Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

OBS! När vi ändrade till vår nya version av clarte.nu, fick vi problem med att vissa kommentarer som postades precis i skiftet inte blev mottagna. Vi ber om ursäkt för detta.

När, efter ständiga akademisekreteraren Sara Danius’ tre-sekunderspaus, orden ”Bob Dylan” yttrades den 13/1 2016 klack det till: Det var som Fan, de vågade i alla fall! Hee-Haa!

Nominerad 1997 av ett gäng kanadensiska litteraturprofessorer till det stora litteraturpriset – vilket inte många då tog på allvar – hamnade Robert Allen Zimmerman i Akademiens långa rad av de där nominerade som nog aldrig skulle komma i närheten av en seriös diskussion om priset. Så gick snacket då.

Sångtext: BOB DYLAN (Nobelpoet)

Jo, vår granne, grannbusen, han är bara en människa

Hans fiender säger att han bor på deras mark

Man satte honom i underläge - en miljon mot en

Han fick ingen plats att fly till, ingen plats att undkomma till

Han är vår granne, busen

Det finns en rad myter om folk som sysslar med mångkulturfrågor. Myter som leder till skendebatter; där det argumenteras i upprörda ordalag mot karikatyrer istället för att föra fram rationella argument. Jag tycker det är dags att avliva några av dessa myter.

Jag har träffat många som kallar sig ‘feminister’, men aldrig någon som säger sig vara anhängare av ‘identitetspolitik’. ‘Identitetspolitik’ är ett skällsord och inte ett verkligt analytiskt begrepp. Det är ett uttryck som inbjuder till karikatyrer och inte analys; därför att det saknar förankring i verkligheten.

Bild: Robert Nyberg

Britta Ring( se här och och här ) och Jan-Peter Stråhle( senaste not ) frågar sig om inte faran för ett storkrig kan vara akut, trots de uppenbara skäl som idag tycks tala emot det. Ett sådant krig skulle ju kunna starta av en händelsekedja som de agerande har förlorat kontrollen över. Eller av en slump. Ingen kan säkert förutspå framtiden. Därför bör vi göra vad vi kan för att minska risken för ett sådant krig och för att Sverige ska bli indraget om det ändå inträffar.

Historien visar att krig kan startas för att häva ekonomiska svaghetstillstånd, skriver Anders Persson, och hänvisar till 1939. Men varken världsekonomin eller Tysklands ekonomi i slutet av 1930-talet var till närmelsvis lika strukturellt svaga och obalanserade, som världsekonomin och USAs ekonomi är idag. Det handlar inte bara om smärre olikheter, utan om skilda universum. I slutet av 1930-talet hade världens kreditsystem återhämtat sig, realekonomin i länder som USA och Sverige var på väg upp. I Tyskland hade statsskulden visserligen ökat som en följd av rustningarna. Men det rörde sig om en hanterbar ökning som i stort sett kunde finansieras utan större problem genom att låna på hemmaplan. (Jfr tex Bettelheim: L´economie allemande sous le nazisme. Maspero 1971. Finns också i tysk översättning.).

Efter att offentligt och på den slutna Clartélistan under en längre tid ha debatterat Jan Myrdals, Stefan Lindgrens och andras närmande till högerpopulismen i dess olika skepnader, är det dags att åtminstone tillfälligt försöka summera. Det som varit genomgående är JMs och hans åsiktsfränders totala avsaknad av empiriska argument. Ett typiskt JM-inlägg börjar med en eller flera historiska analogier, vars relevans för inställningen till dagens högerpopulism aldrig klarläggs. Därefter följer ett antal allmänna påståenden, som emellertid bara undantagsvis stöds av sakargument, och så gott som aldrig av empiriska sådana. Istället förväntas vi alldeles för ofta nöja oss med fyndiga verbala formuleringar och nyord (”hönster, vängster”).

Jan Myrdal har invändningar mot min kritik av hans medverkan i tidningen Nya Tider. Han retar sig bland annat på inledningen till min artikel.

Varför berättade jag om Lars Adelskogh, en stolle med antisemitiska böjelser? Det är politiskt taskspeleri, skriver Myrdal.i Försökte jag kleta brun färg på honom?

Stefan Lindgren har synpunkter på min kritik av Jan Myrdals artikel i Nya Tider och hans egen medverkan i den lika bruna Fria Tider. Clartés lösa skott från höften är rubriken.[i] Lindgren skjuter skarpt.