Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka på dörrarna till Sukhanovs stora lägenhet. Hans hustru, Galina Flakserman, som var medlem av bolsjevikpartiet sedan 1905, gick för att öppna. En efter en, genom olika ingångar, kom ett antal medlemmar av bolsjevikernas centralkommitté. En av de inträdande var en renrakad figur med okänt utseende. Först när han tankspritt lyfte av sig peruken, blev han igenkänd. Lenin hade anlänt.

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet.

Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon allt djupare in i rörelsen...

I pjäsen Modern använde Bertolt Brecht sina konstnärliga idéer om den lärande teatern på ett genomgripande sätt. Med premiär den 12 oktober sätter nu Teater Tribunalen upp sin version av hans tidlösa verk om de människor som lever under det kapitalistiska systemet krossande tyngd. Boka dina biljetter här!

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång.

Jimmy Åkesson tvangs till och  med  leverera ett så pass kraftfullt avståndstagande från nazismen,  som han bara orkade: "Det är en ganska sorglig dag i svensk politik. Ni har säkert följt händelserna i Göteborg där extremister från både vänster och höger drabbar samman."

Det kunde inte ens Donald Trump ha sagt bättre.

En elak bedömare skulle kanske till och med ha betecknat nazimarschen som ett ömkligt och ett för såväl rörelsen som för samhället kostsamt  fiasko. Och kanske till och med  parafrasera ordstävet:

"Mycket väsen för lite ull, sa gumman då hon klippte nassen".

(Efter revolutionen; Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968: Svante Nordin & Lennart Berntsson; Natur&kultur 2017; 284 s.)

Svante Nordin och Lennart Berntsson är båda framgångsrika och emeriterade akademiker inom historia/ide och lärdomshistoria. De har rötter i Zenitgruppen som började verka i Lund under första delen av 60-talet. Zenitruppens mest framskjutna medlemmar hade från början en anarkosyndikalistisk bakgrund, men de var också inspirerade av Perry Anderson, Ralph Miliband, Jurgen Habermas, André Gorz m fl. Med ”En ny vänster?” (1966) sökte Göran Therborn, Lars-Ola Borglid, Gunnar Olofsson och Rune Wiklund som redaktörer samla den ganska talrika vänsteropposition inom SAP, som inte längre upplevde en oöverstiglig vallgrav som skilde den från Hermanssons SKP:s ”reformvänster”.

(Uppdrag Bildt; Norstedts, 2017, 527 s. +noter.)

När man läser Björn Hägers biografi om Carl Bildt faller man lätt för frestelsen att jämföra Bildt med en annan flitig överklasspojke från Östermalm, Olof Palme. De båda hatade varandra under de femton år de samtidigt var politiskt verksamma. Båda stod åtminstone tidvis i underrättelsetjänstens tjänst CIA, SAF:s UB för Bildt, IB för Palme. Deras skilda öden säger en del om hur den svenska eliten belönar sina begåvningar - Bildt är idag en på blodspengar rik man och en våt överklassdröm som högerledare.  

Att fascister sprider sin propaganda t ex inom och utanför Bokmässans lokaler eller på Göteborgs gator är som alltid mycket obehagligt. På själva mässan har Vàvra Suks statsunderstödda Nya Tider till och med lyckats med konststycket att framställa sig som förkämpe, bl a för den yttrandefrihet vars avskaffande deras slutmål är att avskaffa. Därvid har han också lyckats få med sig inte så få av våra hjärnarbetare. Dessa har av olika skäl - eller förevändningar - valt att hellre svälja en fascistprovokation än att utöva sin högst demokratiska, men kanske aningen mera kostsamma, rätt att vägra dela golv med Nya Tider.

Teodorescu på Göteborgsposten verkar uppfatta problemet för den borgerliga parlamentarismen idag. Hon skriver att ”Om det parlamentariska läget känns hopplöst nu är det inget mot vad det kan komma att bli om alltfler väljare upplever att makthavarna föraktar dem och vänder dem ryggen. (GP 23/9 2017 Ledarkrönika Teodorescu: Vad krävs för att de ska återvända?1)

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina, Nordkorea, Indokina och Kuba.

Tyvärr ledde inte dessa revolutioner till den mänskliga frigörelse som de socialistiska pionjärerna hade hoppats på och kämpat för. Revolutionerna urartade och i slutet av det föregående århundradet hade Sovjetunionen brutit samman och kapitalismen återupprättats i många av de länderna.