Petrograd 18 juni 1917

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser och soldater från stadens många militärförläggningar. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i Petrogradsovjetens ledning hade kallat ut massorna i en demonstration till stöd för sin politik, som hade återupprättande av ”ordningen” och samarbete med borgarklassen och den provisoriska regeringen som viktigaste beståndsdelar. Priset för detta samarbete, som på sista tiden hade börjat förvandlas till underordning, var att radikala krav på jordreform, fred och rätt till nationellt oberoende sköts till en obestämd framtid. Efter att februarirevolutionens glädjerus hade gått över i grå vardag, hade den politiken börjat möta en allt högljuddare opposition.

En dryg vecka tidigare hade bolsjevikernas Militära Organisation, som samlade partiets mest militanta vänster, kallat ut Kronstadts matroser och soldaterna från några oppositionella regementen till en demonstration mot klassamarbetet. Demonstrationen skulle äga rum lördagen den 10 juni. Inget tillstånd hade inhämtats från partiledningen som man heller inte hade hunnit informera. Eftersom demonstrationen skulle bli väpnad, sågs den som ett försök till maktövertagande och förbjöds av både regeringen och Petrogradsovjetens ledning, som hotade att slå ner den med våld. Bolsjevikerna lyckades under natten mot lördagen samla ihop fem medlemmar av sin centralkommitté och beslöt att avblåsa demonstrationen med tre röster mot noll. Två av de närvarande, Lenin och Sverdlov, kunde inte bestämma sig utan lade ner sina röster. Besvikna bolsjeviker fick återvända till sina militära enheter och försöka få demonstrationen inställd. En framstående bolsjevik beskrev vreden han mötte hos sina matroskamrater i Kronstadt den morgonen som några av de värsta timmarna i hans liv.

När Lenin kom tillbaka från landsflykten i början av april och offentliggjorde sina aprilteser, som vände sig mot allt samarbete med borgarklassen och den provisoriska regeringen, förespråkade fortsatt revolution och krävde att makten skulle övergå till sovjeterna, betraktades han som en galning även bland många av sina egna. Det krävdes övertalning för att Pravdas redaktion skulle publicera hans teser och då uttryckligen bara som Lenins personliga åsikter. I juni, två månader senare, hade opinionen svängt. Lenin fick använda det mesta av sin tid till att bromsa partiets allt otåligare vänster. Uppgiften var tålmodigt arbete för att vinna en majoritet i sovjeterna, skrev Lenin. Först när den uppgiften var löst och man hade folket på sin sida, kunde det bli tal om ett maktövertagande. Och på natten till lördagen den 10 juni, när frågan om makten ändå verkade ställas på sin spets, hade Lenin inte kunnat bestämma sig utan lagt ner sin röst. De förvirrade och oeniga bolsjevikerna hade en del att förklara.

Det var som svar på den inställda demonstrationen en vecka tidigare som Petrogradsovjetens ledning, med mensjeviken Tsereteli i spetsen, hade kallat ut massorna till en demonstration söndagen den 18 juni. Bolsjevikerna avvisade anarkisternas och andra mindre vänstergruppers planer på att ordna en alternativ aktion. Istället beslöt man att man skulle försöka ta över den officiella demonstrationen genom att uppmana massorna att sluta upp bakom radikala, bolsjevikstödda krav. Dagen innan demonstrationen sa Tsereteli hånfullt till Kamenev, som var medlem både i sovjeten och i bolsjevikernas centralkommitté: ”I morgon blir det inte spridda grupper, utan huvudstadens hela arbetarklass som demonstrerar, och inte mot Sovjetledningen vilja, utan på inbjudan av den. Nu kommer vi alla att få se, vilka som har majoritetens stöd, ni eller vi.” Och så blev det.

Klockan nio på förmiddagen spelade ett band upp Marseljäsen och demonstrationen satte sig långsamt i rörelse. Så småningom blev dess kolossala omfattning klar. Omkring fyra hundratusen människor tågade nedför Nevsky. I täten gick ledningen för Petrogradsovjeten och presidiet för den allryska sovjetkongressen, som hade sitt första kaotiska möte i Petrograd mellan den 3 och 24 juni. När täten nådde Marsfälten klättrade ledningen upp på en plattform där man kunde få överblick över demonstrationen och tala till demonstranterna. Väl där uppe, grep skräcken dem. De enstaka officiella parollerna drunknade i ett hav av bolsjevikparoller. Under flera timmar passerade led på led av demonstranter, där nästan alla bar krav på fred, bröd, jord och – som en ironi – ”All makt åt sovjeterna!”. Eller också: ”Ned med den tsaristiska Duman!” ”Ned med de tio kapitalistiska minstistrarna!” ”Ned med förberedelserna för den militära offensiven!” Maxim Gorkijs tidning Novaja Zjizn skrev efteråt: ”Söndagens demonstration avslöjade bolsjevikernas fullständiga triumf hos Petersburgs proletariat”.

Trots att det i år blir hundra år sedan den händelse som mer än andra formade 1900-talet inträffade, är det huvudsakligen tystnad som gäller från officiellt håll, både i och utanför Ryssland. Tvingas man ändå uttala något, målar man i Ryssland upp bilden av ”Den Stora Ryska Revolutionen”, som – trots en del beklagliga inslag i form av onödig och splittrande klasskamp – sägs ha lagt grunden för en återupprättad rysk nation med status som stormakt. Utanför Ryssland matas vi med den gamla sagoberättelsen om ädla demokratiska hjältar i den provisoriska regeringen, som över huvudet på de intet ont anande folkmassorna störtades i en statskupp av odemokratiska och skurkaktiga bolsjeviker.

China Miévilles nyligen utkomna ”October. The story of the Russian Revolution”, varifrån redogörelsen för demonstrationen den 18 juni är hämtad, punkterar effektivt både tystnaden och sagoberättelserna. Ska ni bara läsa en bok i sommar, tycker jag att ni ska läsa Miévilles ”October”. Där framträder de folkliga krafter som drev händelserna framåt och de förvirrade politikerna framför sig. Där porträtteras de verkliga hjältarna: De svältande kvinnorna som trotsade kosacker och polis och startade demonstrationerna som ledde till februarirevolutionen och tsarens fall. Arbetarna som gång på gång gick ut i mäktiga strejker och demonstrationer. Soldaterna som trotsade order om att skjuta på de demonstrerande och istället vände vapnen mot polisen och sina egna befäl. Eller varför inte representanterna för den nybildade muslimska kvinnoorganisation, som på frågan varför de muslimska männen skulle tillmötesgå deras krav och ge kvinnorna samma rättigheter svarade: ”Ge? Det handlar inte om att ge. Vi ska ta våra rättigheter”.

Hur står sig vänsterns egna sagoberättelser om hjältar och skurkar inför denna verklighet? I Miévilles bok, som sträcker sig fram till och med oktoberrevolutionen, någorlunda. Visserligen var också bolsjevikerna både oeniga och förvirrade. Inte ens Lenin visste alltid hur han skulle ställa sig. Men på det hela taget hade han en riktig analys av de krafter som satts i rörelse och den politik som krävdes. Vänsterns hjältesagor börjar inte krackelera förrän efter oktober. Om det handlar höstens kommande nummer av Clarté, som kommer att ha den ryska revolutionen som tema. Ska ni bara läsa en tidskrift i år, föreslår jag att ni väljer Clarté och i synnerhet numret om den ryska revolutionen. Den ryska revolutionen är en alldeles för viktig händelse för att begravas bakom tystnad, eller förfalskas av sagoberättare från höger och vänster.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera