Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

På lindelöf.nu har förts en debatt kring ett inlägg av Jan Myrdal, som sedan en tid driver tesen att Clarté, och den s.k. ”allmänna ’vänstern’” är ”trotskistiskt” därför att vi inte vill släppa in SD och andra högerextremister och rasister i enhetsfronten för freden. Eftersom Lindelöf.nu inte tillåter kommentarer längre än 1000 nedslag, och eftersom webbdebatten egentligen började på Clartébloggen, med inlägg av Olle Josephson och Dan Israel, så väljer jag att kommentera debatten här, men ta alltså gärna del av den innan läsning av nedanstående.

Sven Wollter har just fått Leninpriset för sin livslånga ”kulturkamp mot kapitalismens hisnande barbari”.
Pristagaren offentliggörs varje år vid den här tiden. och priset delas ut i Varberg i april till kulturskapare från skilda områden, som principfast har verkat i opposition mot det förhärskande ekonomiska och sociala systemet.
Lika obligatoriskt är att Dagens Nyheter utspyr sitt hat och vämjelse över priset och pristagarna. Eftersom DN i icke ringa grad står som en yttersta kulturell och propagandistisk garant för "kapitalismens hisnande barbari" får man inte bli chockad över att tidningen varje år måste känna sig manad att utse en avlönad eller inhyrd kulturskribent att efter förmåga härvid hålla i bödelsyxan.

I höstas, under min senaste Berlinvistelse, läste jag i Berliner Zeitung en artikel som sedan dess legat och surrat i mitt huvud. Denna artikel, som var en helsida lång och hade rubriken Die Spaltung (Splittringen), handlade om den tyska socialdemokratins högervridning och därav följande oförmåga (eller ovilja) att samla vänstern och därigenom skapa ett alternativ till fortsatt storkoalition med borgerliga partier. Att jag fortsatt att fundera över denna artikel beror inte enbart på allmänt Tysklandsintresse. Nej, det beror på att den ytterst sett berör socialdemokratins allmänna tillbakagång i västvärlden och alltså även svenska förhållanden.

Lördagen den 27 januari begav jag mig till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Där firades Arbetarlitteraturens dag, och jag hörde ett föredrag av litteraturvetaren Per-Olof Mattsson om hans nya bok om Martin Andersen Nexö (se rec. i Aftonbladet 10 januari).

Föredraget var utmärkt. Nexö var en pionjär för nordisk arbetarlitteratur. Hans två mest kända romansviter är Pelle erövraren (1906-10), numera troligen mest bekant som film, och Ditte människobarn (1917-21). Mattssons poäng var de haft ett avgörande inflytande på svensk arbetarlitteratur, men att Nexö tonats ned i historieskrivningen. Det beror dels på att han var Moskvatrogen kommunist, dels på att man gärna velat framställa svensk arbetarlitteratur som något säreget svenskt, utan motsvarighet i andra länder.  Då är det mindre lyckat att så mycket kom från Danmark.

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Jag har skrivit att bolsjevikerna inte var så fixerade vid revolutionerna i Centraleuropa åren före Oktoberrevolutionen. Och att man inte kan tala om en ”programmatisk eskapism”, vilket Benny Andersson hävdade i sin Clarté-artikel. Andersson fortsätter att ifrågasätta min uppfattning. Ett viktigt argument för min ståndpunkt är att Lenin inte litade på den socialdemokratiska vänstern under åren strax före revolutionen. Jag tycker det är uppenbart. Lenin litade inte ens på Zimmerwald- vänstern som bildades 1915. Han litade endast på vänstern inom Zimmerwald-vänstern. Den socialdemokratiska vänstern var länge pacifistisk. Det var inte Lenin. Omedelbart efter första världskrigets utbrott ansåg han att bolsjevikerna skulle göra kriget till ett revolutionärt inbördeskrig. Lenin hyste ett lågt förtroende för personer som Zeth Höglund inom till exempel den svenska vänstern. Han tyckte att Branting var en klokare politiker, även om han naturligtvis inte sympatiserade med Brantings reformism.

I det sista numret av Clarté som kom ut förra året (4/17) fanns det med några intressanta artiklar om den ekonomiska kris som vi står inför. Per Björklund beskrev hur bostadsbubblan, när den väl spricker, kommer att påverka och kyla ner resten av ekonomin. Även Gustav Ingman beskriver hur byggsektorn på ett väldigt påtagligt sätt påverkar resten av ekonomin och hur byggbranschen tidigare användes för att minska konjunktursvängningarna. Såvitt jag kan se, stämmer allt detta och även jag håller med om att vi står inför en stundande kris. I en sådan situation, som vi då alltså befinner oss i, är det desto viktigare att framhålla de revolutionära perspektiven. Med detta misslyckas både Ingman och Björklund.

Den första frågan man som kommunist bör ställa sig är: är det kommunisternas uppgift att förvalta kapitalismen? Läser man Björklund och Ingman verkar svaret vara ja. Inga revolutionära perspektiv hålls fram och socialismen omnämns inte ens som ett perspektiv långt in i framtiden.

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Jag börjar mitt svar på Peter Sundborgs senaste inlägg bakifrån, dvs med hans avsnitt om imperialism och monopol. Där skriver PS: ”Vissa marxistiska teoretiker har gjort ett stort nummer av att Lenin i sin bok om imperialismen i en mening verkar uttrycka uppfattningen att monopolismen kan upphäva konkurrensen, det vill säga upphäva en av kapitalismens grundläggande motsättningar. / ,,, / Men på grundval av denna enda lilla mening har de marxistiska skribenter byggt upp en hel teori om Lenins misstolkning av Marx och Lenins felaktiga imperialismuppfattning. Det är ett fantastiskt bygge. Men det faller ju ihop som ett korthus om man konstaterar att de uppenbart gjort en feltolkning.”

Nu ger PS inga argument för sina omdömen. Vilka syftar han på? Varför har de feltolkat Lenin? Det framstår som en smula förmätet att utan vidare argument hävda att tex Anwar Shaikh, vars idéer jag kort presenterade i ett inlägg härom dagen, skulle bygga sin kritik på ”en enda mening” (vilken?). Och vad menar PS med det avgörande men vaga uttrycket ”upphäva konkurrensen”? Om han menar avskaffa konkurrensen i verkligheten, har han fel. Ingen teoretiker av betydelse som jag känner till har påstått att Lenin hävdar att monopolen har avskaffat konkurrensen i verkligheten.

Jan Myrdal påstår i senaste numret av FiB att USA och Nato nu håller på att förbereda en situation som ska ”möjliggöra ett avgörande förstaslag” och kunna bomba Ryssland med atomvapen innan de har möjlighet att svara. Den enda ”verklighetsbakgrund” han anger är att de internationella kärnfysikernas Science and Security Board flyttat fram sin domedagsklocka till två och en halv minut före midnatt.

Nu är det ju inte första gången Myrdal menar att krigsrisken är akut. I själva verket har han hävdat det konstant sedan åtminstone 1951 (när den kanske var det). I april 2014 hävdade han med anledning av utvecklingen i Ukraina på Lindelöfs Blogg: ”Nu är storkrig i Europa möjligt; ja nästan troligt…Om inte Ryssland denna gång – som Sovjet och Kina 1952 – med militär beredskap förmår tvinga Förenta staterna till reträtt (och/eller spränga EU-fronten) då blir kriget oundvikligt. Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett ´rättvist krig’.”