Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

I slutet av min långa artikel i senaste Clarté tvingades jag sammanfatta komplicerade sammanhang på några få rader. Jag är därför glad att Peter Sundborg ger mig chansen att utveckla resonemanget. Jag kommer att dela upp mitt svar i tre separata inlägg. Det första handlar om grunden för tesen att Ryssland stod inför en socialistisk revolution, det andra om följderna av Lenins teori om imperialismen - hur den fick honom och bolsjevikerna att göra felaktiga förutsägelser om framtiden. Det tredje och avslutande inlägget handlar om själva teorin och frågan hur man ska se på kapitalismens indelning i stadier.

Lättnad är den spontana reaktionen efter meddelandet att regeringen beslutat bevilja tillfälligt uppehållstillstånd för de ca 6-8 000 ensamkommande barnflyktingar som lyckades ta sig hit före 25 november 2015 och som sedan fått leva i ovisshet med oändligt utdragna asylprocesser. Det betyder inte att Sverige återgått till en humanitär flyktingpolitik, på intet sätt. Som en företrädare för de afghanska flyktingarna påpekade i Rapport är lagförslaget mycket oklart: vad händer sedan man avslutat sina gymnasiestudier? Vad händer med den som inte klarar gymnasiestudierna? Hur med dem som gått under jorden i dag? Etc. Andra människorättsvidriga inslag i flyktingpolitiken består såsom förbudet mot anhöriginvandring. Men det är ändå en lättnad. Det finns en öppning! Något slags anständighet har vunnit terräng. Det är ändå möjligt att slå tillbaka en grovt reaktionär och människofientlig politik.

Som många andra blev jag djupt skakad av CNNs bilder från slavauktioner i Libyen. I TV kunde vi därefter betrakta Margot Wallströms och andra politiskt ansvarigas försök att låtsas vara upprörda: ”Fruktansvärt!” ! ”Det hade vi ingen aaaning om!” Och så vidare. Hyckleriet och falskspelet fick mig att må illa.

Lenin talar på Röda torget

Med stort intresse läste jag Benny Anderssons utmärkta artikel Sovjeterna vann och förlorade makteni Clarté nr 3/2017. När jag kom till slutet av artikeln blev jag dock betänksam. Har Benny Andersson verkligen rätt i det han skriver här? Nej, det är ytterst tveksamt. Jag har några synpunkter på det han skriver.

Andersson instämmer i Stephen Cohens uppfattning att Lenin och bolsjevikerna hade varit bergfast övertygade om att det skulle uppstå socialistiska revolutioner i andra europeiska länder, framför allt Tyskland. Detta var en tes som bolsjevikerna varit de ivrigaste förespråkarna för. Och den här ståndpunkten ledde till att bolsjevikerna avbröt samarbetet med vänster-SR och detta i ledde i sin tur till en kommandopolitik som förhindrade koalitionen med bönderna och utlöste den röda terrorn.

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt gör verklighet av yttrandefriheten och visar på dess styrka. Varje argument som förs fram dissekeras in i minsta detalj, ifrågasätts, återupprepas, utvecklas, uppstår i nya former, för att till sist bevaras eller förkastas.

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid).

Ett av Jan Myrdals och Gun Kessles allra bästa verk är nog ”Sidenvägen” (1977), som med utgångspunkt från deras kunskap och erfarenhet om och från Kina och Centralasien dock bara till en del överlappar Frankopans arbete – även om de liksom Frankopan gör vad de kan för att bryta vår imperialistiska tolkning av vår historia .

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och uppskattat Clartés roll i kampen för ett socialistiskt samhälle.

Här publiceras Benny Anderssons minnesord över Eva Ullstadius i Clarté 3-2017:

"Clarténumret du håller i handen är tjockare än vanligt. Vi ansåg att den ryska revolutionens hundraårsjubileum kräver det. Men ett digrare innehåll kräver också mer arbete. Det fanns stunder då vi undrade om vi tagit oss vatten över huvudet. I ett sådant anfall av missmod och handlingsförlamning i början av sommaren, dök det upp ett mejl på min skärm. En kvinna vid namn Eva Ullstadius, pensionerad forskare och lärare i Göteborg, hade testamenterat sin kolonilott i Slottsskogen till Clarté.

Bilder på en kvinna som sitter på trappan till sin kolonistuga i kvällssol for igenom mitt huvud. I den ena handen en kaffekopp, i den andra Clarté. Och för min del var anfallet av missmod och handlingsförlamning som bortblåst. Som tack för Eva Ullstadius stöd och tro på en bättre framtid, dedicerar vi det här numret av Clarté till hennes minne. Med pengarna från försäljningen i ryggen, kommer vi att kunna göra en ännu bättre tidskrift."

(Tidningshuset som Gud glömde. Manus: Gertrud Larsson. Regi: Michaela Granberg. Göteborgs Stadsteater)

Göteborgsposten (sedermera GP) grundades av Felix Bonnier, bror till Albert Bonnier, 1859. 1872 såldes familjens aktier och därmed försvann detta mediehus från Göteborgs tidningsvärld. 1926 tog Harry Hjörne över GP och gjorde den till liberalismens västsvenska flaggskepp. När sonen Lars vid seklets slut skulle lämna över till den publicistiskt oerfarne sonsonen Peter - räckte inte längre pengarna till majoritetsägande i GP, till följd av faderns kostsamma skilsmässa från Anne Gyllenhammar.