällighet att Jan Myrdal och Stefan Lindgren medarbetar i den bruna publikationen Nya Tider. Här lierar de sig med tvivelaktiga vänner som råkar tycka ”rätt” i den centrala frågan om USA-imperialismens framfart i länder som Mellanöstern. Var ”vännerna” befinner sig i övriga frågor framställs som ovidkommande. Men det stämmer inte riktigt. Det finns gemensamma uppfattningar också när det gäller invandringen, Sverigedemokraternas och andra rasistiska gruppers dominerande intressefråga, åsikter som sitter i generna på dessa högerextrema med rötter i nazismen.

JM!

Dostojevskijs lysande reaktionära roman, ägnad åt ett ursinnigt angrepp på tidens vänster Anteckningar från ett källarhål börjar med orden Jag är en bitter man. Lika fyndig är inte Du i din polemik, även om du är lika bitter. Jag begär inte att Du skall förstå att många av oss är lika förbannade på Dig, vilket medför en del formuleringar i Nilssons/Nybergs kritik som Du lätt kan betrakta som orättvisa och i Din bitterhet väljer att göra det.
Men även om vi under de senaste åren av Dig omväxlande har kallats hönster, anpasslingar och att ägna oss åt verbiage och släppa ut hot air m.m. borde Du ändå kunna förstå att vi egentligen inte är glada för att Du öppet nu ställer Dig utanför det vi representerar - märk att Du inte är utesluten från Clarté, ty du har på senare år inte varit betalande medlem. Men i dagens läge skulle Du sannolikt inte kunna accepteras för återinträde.

Nu har Clarté genom Mikael Nyberg, ansvarig utgivare för tidskriften Clarté och Clartéförbundet på styrelsens uppdrag genom professor Magnus Nilsson officiellt tagit ställning och uttalat sig om motsättningarna i synen på var den publicistiska huvudmotståndaren till den svenska arbetarklassen och dess allierade inom det svenska folket står att finna: Mikael Nyberg; Jan Myrdal hoppar ner bland de bruna och styrelsen genom professor Magnus Nilsson; Att dela säng med monster. Jag är inte imponerad över resonemangen, de är mest verbiage, ordsvall. Men tar dem på politiskt och intellektuellt allvar.

Hösten 1994 var jag redaktör för Kritiska EU-fakta, nejsidans tidning inför folkomröstningen om EU-medlemskapet. Vi fick in en artikel som handlade om EU och Bilderberggruppen. Jag hade själv rotat i ämnet och bedömde innehållet som sakligt korrekt. Vi ställde oss positiva till publicering. Författaren, Lars Adelskogh, var okänd för mig - det var före Googles och Wikipedias tid. Vi talades vid per telefon som hastigast och han lovade att skicka mig en synnerligen intressant och givande bok.

Det var ett verk av David Icke, en av dessa ärkestollar som föreställer sig en världsomspännande sammansvärjning ledd av frimurare, judar och utomjordingar.

Jag beslöt omgående att lyfta ut artikeln.

Varför?

Uttrycket ”politics makes strange bedfellows” betyder ungefär att det i det politiska livet ofta uppstår märkliga allianser. I kampen mot den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget kunde exempelvis konservativa nationalister och kommunister, som vanligtvis var motståndare, göra gemensam sak. Det var naturligtvis bra. Den nazityska ockupationen var den överlägset viktigaste politiska frågan i Danmark på den tiden, och därför var det i kampen mot den rätt att bortse från sådant som annars skiljde kommunister och konservativa åt. Men att det ibland är rätt att tona ned vissa politiska motsättningar innebär inte att man kan hoppa i säng med vem som helst.

Det är ingen överdrift att Vivek Chibbers bok Postcolonial Theory and the Specter of Capital slog ner som en bomb, när den publicerades 2013. En muntlig debatt med historikern Partha Chatterjee (finns på You Tube) och en skriftlig med ikonen Gayatri Spivak (Chibbers svar finns på hans hemsida, Spivaks artikel kräver inloggning från institution eller på annat sätt) vittnar mest om Chatterjees och Spivaks totala brist på motargument. Jag har inte följt debatten sedan dess särskilt noga, så jag kan ha missat intressanta inlägg. Många har emellertid pekat på de positiva insatser och den betydande forskning som postkoloniala kritiker av förtryck och rasism har gjort. Men de har inget ifrågasatt och särskilt inte Chibber. Det frågan gäller är om postkoloniala forskare har lyckats visa att marxismen och vissa universella kategorier och begrepp inte går att tillämpa på koloniala och postkoloniala samhällen, på grund av de ”säregna” förhållanden som antas råda där.

Marx 2016 äger rum lördagen den 15 och söndagen den 16 oktober på ABF-huset i Stockholm. Clarté, som är en av arrangörerna, har bjudit in två talare: Lucia Pradella och Vivek Chibber. Pradella är en italiensk filosof och samhällsforskare, som idag är verksam vid Kings College i London. Hon är medlem av redaktionen för Historical Materialism. Vivek Chibber är professor i sociologi vid New York University och har också varit verksam som en av redaktörerna för Socialist Register. Här presenterar Benny Andersson Lucia Pradella. Vivek Chibber presenterar sig själv i en intervju som finns att läsa här på hemsidan: Hur talar de Undre? (Clarté 4/2014). I en kortare kommentar skriver Benny Andersson om debatten som följt på utgivningen av Chibbers bok Postcolonial Theory and the Specter of Capital (2013).

Den sjätte volymen i Jan Guillous dekalogi om 1900-talets Europa, speglad i bröderna Lauritzens och deras efterkommandes öden släpptes nyligen under ovanstående titel (Piratförlaget; 2016; 417 s.).

Vi har nu kommit fram till 50-talet, den äldste brobyggarbrodern Lauritz är död och mellanbrodern Oscar skall snart följa efter. Sverre, esteten, lever numera i det gamla hemmet i Norge.