Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Denna text är ett svar från Knut Lindelöf på en debattartikel som Benny Andersson publicerade på Clartébloggen den 6 januari. Ytterligare artiklar som anknyter till debatten är Bennys artikel Om högerpopulismen och de identitära (31 december) och Knuts artikel Clarté ylar med vargarna (4 januari) på egen blogg.

I sin kritik av min blogg (och mig) börjar Benny Andersson med invandrarfrågan. Han påstår att min blogg torgför uppfattningen att man bör sluta upp bakom SD i invandrarfrågan. Så är det förstås inte. Men för BA verkar det inte finnas en ”invandrarfråga” över huvud taget. Det finns bara ren och grundcirkelartad klasskamp. Mitt perspektiv i invandrarfrågan beskrev jag 2014 – för nästan precis fyra år sedan. Jag läste det på nytt nu och finner det fortfarande hållbart. https://www.lindelof.nu/ mangkulturalismens-rotter/.

Förra gången jag och Clarté angreps på Knut Lindelöfs blogg (men inte av Knut själv den gången, det bör sägas), var för att vi vägrade instämma i uppslutningen bakom SDs uppfattning att flyktingar och ”massinvandring” är det största problemet det svenska folket står inför. Nu angrips vi igen, fast med lite annorlunda argument: Vi sägs inte begripa den avgörande betydelsen av att bygga en rörelse för fred och nationellt oberoende på en allians med rasistiska och främlingsfientliga grupper.

När vi senast hade en diskussionen med Jan Myrdal och hans lilla trogna skara av följare, hette det att man ville isolera högerpopulismen. Se till så att dess stöd minskade. Där var vi överens, påstod man. Det som många av oss då ansåg vara fel med denna respektabla önskan, var att man sade sig vilja isolera högerpopulismen genom att ta över deras politik: Att göra ”massinvandringen” till huvudfara och skylla allt djävelskap på den.

 Nu låter det annorlunda. När JM sedan en tid öppet har satt sig i knät på en högerpopulistisk tidning och talar på konferenser där merparten av deltagarna kommer från denna kant, vill man göra gällande att högerpopulismen – i alla fall just den här sorten, ”identitärerna” - har blivit respektabel. Ja, en allierad att räkna med i kampen mot USA-imperialism och globalisering. Under alla omständigheter bättre, eller i vart fall inte värre, än till exempel Liberalerna som stöder USA-imperialismen och vill gå med i NATO. Eller Socialdemokraterna som är på väg åt samma håll.

När Jan Myrdal, efter 2016 års bokmässa, publicerade sig i Nya Tider var det många som tog sig för pannan. Vänstermannen Myrdal i armkrok med Vávra Suk och allsköns islamofoba och invandringskritiska högerextremister. Det kunde väl ändå inte vara möjligt?

Men det var det. Och det var heller ingen engångsföreteelse. Nyligen (närmare bestämt den 15 och 16 december) deltog Myrdal i sällskap med Nya Tiders redaktörer Vávra Suk och Sanna Hill i en "antiglobalistisk" konferens i Moldavien, tillsammans med Moldaviens president och representanter bland annat från italienska Lega Nord, franska Front National och bulgariska Ataka. Bland deltagarna märktes även den ryske reaktionären Alexander Dugin och den franske Putinvännen Yvan Blot, i Nya Tiders rapportering betecknade som några av samtidens stora "antiglobalistiska filosofer och tänkare". Och en av de inbjudna talarna var alltså Jan Myrdal.

Adolf Hitler ansåg att "I boljesvismen ser vi Judarnas försök att i det tjugonde århundradet ta över världsherraväldet". Moskvakommunismen dirigerades i det fördolda av den judiska storfinansen på Wall Street tyckte samme författare .
Det var som bekant inte mycket sant i denna analys. Men i rätt kretsar fungerade den säkert. Idag fortlever, och tillväxer, konstigt nog, antijudiska vanföreställningar i högerextrema kretsar, långt efter det att i allmänborgerliga kretsar antisemiter* i stort sett gått över att omfatta till antimuslimska eller artiarabiska fördomar - och tillskriver Islam samma strävan efter världsherravälde.

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära syn på sina teorier och analyser. De utges aldrig för att vara ofelbara och deras sanningsanspråk begränsas oftast till en bestämd konkret situation.

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister.

Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma traditionen (i och för sig också med rötter i 1960- och sjuttiotalen) hade tagit med sig China Miévilles bok ”1917” som ett exempel på vad hon tar till sig av 1917 som symbol.

Vad Miéville, med stöd i moderna historiker, visar är att uppror närs av de breda rörelserna och att äldre berättelser om allvetande och planerande partier som revolutionens motor inte stämmer. Partierna bidrar, men de rider på rörelsernas axlar. Traditionell marxistiskt återberättande av 1917 har till exempelvis inte förrän på senare förmått inse de ryska kvinnornas roll i händelseutvecklingen, varken på gatan eller i redaktionsrummen.

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är nämligen ”att med litteratur och konst som redskap förmedla etik och konkretisera de goda värderingar som behövs i ett samhälle” (hämtat från KD:s hemsida om klassikerlista). Hur skulle det se ut om en sådan lista inbegrep en bok om en alkoholiserad präst skriven av en förmodligen lesbisk författare? Eller ännu värre, en bok som faktiskt ledde till åtal för hädelse skriven av en person som omhuldades av arbetarrörelsen?