Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all rätt verkar Bengt Håkansson frukta ett samhälle där klassklyftorna fortsätter att öka, där anställningstrygghet och strejkrätt urholkas, där den fackliga organiseringsgraden minskar och där en betydande del av arbetarklassen tvingas dra sig fram på svartjobb till mycket låga löner. Vad ska vi göra åt det?

I sitt svar på dessa frågor hamnar Bengt Håkansson väldigt fel, på grund av misstag och oklarheter. Jag ska kort kommentera tre av de viktigaste.

Ett första misstag är svepande påståenden; börjar man fråga sig vad de står för så framstår argumentation som ihålig. ”Arbetarklassen vill ha en restriktiv invandringspolitik” skriver han. Men vad är ”restriktiv invandringspolitik”?

Man måste skilja på flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Svensk flyktingpolitik är numera mycket restriktiv, med tidsbegränsade uppehållstillstånd och minimal anhöriginvandring. Också när den var öppnare, före 2015, var den strikt reglerad. Dagens bestämmelser tvingar flyktingar med tillfälligt uppehållstillstånd att visa att de har arbete för att få permanent uppehållstillstånd – något som bäddar för svartjobb. Var inte de tidigare bestämmelserna både mer humana och mer gynnsamma för arbetarklassen? Eller ska vi gå ännu längre i restriktiv flyktingpolitik så att Sverige frånträder Génèvekonventionen som landet ratificerade 1954?

Arbetskraftsinvandringen är i sin nuvarande form i huvudsak styrd av Mastrichtfördraget och de fyra ”friheterna” (varor, tjänster, personer och kapital). Den har mycket riktigt utnyttjats av arbetsgivare för lönedumpning och sämre arbetsvillkor. Svensk fackföreningsrörelse har i viktiga strider, t.ex. Lavaldomarna, lidit nederlag när den motsatt sig denna förslumning.

Man kan lägga märke till att SD som villkor för samarbete med moderater och andra kräver ändrade regler för asylinvandringen (dvs. flyktinginvandringen), inte för arbetskraftsinvandringen.

Lika svepande är beteckningen ”arbetarklassen”, den som vill ha en ”restriktiv invandringspolitik”. Ja, delar av arbetarklassen vill säkert det, liksom delar av andra samhällsklasser. Om vi antar att åtminstone de som säger sig sympatisera med SD önskar en sådan politik, så är det ungefär 20 procent av alla LO-anslutna (15 procent av LO-anslutna kvinnor, 25 procent av männen, se Clarté 1/2017 s. 23). På längre sikt, dvs. några årtionden, har den opinion som anser att Sverige ska ta emot färre flyktingar minskat (se Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok ”Flyktingpolitiken”, s. 59-60, anmäld i Clarté 1/2017). Ska ”vänstern” (jfr nedan) överge den opinionen, i arbetarklassen och annorstädes? (Och även om så skulle vara att en majoritet av arbetarklassen vill ha en restriktiv flyktingpolitik, behöver det ju inte därför ligga i arbetarklassens intresse. Historien kan dessvärre ge oss otaliga exempel på hur stora delar av arbetarklassen tagit fel, från den engelska arbetarklassens jingoism i början av 1900-talet till vissa amerikanska arbetargruppers välkomnande i dag av USA:s utträde ur klimatavtalet.)

Också beteckningen ”vänstern”, den som svikit arbetarklassen, blir väldigt svepande. Vilka avses: Vänsterpartiet, FI, Clarté, SAC, SAP, Kommunalarbetarförbundet (Sveriges största arbetarorganisation), Dagens Nyheters kultursida? Om kritiken ska ha någon verkan måste den preciseras.

Ett andra misstag är att tro att invandringen är nyckelfrågan för tendenserna till ”vilda-västern-situation” på arbetsmarknaden. Nej, orsaken är framstötar från kapitalet, och de har vad jag kan se obefintlig koppling till flyktinginvandringen. Grundläggande är alltså Mastrichtavtalet. Ser vi mer specifikt på läget dag har nyligen en dom i AD om den så kallade hyvlingen (nedskärning från heltids- till deltidsanställning) gått arbetsgivarnas ärenden på ett sätt som allvarligt försvagar arbetarklassens positioner (se artikel i kommande 2/17 av Clarté). Vidare hotas delar av strejkrätten kölvattnet på hamnarbetarkonflikten i Göteborg. Det är väldigt svårt att se vad detta har med flyktingar att göra.

Ett tredje misstag, som mer skymtar mellan raderna i Bengt Håkanssons inlägg, är föreställningen att migrationsströmmar är något mer eller mindre tillfälligt. Med hjälp av skärpta bestämmelser skulle Sverige återgå till ett ”normalläge”. Visst var den stora flyktingströmmen 2015, liksom alla flyktingar från krigets Jugoslavien i början av 90-talet, liksom alla flyktingar i andra världskrigets slutskede etc. etc. ovanligt omfattande, men så läng kapitalism och imperialism består väntar stora befolkningsomflyttningar. En folklig och antiimperialistisk klasståndpunkt kan då inte vara ”håll er borta!”. Det enda rimliga är gemensam kamp för gemensamma intressen. En parallell: i Kina finns i dag ca 150 miljoner interna gästarbetare, som från sina provinser mer eller mindre tvingats in till storstäderna och slavarbetsliknande villkor. Den kinesiska arbetarrörelsen är både stark och svag: tiotusentals ”incidenter” rapporteras årligen. Men borde den ha linjen ”åk hem till din provins” eller ”fackliga rättigheter och drägliga villkor för alla arbetare”? Frågan är självklart retorisk, och den kan med samma rätt ställas för svenska förhållanden.

Uttryckt måhända lika svepande som i Håkanssons text: Migrationen kommer vi alltid att leva med (för hundra år sedan var det dalkarlar som rev byggnadsställningar i Stockholm, för femtio år sedan finnar, i dag östeuropéer.) Vi har att välja mellan att migrantarbetare och icke-migrantarbetare förenar sig i kamp mot kapitalet, eller att vi bekämpar varandra.

Bengt Håkansson tar också upp fascismfaran. Det är en diskussion lite vid sidan av, men jag vill ändå kommentera den, eftersom jag menar att han underskattar faran. Det är riktigt att något fascistiskt hot från kapitalets sida är svårt att se i Sverige. Man hittar knappast storföretagsledare eller näringslivsanknutna tankesmedjor som förespråkar fackföreningsförbud, partiförbud, avskaffad tryckfrihet etc. Nej, det konkreta hotet i dag kommer från en otäck förtrupp: relativt små grupper som mordhotar och förföljer politiker och journalister, som anlägger mordbränder och misshandlar folk och i vissa fall till och med mördar; de ger ut tidningar, driver webbplatser, poddradior och facebookgrupper, ibland mycket öppet rasistiska, ibland något mer sofistikerade. De kallar sig någon gång nazister men oftare etnopluralister eller identitärer; de har goda ekonomiska resurser, internationella nätverk, inte sällan något slags förbindelser in i SD och lösa kopplingar till delar av den administration som i dag sitter i Vita Huset (se artikel av Mathias Wåg i kommande Clarté 2/17). Den dag Åkesson – som ju haft överläggningar med Svenskt Näringsliv och rättat sin politik därefter - sitter i regeringsställning kommer de nära maktens centrum, precis som de i USA kommit till makten med Trump. Man ska inte låta lura sig av att Åkessons varit klyftig nog att lägga sig till med den konsensusinriktade resonemangsretorik som är typisk för svensk politisk kultur (medan Trump är ett extremt exempel på en individ- och konfrontationsinriktad amerikansk retorisk tradition). Det är en absolut nödvändighet för alla rörelser som vill företräda arbetarklassens intressen att med alla medel avskilja, isolera och bekämpa dessa grupperingar.

Jag finner det alltså svårt, på gränsen till meningslöst, att diskutera ”vänstern och arbetarklassen” på den allmänna nivå som Bengt Håkansson gör. Han konstruerar ett schema, en tankefigur, som inte håller samman när det ska konkretiseras, och att anföra ett annat schema på samma allmänna nivå, utan konkreta analyser, för inte framåt.

Vill man diskutera de stora linjerna måste man åtminstone ge sig in i den specifika klassanalysen (se t.ex. Clarté 1/2015). Hur ser arbetarklassen i Sverige ut i dag: på vilka typer av arbetsplatser finns den, hur är den sammansatt av män och kvinnor, inrikes och utrikes födda som man så vill, hur är den fackliga organiseringen, politiska orienteringen, arbetsvillkor, ställning produktionen, de allmänna tendenserna etc etc?

Vill man utforma en politik i arbetarklassens intresse i migrationsfrågor kan man t.ex. gå in på bostadspolitiken (se t.ex. Clarté 1/2016). Hur komma förbi bostadssegregationen? Är det exempelvis rimligt att bostadsrätts- och småhusägare i förhållande till hyresgäster subventioneras med belopp som årligen kostar betydligt mer än hela flyktingspolitiken?

Man måste givetvis diskutera arbetsmarknadspolitik och facklig politik (jfr ovan om strejkrätten, Mastricht m.m.). Eller man kan diskutera skolpolitik: hur ska skolämnen som modersmål och svenska som andraspråk göras till effektiva redskap för skolframgång och kunskapsutveckling hos elever som inte har svenska som modersmål? Hur ser bra sfi-utbildning ut? Och naturligtvis kan också diskutera asyl- och flyktingpolitik: hur ska Sverige t.ex. sätta press på andra EU-länder så de uppfyller sina åtaganden – kanske ska vi vägra delta i försvarssamarbete eller vägra betala innan något hänt? Kan man återgå till asylpolitik som inte kastar dem som vill ha uppehållstillstånd i armarna på samvetslösa arbetsgivare?

Frågor av detta slag handlar inte bara om migranter utan innebär en kamp för ett nytt välfärdssamhälle, större jämlikhet och, faktiskt, några steg närmare socialismen. Tyvärr har jag intrycket att många förespråkare för ”restriktiv invandringspolitik” inte orkar ge sig in i dem. Jag kan känna förtvivlan över att åtskilliga som genom åren gjort stora insatser i tjänst hos folket och arbetarklassen i dag verkar fastna i ett tänkande där den avgörande skiljelinjen dras mellan dem som är födda i Sverige och dem som inte är det. Längre bort från socialismen är svårt att komma.

Olle Josephson har varit verksam i Clartes ledning i mannaminne. Inlägget är skrivet på uppdrag av Clarte och speglar Clartes ståndpunkt.

Kommentarer   

#2 Fred Torssander 2017-06-07 12:24
Det gäller först av allt att minnas att det är valår. Och att riksdagsvänsterns - socialdemokraternas och vänsterpartiets väljare verkar söka sig till andra partier och rörelser. Främst SD. Samt försöken att mota detta med hjälp av ideologisk påverkan.
Av allt att döma har dock stödet till SD inte någon ideologisk grund, utan beror på så kallade plånboksfrågor. Åtminstone överensstämmer SD-sympatiernas tillväxt mycket väl med inkomstklyftans - dvs. mätt som den ökande andel av de disponibla inkomsterna som den översta, tionde inkomstdecilen får ut.
Det går att påvisa ett ännu starkare samband mellan SD-sympatisörerna och åsikten att invandrings/flyktingfrågor är det viktigaste. Valet av förklaring kan framstå som ett val mellan (mekanisk) materialism och humanitet (eller idealism om man uttrycker sig marxistiskt). Jag tolkar dock saken som att förutsättningen för att idéerna om flyktingmottagningen/invandringen skall gå att förankra är att riksdagsvänstern, liksom givetvis resten av riksdagspartierna ljuger och bedrar väljarna om den ekonomiska politikens konsekvenser. Socialdemokraterna verkar ha insett detta och utlovar (fast mycket diskret) att lätta litet på kranen fram till valet. https://ekonomistas.se/2017/05/24/ekholm-och-gerlach-bnp-multiplikatorerna-avgorande-for-finanspolitikens-tillvaxteffekter/
Citera
#1 Margareta Zetterströ 2017-06-07 10:35
Tack för ett mycket förnuftigt och klargörande inlägg!
Citera