Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

OBS! När vi ändrade till vår nya version av clarte.nu, fick vi problem med att vissa kommentarer som postades precis i skiftet inte blev mottagna. Vi ber om ursäkt för detta.

Den 26/9 ger Ingrid Carlqvist en större intervju i Russia Today's nättidskrift och föremedlar en skrämmande bild av ett Sverige, som håller på att gå under och tas över av islam med hjälp av stenkastning och bildbränder: Invandrare vill införa sharialagarna i svenska no-go zoner.

Ingrid Carlqvist är en ökänd svensk journalist, författare och spökskrivare, som efterhand har lyckats straffa ut sig , till och med hos Expressen och Barometern, på grund allför grov rasism. På Twitter, där hon är maniskt verksam, hävdar hon att alla muslimer är terrorister och är mindre värda som människor. Därför är de som inte hatar, eller ser islam som ett hot, dårar: det är sunt att vara rädd för islam. Antirasister är antidemokrater, de vill störta den västerländska demokratin och är i själva verket fascister. Dessutom, hävdar Carlqvist, har invandrare alltför låg intelligens för demokrati.

Ivar Axel Arpi, tillhör en släkt, där varje generation enligt anfadern måste rymma minst en professor. Ivar är ett av de senaste skotten på släktträdet. Han föddes 1982 och har arbetat som ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån och som redaktör på Antonia A-J:s Axess magasin och på det blåsvarta magasinet Neo. Han har på senare år avancerat till ledarskribent på Svenska Dagbladet, varifrån han anser sig leverera högerkrokar om allt som har med politik att göra.

Det kan kanske tyvärr vara så att de flesta av oss på sin höjd tjänar till att tömma bäcken, torka skit, städa pissoarer eller gipsa armbrott. Medan ett fåtal exceptionella begåvningar är födda till att återförsälja dessa våra tjänares tjänster.

Jag har haft nöjet att vara studiekamrat med Carola Lemne. Därefter har jag med intresse kunnat följa hennes marsch mot vd-posten hos Svenskt Näringsliv via pillerbranschen, via vd-posten för Danderyds sjukhus och för Praktikertjänst.

Kommentar till Olle Josephsons kommentar i Clarté 2:2016

Låt mig säga det på en gång: jag har aldrig motsatt mig motinstitutioner. Fortfarande skriver jag i Clarté, vilket är värdefullt och gör mig tacksam, eftersom jag därmed får en vaken, kompetent och krävande läsekrets. Sedan februari 2015 är jag en av tre utgivare av sajten alliansfriheten.se, som syftar till att skapa en bas av kunskaper och argument för motståndet mot svenskt Nato-medlemskap. Det senare är en viktig uppgift, anser jag, eftersom den stora huvuddelen av svensk press, inklusive etermedia, aktivt har avstått från att ge allsidiga upplysningar i den pågående säkerhetspolitiska diskussionen.

Det bruna demokratihotet brukar vara lätt att identifiera, trots dess mytologiserande tal om att tolka folkviljan eller vanligt folks sunda förnuft. Här kan ofta socialister och liberaler skapa gemensam opinion. Det är svårare med det hot som kommer från de upplysta skribenter som i ett sken av förnuftig tolerans riktar sitt demokratiförakt mot svårhanterliga inslag i den liberala demokratin. I grunden handlar dessa hot om att inskärpa demokratins avgränsning till en sfär kringskuren av ett stort privat ägande och en ekonomi präglad av ett näringsliv som kan operera oberoende av demokratiskt (läs: folkligt) inflytande och kontroll. Här blir vänsterns bidrag både att blottlägga vad som finns mellan raderna i de upplysta skribenternas alster och att konkret ställa krav på en motsatt agenda – att verka för en fördjupad och utvidgad demokratisk process.

Det skrivs mycket om de förmenta kostnaderna för EU orsakade av att en bråkdel av flyktingar från kriget i Syrien sökt sig till Europa. Det skrivs åtminstone i Sverige nästan ingenting om de halsbrytande vinster EUs medlemsländer gjort sig på att förse krigskådeplatsens olika aktörer med vapen och ammunition.

Tack Anders Axelsson, för ett genomarbetat svar trots sommarvädret. Om man bortser från eventuella mätproblem, tycks det som om vi kan konstatera en tendens till fallande profitkvot i hela den produktiva sektorn i USA under efterkrigstiden, särskilt från mitten av 1960-talet och framåt. En fråga är om denna tendens är allmän för industriländerna, eller om den bara rör USA och ett fåtal andra. En annan är att tolka tendensen och hitta dess orsaker. Robert Brenner hänvisar till ökad konkurrens, Duménil och Lévy till att ett visst slags teknikkluster har uttömt sina möjligheter (se nedan!). Hur avgör man detta?

Både förslaget om att införa en (icke militär) keynesianism och att använda staten för investeringar och återställa det statliga ägandet av industrier, verksamheter och finansinstitut, är utmärkta förslag.

Det är också sannolikt att dessa förslag måste genomföras för att rädda kapitalismen ur dagens stagnation. Och att detta gäller både för Sverige och för världen i övrigt. Det är till och med så uppenbart att OECD:s ekonomer har påpekat detta även just när det gäller Sverige[i].