Petrograd 18 juni 1917

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser och soldater från stadens många militärförläggningar. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i Petrogradsovjetens ledning hade kallat ut massorna i en demonstration till stöd för sin politik, som hade återupprättande av ”ordningen” och samarbete med borgarklassen och den provisoriska regeringen som viktigaste beståndsdelar. Priset för detta samarbete, som på sista tiden hade börjat förvandlas till underordning, var att radikala krav på jordreform, fred och rätt till nationellt oberoende sköts till en obestämd framtid. Efter att februarirevolutionens glädjerus hade gått över i grå vardag, hade den politiken börjat möta en allt högljuddare opposition.

En dryg vecka tidigare hade bolsjevikernas Militära Organisation, som samlade partiets mest militanta vänster, kallat ut Kronstadts matroser och soldaterna från några oppositionella regementen till en demonstration mot klassamarbetet. Demonstrationen skulle äga rum lördagen den 10 juni. Inget tillstånd hade inhämtats från partiledningen som man heller inte hade hunnit informera. Eftersom demonstrationen skulle bli väpnad, sågs den som ett försök till maktövertagande och förbjöds av både regeringen och Petrogradsovjetens ledning, som hotade att slå ner den med våld. Bolsjevikerna lyckades under natten mot lördagen samla ihop fem medlemmar av sin centralkommitté och beslöt att avblåsa demonstrationen med tre röster mot noll. Två av de närvarande, Lenin och Sverdlov, kunde inte bestämma sig utan lade ner sina röster. Besvikna bolsjeviker fick återvända till sina militära enheter och försöka få demonstrationen inställd. En framstående bolsjevik beskrev vreden han mötte hos sina matroskamrater i Kronstadt den morgonen som några av de värsta timmarna i hans liv.

När Lenin kom tillbaka från landsflykten i början av april och offentliggjorde sina aprilteser, som vände sig mot allt samarbete med borgarklassen och den provisoriska regeringen, förespråkade fortsatt revolution och krävde att makten skulle övergå till sovjeterna, betraktades han som en galning även bland många av sina egna. Det krävdes övertalning för att Pravdas redaktion skulle publicera hans teser och då uttryckligen bara som Lenins personliga åsikter. I juni, två månader senare, hade opinionen svängt. Lenin fick använda det mesta av sin tid till att bromsa partiets allt otåligare vänster. Uppgiften var tålmodigt arbete för att vinna en majoritet i sovjeterna, skrev Lenin. Först när den uppgiften var löst och man hade folket på sin sida, kunde det bli tal om ett maktövertagande. Och på natten till lördagen den 10 juni, när frågan om makten ändå verkade ställas på sin spets, hade Lenin inte kunnat bestämma sig utan lagt ner sin röst. De förvirrade och oeniga bolsjevikerna hade en del att förklara.

Det var som svar på den inställda demonstrationen en vecka tidigare som Petrogradsovjetens ledning, med mensjeviken Tsereteli i spetsen, hade kallat ut massorna till en demonstration söndagen den 18 juni. Bolsjevikerna avvisade anarkisternas och andra mindre vänstergruppers planer på att ordna en alternativ aktion. Istället beslöt man att man skulle försöka ta över den officiella demonstrationen genom att uppmana massorna att sluta upp bakom radikala, bolsjevikstödda krav. Dagen innan demonstrationen sa Tsereteli hånfullt till Kamenev, som var medlem både i sovjeten och i bolsjevikernas centralkommitté: ”I morgon blir det inte spridda grupper, utan huvudstadens hela arbetarklass som demonstrerar, och inte mot Sovjetledningen vilja, utan på inbjudan av den. Nu kommer vi alla att få se, vilka som har majoritetens stöd, ni eller vi.” Och så blev det.

Klockan nio på förmiddagen spelade ett band upp Marseljäsen och demonstrationen satte sig långsamt i rörelse. Så småningom blev dess kolossala omfattning klar. Omkring fyra hundratusen människor tågade nedför Nevsky. I täten gick ledningen för Petrogradsovjeten och presidiet för den allryska sovjetkongressen, som hade sitt första kaotiska möte i Petrograd mellan den 3 och 24 juni. När täten nådde Marsfälten klättrade ledningen upp på en plattform där man kunde få överblick över demonstrationen och tala till demonstranterna. Väl där uppe, grep skräcken dem. De enstaka officiella parollerna drunknade i ett hav av bolsjevikparoller. Under flera timmar passerade led på led av demonstranter, där nästan alla bar krav på fred, bröd, jord och – som en ironi – ”All makt åt sovjeterna!”. Eller också: ”Ned med den tsaristiska Duman!” ”Ned med de tio kapitalistiska minstistrarna!” ”Ned med förberedelserna för den militära offensiven!” Maxim Gorkijs tidning Novaja Zjizn skrev efteråt: ”Söndagens demonstration avslöjade bolsjevikernas fullständiga triumf hos Petersburgs proletariat”.

Trots att det i år blir hundra år sedan den händelse som mer än andra formade 1900-talet inträffade, är det huvudsakligen tystnad som gäller från officiellt håll, både i och utanför Ryssland. Tvingas man ändå uttala något, målar man i Ryssland upp bilden av ”Den Stora Ryska Revolutionen”, som – trots en del beklagliga inslag i form av onödig och splittrande klasskamp – sägs ha lagt grunden för en återupprättad rysk nation med status som stormakt. Utanför Ryssland matas vi med den gamla sagoberättelsen om ädla demokratiska hjältar i den provisoriska regeringen, som över huvudet på de intet ont anande folkmassorna störtades i en statskupp av odemokratiska och skurkaktiga bolsjeviker.

China Miévilles nyligen utkomna ”October. The story of the Russian Revolution”, varifrån redogörelsen för demonstrationen den 18 juni är hämtad, punkterar effektivt både tystnaden och sagoberättelserna. Ska ni bara läsa en bok i sommar, tycker jag att ni ska läsa Miévilles ”October”. Där framträder de folkliga krafter som drev händelserna framåt och de förvirrade politikerna framför sig. Där porträtteras de verkliga hjältarna: De svältande kvinnorna som trotsade kosacker och polis och startade demonstrationerna som ledde till februarirevolutionen och tsarens fall. Arbetarna som gång på gång gick ut i mäktiga strejker och demonstrationer. Soldaterna som trotsade order om att skjuta på de demonstrerande och istället vände vapnen mot polisen och sina egna befäl. Eller varför inte representanterna för den nybildade muslimska kvinnoorganisation, som på frågan varför de muslimska männen skulle tillmötesgå deras krav och ge kvinnorna samma rättigheter svarade: ”Ge? Det handlar inte om att ge. Vi ska ta våra rättigheter”.

Hur står sig vänsterns egna sagoberättelser om hjältar och skurkar inför denna verklighet? I Miévilles bok, som sträcker sig fram till och med oktoberrevolutionen, någorlunda. Visserligen var också bolsjevikerna både oeniga och förvirrade. Inte ens Lenin visste alltid hur han skulle ställa sig. Men på det hela taget hade han en riktig analys av de krafter som satts i rörelse och den politik som krävdes. Vänsterns hjältesagor börjar inte krackelera förrän efter oktober. Om det handlar höstens kommande nummer av Clarté, som kommer att ha den ryska revolutionen som tema. Ska ni bara läsa en tidskrift i år, föreslår jag att ni väljer Clarté och i synnerhet numret om den ryska revolutionen. Den ryska revolutionen är en alldeles för viktig händelse för att begravas bakom tystnad, eller förfalskas av sagoberättare från höger och vänster.

Kommentarer   

0 #11 Anders Persson 2017-07-12 10:51
Att Finland blev självständigt den 6 december 1917 är något som upprepas i dessa dagar. Mindre känt, och jag hade själv glömt bort det trots att det noggrant avhandlas på sid. 155-56 i "Finlands sak var svår" (Ordfront, 1979) antog den av finländska socialdemokrater och nationellt sinnade borgare i lantdagen ett beslut den 18 juli om att all inrikespolitisk makt skulle läggas i dess händer. Ett annat 100-årsjubiléum om fem dagar!

De finländska borgarna motsatte sig, liksom Kerenskijregeringen i Petrograd som lät upplösa lantdagen. Enligt min bok borde vänstern i Finland i detta läge ha gått till aktion . . .
Citera
0 #10 benny andersson 2017-07-12 10:09
När det gäller mensjevikernas och socialistrevolutionärernas villkor för fred, att inga förändringar av rådande gränser skulle göras ("linje två"), kanske jag skulle tillgägga att det kravet hade två funktioner. Dels tjänande det i praktiken som ett alibi för att fortsätta föra kriget (eftersom villkoret var fullkomligt orealistiskt i det rådande läget). Dels skisserade det också ett svar på de allt starkare fokliga kraven på en ny, demokratisk och anti-imperialistisk världsordning, som hade utvecklats som reaktion på krigets pågående masslakt och förödelse. Dvs ett svar som gjorde det möjligt för förespråkarna att posera som "fredsvänner" och "anti-imperialistister", samtidigt som det lät Ryssland behålla all de nationer och områden man tidigare lagt under sig och fortfarande förtryckte.
Samma slags krav och låtsade anti-imperialism kännetecknade den socialdemokratiska "fredsvänliga" vänstern och deras motsvarigheter i det liberala lägret i Tyskland och andra krigförande stormakter.
Citera
0 #9 benny andersson 2017-07-11 23:39
Jag har ungefär samma intryck när det gäller linjernas antal och innehåll.
Men vill, när det gäller linje nummer två, dvs mensjevikernas och socialistrevolutionärernas linje, tilägga följande: Deras villkor, att en "demokratisk" och "anti-imperialistisk" fred måste innebära att inga gränser ändrades, innebar i realiteten ett krav på att Ryssland skulle få behålla alla erövringar landet gjort under århundradena. Tex Polen och Finland. I praktiken hade det kravet också udden riktad mot ett av de viktigaste folkliga och bolsjevikiska kraven - de underkuvade folkens rätt till nationellt oberoende och de nationella minoriteternas rätt att bestämma sitt eget öde (och antingen stanna kvar som en självstyrande del i ett federalt Ryssland, eller utträda och bilda egna nationer). Den provisoriska regeringen negligerade, med stöd av Petrogradsovjetens ledning, fullständiga dessa krav och spelade ett mycket fult spel gentemot tex Finland (som ville ha självständighet) och Ukraina (där både de folkliga rörelserna och den självutnämnda Radan då krävde självstyre inom ramen för ett rekonstruerat Ryssland). Det var också av det skälet som bolsjevikerna bekämpade linje två.
När det gäller bolsjevikernas egen linje att sluta fred även till priset av stora landavträdelser, så tror jag att den främst byggde på insikten om att fred till varje pris var vad majoriteten av soldaterna, arbetarna ocj bönderna krävde. Plus förvissningen att det var det enda sättet att undvika en tysk ockupation och därmed rädda revolutionen i Ryssland. Den bittra medicinen blev förstås betydligt lättare att svälja om man, som Lenin och bolsjevikernas vänsterflygel, trodde "att Tyskland skulle drabbas av en revolution varvid den imperialistiska tyska bourgeoisien inte längre skulle utgöra ett hot emot de östslaviska folken". Men jag är övertygad om att man hade svalt medicinen även utan denna tro.
Slutligen frågar du om tron på en nära förestående socialistisk revolution i Tyskland och andra industriländer (vilket i sin tur skulle vara början till socialismens seger i världsmåttstock) var "så otrolig" 1917? Det är en avgörande fråga. Men att besvara den skulle krävea en analys av de teorier som Lenin grundade det antagandet på. Det skulle föra för långt här. Men jag hoppas kunna komma tillbaka till den i höstens Clarténummer om den ryska revolutionen.
Citera
0 #8 Anders Persson 2017-07-11 19:00
Benny! Eftersom vi är så samstämmiga kan jag passa på och t e s t a ett intryck jag fått och får av den litteratur jag studerar nu, att det i Ryssland 1917 fanns tre linjer i fråga om kriget:

1. Den rent borgerliga: Ryssland ska fortsätta kriget och besegra Tyskland, med eller utan territoriella vinster.

2. Den mensjevistiska: Ryssland ska sträva efter att få slut på kriget eller i bästa fall få fred med Tyskland utan eller med ringa territoriella förluster.

3. Den bolsjevistiska: Ryssland ska dra sig ur kriget till vilket pris som helst, även med stora territoriella förluster.

Den som hade överväldigande stöd bland folket våren 1917 var nr 2, vilken för bolsjevikerna var utesluten eftersom den skulle lämna Kerenskij & Co kvar vid makten. Men nr 3 byggde på att Tyskland skulle drabbas av en revolution varvid den imperialistiska tyska bourgeoisien inte längre skulle utgöra ett hot emot de östslaviska folken.

Nu gick det så. Men var det så hemskt troligt våren 1917?
Citera
0 #7 benny andersson 2017-07-11 13:14
Om man bortser från vissa detaljer, verkar Anders Persson och jag vara överens om huvuddragen i händelseutveckling och analys.
Den provisoriska regeringens politik hade, som Anders Persson skriver, också sina stödtrupper. I överklass och medelklass, men också bland de soldater som fortfarande var fångade av den patriotiska propagandan. Det viktiga är emellertid att förstå hur snabbt och dramatiskt läget hela tiden förändrades. Stödet för den provisoriska regeringen avtog snabbt - särskilt bland soldaterna - sedan Miljukovs uttalande blivit känt. Stödet för Petrogradsovjetens ledning hade djupare rötter. Men även det vacklade alltmer i början av sommaren. Den misslyckade Kerenskijoffensiven hotade att avslöja det verkliga innehållet i deras "fredspolitik", något som hade kunnat att bli den sista spiken i deras kista. Bolsjevikvänsterns misslyckade kuppförsök i juli och mensjevikernas och socialistrevolutionärernas motoffensiv, dvs uppslutningen bakom förtalskampanjen mot Lenin, vände tillfälligtvis opinionsläget. I slutet av juli verkade det som om bolsjevikerna hade förlorat mycket av sitt masstöd och isolerats. En knapp månad senare hade verkligheten - krigets fortsättning, den tilltagande nöden och Kornilovs misslyckade kuppförsök - vänt detta till sin motsats. Allt större delar av arbetarklassen och soldaterna gick (åter) över till att stödja bolsjevikerna.
Det är knappast en överdrift att säga att det var den verkliga händelseutvecklingen och de snabba förändringarna i åsikterna hos folkets breda massor som drev politikerna framför sig. Bolsjevikpartiet var 1917 fortfarande ett demokratiskt parti och hade de mest utbyggda och bäst fungerande länkarna till arbetarna och soldaterna. Vilket gjorde att de snabbare och bättre än andra kunde reagera på händelsernas utveckling och förändringarna i opinionen. Dessutom hade Lenin mfl en riktig allmän analys av de krafter som var i rörelse. Men utan rötterna i massrörelsen, lyhördheten för den och den demokratiska beslutsgången i partiets ledning, hade den riktiga allmänna analysen knappast räckt för att säkra segern i Oktoberrevolutionen.
Citera
0 #6 Anders Persson 2017-07-11 10:08
Benny Anderssons svar har rätat ut de flesta frågetecknen oss emellan. Min enda reservation är när frågan om kriget blev den avgörande skiljelinjen. Det bestämdes inte bara av vad Lenin gjorde utan också hur den provisoriska regeringens agerade. Den 16/29 april ordnade myndigheterna t.ex. en stor demonstration med krigsinvalider och sårade som fördömde Lenin: "Återvänd till Tyskland med ditt sällskap!" Det slog an bland allmänheten. Fram mot middagstid hade mer än 50 000 människor samlats utanför Duman: "Vi kan inte tillåta att provokatörer sådana som Lenin, vilka är köpta av Tyskland, får leda Rysslands öden". De matroser från Kronstadt som bildat hedersvakt vid hans ankomst till Finlandsstationen två veckor tidigare, lät nu offentligt kungöra att de ångrade sitt handlande.

Detta var de sista dagarna av april (vår tideräkning). Bara några dagar senare offentliggjordes (genom pressläcka) utrikesminister Miljukovs hemliga planer på ryska offensiva krigsmål. Detta tvingade honom att avgå och ökade Lenin och bolsjevikernas prestige.

På nästan samma sätt spelade Kerenskij bolsjevikerna i händerna när han startade "sin" offensiv samma dag som demonstrationerna 18 juni/1 juli. Redan innan detta blev känt räknades demonstrationen som en politisk framgång, ännu mer efter (se Lenins artikel https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1917/jul/03.htm)

Till sist kan jag informera om att på banderollen i Clartés foto står det "Bort med de 10 kapitalistministrarna. Ge all makt till arbetarna, soldaterna och böndernas deputerade, samt till de socialistiska ministrarna. Vi kräver att Nikolaj II ska föras till Peter-Paulfästningen".

Och som ett kuriosum: skylten på huset längst till höger gör reklam för det då populära mineralvattnet "Lugidar".
Citera
0 #5 benny andersson 2017-07-11 00:09
Staden kallades vid sitt gamla (och nuvarande) namn i rubriken för att dagens läsare omedelbart skulle veta vad jag syftade på. I texten användes stadens dåvarande namn. Användandet av den julianska kalendern, beror på att det var den kalender som var i bruk i juni 1917 (vilket följer de principer som de flesta historiker brukar använda). Jag hoppas att jag därmed har lättat lite på Anders Perssons förundran.
När det gäller den kanske något mer väsentliga frågan om kriget håller jag med om att det var en av de absolut viktigaste stridsfrågorna. Särskilt om man ser till hela den ryska revolutionen och året som följde. Men i början av juni, som är vad jag skriver om, hade den frågan ännu inte etablerats som den avgörande skiljelinjen mellan Lenin och hans motståndare i den allmänna opinionens ögon. Paroller riktade mot kriget och förberedelserna för den militära offensiven var en del av demonstrationen den 18 juni, men de var inte dominerande.
Efter utrikesminister Miljukovs famösa uttalande i mars, insåg de flesta att de borgerliga ministrarna i den provisoriska regeringen stod fast vid krigspolitiken och tsarregimens imperialistiska krigsmål. Men många hade ännu inte genomskådat mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i Petrogradsovjeten ledning. De reste parollen "en demokratisk fred utan annekteringar" (som de facto var en omskrivning för att hålla fast vid Tsarrysslands alla erövringar) och ville fortsätta föra ett "begränsat försvarskrig" tills motståndarna gått med på en sådan fred. Det var först efter den militära offensiven i slutet av juni och dess sammanbrott som det verkliga innehållet i Petrogradsovjetens lednings "fredspolitik" stod klart för allmänheten. Det var först då frågan om kriget blev "det stora politiska stridsäpplet mellan Lenin och hans motståndare" också i den allmänna opinionens ögon.
I början av juli gjorde upproriska soldater under ledning av vänsterbolsjeviker ett dåligt organiserat, icke-sanktionerat försök till maktövertagande. Vilket ledde till att bolsjevikpartiets ledning arresterades och Lenin gick under jorden. Det var först efter detta som förtalskampanjen mot Lenin som "tysk spion" tog fart. Innan dess hade rykten visserligen planterats ut av enskilda företrädare för den provisoriska regeringen. Men de hade avvisats av ledningen för Petrogradsovjeten och därför aldrig vunnit tilltro. Efter juliupproret anslöt sig också Petrogradsovjetens ledning till förtalskampanjen.
Citera
0 #4 Anders Persson 2017-07-10 21:47
Jag skrev "Just den 18 juni, dvs 1 juli nya stilen, inleddes den sk. "Kerenskijoffensiven" och det var mot den som mycket av folkets vrede riktade sig."

Folkets vrede riktade sig mot den provisoriska regeringens politik att fortsätta kriget. Att ryska armén skulle gå till motangrepp var väntat, men att det skulle ske just 18 juni/1 juli var inte känt av dem som organiserade själva demonstrationen.
Citera
0 #3 Anders Persson 2017-07-09 21:26
Jag läste den här artikeln med viss undran. Inte för att staden kallades vid sitt 1917 gamla namn eller att den gamla stilen (13 dagar efter den nya) använts, utan för att inte ett ord sades om det som utgjorde det stora politiska stridsäpplet mellan Lenin och hans motståndare, nämligen KRIGET. Ända sedan han återvände i mitten av april hade han blivit utsatt för en förtalskampanj, utmålad som "landsförrädare". Han ville nämligen få slut på kriget, eller åtminstone Rysslands del i det, och detta till varje pris. Just den 18 juni, dvs 1 juli nya stilen, inleddes den sk. "Kerenskijoffensiven" och det var mot den som mycket av folkets vrede riktade sig. När det sedan två veckor senare stod klart att offensiven misslyckats utbröt uppror i Petrograd, de sk "julidagarna" och order gick ut om att arrestera Lenin som varande "tysk agent" - och kanske var han det, i meningen att han, i strid emot sina egna teser, tog stöd i en imperialistmakt emot en annan, i full förvissning om att denna skulle gå under i en revolution. Tänk så nära han blev sannspådd!
Citera
0 #2 Webbredaktion 2017-06-30 11:40
Den finns t ex på http://www.bokus.com/bok/9781784782771/october/
Citera