Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Åtgärder som Aktivitetsgarantin och Fas 3, vilka i internationell debatt kallas workfare, har fått dåligt rykte bland de inhemska svenska löntagarna. Det har kommit till reaktioner och till och med kampanjer från det nya proletariatet, vilka även i en del fall smittat av sig på den organiserade arbetarklassen. Inte så att LO etc. på något vis ställt krav på att proletärer som ålagts arbete på deras arbetsplatser skall ges anställning med lön enligt avtal, och ännu mindre att proletärer som utsatts för denna systematiska diskriminering från statens sida och med hjälp av statens myndigheter skall ges någon typ av kompensation för detta. Men det har kommit till att anställda inom den organiserade inhemska arbetskraften blivit allt mindre villiga att löpa risken att eventuellt själva vid till exempel företagsnedläggningar hänvisas till workfare.

Sedan länge har man inom SAP-vänstern erfarit att en socialdemokratisk gräsrot (eller en alkoholisthustru) - ständigt är dömd att bli besviken. Detta, emedan partier från diametralt motsatt utgångspunkt hamnat i samma dilemma som liberalerna (enligt Gunnar Helén) mellan folkstyre och privategendom. Ty man måste till varje pris försvara det system man en gång vann massorna på att lova att avskaffa. När den liberala retoriken framställer privategendomen som folkstyrets fasta grund får populismen näring, när människor inser att det faktiskt existerade styret framför allt syftar till bevarandet av privategendomen av produktionsmedlen - dvs kapitalismen.

Nära 5.000 planerade operationer ställdes in i Stockholm förra året. Det var en ökning med 24% från året innan. Men det är inte mycket att orda om tycker Marie Ljungberg Schött, moderat landstingsråd ansvarig för sjukvård. Det är bara 1,1% av det totala antalet operationer. Vad hon inte pratar om är alla de som väntar på operationer och som inte ens kommit till planeringsbordet. Inte heller nämner hon hur det spär på den katastrofala situationen på akuterna. I vår närmaste bekantskapskrets finns till exempel en person som redan för över ett halvår sedan fick beskedet från sin öronläkare att han måste genomgå en operation så snart som möjligt. Än har han inte kallats och vid två tillfällen har han tvingats besöka akuten för att lindra de besvär han har.

Först av allt vill jag be om ursäkt till Clarté. Jag skickade in ett inlägg på Kommunisternas Blogg som handlade om att debatten hade stängts av innan jag fick grönt ljus av ett sista inlägg av Clarté.

Lennart Rahm påstår att jag inte har svarat på hans inlägg på SKP:s Kommunistiska Blogg. Vilket inte stämmer. Kanske är det ett missförstånd från hans sida. Mitt svar till honom är en lång kommentar under hans egen artikel: Svar till Kerstin Stigsson om Irland .

I den borgerligt - liberala tankevärlden är högernationalister som Trump, Nigel Farage och Marine LePen ett populistiskt uttryck för missnöjet hos missledda, bakåtblickande arbetare och andra grupper som drabbats av globaliseringen. Ett litet antal individer med bakgrund inom vänstern har svalt den bilden med hull och hår, men strukit uttrycket ”missledda”. Trump &Co sägs istället vara ett rationellt uttryck för folkliga gruppers (”vårt folks”) berättigade motstånd mot de försämringar som globaliseringen har medfört. En överväldigande majoritet av vänstern har tagit bestämt avstånd från den uppfattningen. Samtidigt har man själva svalt mycket av den liberala bilden, fast man har vänt den upp och ner. Vänstern ansluter sig till liberalernas åsikt att globaliseringen ligger i borgarklassens intresse, men delar inte synen att arbetarklassen också har samma intresse. ”Högerpopulismen” ses inte som ett utryck för folkliga krav, utan som ett sätt för överklassen att försvaga och splittra motståndet mot den nyliberala ordningen. Genom att felaktigt peka ut invandrare och flyktingar som syndabockar, kan missnöjet ledas åt fel håll och splittras i grupper som bekämpar varandra istället för att slåss mot borgarklassens offensiv. Detta sägs ske i syfte att kunna fortsätta med ”business as usual” bakom den nationalistiska och xenofoba retorikens kulisser. Högerpopulism och nationalism på ytan, fortsatt nyliberalism till innehållet. Så ser formeln ut. Det enda verkliga innehåll som högerpopulismens bekännelser till nationen antas ha är begränsandet av arbetskraftens (migrationens) fria rörlighet i syfte att splittra arbetarklassen och få tillgång till ett underproletariat man kan utsätta för maximal exploatering bortom lagar och avtal. Det ligger en del sanning i den analysen. Men frågan är om det är hela sanningen?

Regeringens förslag till ny museilag syftar bland annat till att förhindra klåfingriga kommunpolitiker att lägga sig i museernas verksamhet. Det är positivt. Men efter 20 år på ett kommunalt museum är min erfarenhet att klåfingerheten från politiker inte är det största problemet. Utan det största problemet är den ökande konformismen. Under de senaste tio åren har Sundsvalls museums självständighet blivit allt mindre och dess inkorporering i den övriga kommunala verksamheten allt starkare. Detta har sina fördelar. Museet ses som en del i kommunens strävan mot attraktivitet och tillväxt. Nerskärningskrav är numera sällsynta. Men nackdelar överväger. Museets engagerar sig allt mindre i viktiga samhällsfrågor. Kontroversiella utställningar och debattmöten ingår inte längre i verksamheten. Kulturvetarna blir allt färre inom museet, medan organisatörer och administratörer anställs i högre utsträckning. Museet byråkratiseras alltmer och omfattningen på verksamheten är viktigare än innehållet. Deltagande i det offentliga samtalet blir allt mer sällsynt. Kunskapsuppbyggnaden är minimal och kontaker med forskarvärlden ringa.

Den här debatten började med min kritik av Malcom Kyeyune och gled sedan över till en diskussion om Sverige behöver ett tillskott av invandrad arbetskraft eller inte. Efter en kortare debatt om de fakta som jag och Niklas Eriksson pekade på, bytte kritiken av mitt inlägg spår och försökte istället visa att en alternativ ekonomisk politik som möter samhällets behov, ökar tillväxten och minskar arbetslösheten, inte är möjlig inom kapitalismens ramar. Först påstods det att ökad invandring skulle omintetgöra sådana försök. Tanken bakom påståendet är vandringsmyten att invandrare genom att ”välla in” och ta vilka jobb som helst till vilka löner som helst, skapar arbetslöshet, driver lönerna nedåt och försvagar arbetarrörelsen. Gentemot det, anförde jag att arbetslöshet och tillväxt redan idag skiljer sig åt i Europa och på andra håll, på ett sätt som inte kan förklaras med skillnader i migrationspolitik och migrationsströmmar.

Lennart Rahm lämnar en slutreplik i diskussionen om Nordirland. Tidigare artiklar i debatten: Lennart Rahms första artikel den 17 juni och Kerstin Stigssons replik 1 december.

En viss Kerstin Stigsson envisas med att hävda en kunskap om den politiska situationen på Irland. Jag svarade på en replik till mig på hennes hemorgans hemsida, Riktpunkt, Moskva-partiet SKP:s sida, istället för att svara där hamnar hon på Clartés sida. Att kalla artikeln ”Dagens Nordirland” är utifrån vad som sägs såväl osant som tämligen pretentiöst. Jag är inte intresserad av att tugga om igen det jag redan skrev i våras, därför bara ett par korta punkter.