Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade välviljan ska leda till ett bättre samhälle?

Jag menar att marxismen faktiskt tillhandahåller en teori för politiskt ställningstagande. Socialister har alltid hävdat att kapitalismen inte är historiens slutpunkt utan att den kommer att avlösas av ett annat samhällssystem, av socialismen. Alternativet är barbari. Redan i Kommunistiska Manifestet häcklade Marx och Engels de utopiska socialister som trodde sig kunna bygga socialistiska samhällen genom att övertyga samhällets överklass om det önskvärda i sådana projekt. Istället pekade man ut arbetarna som samhällets progressiva drivkraft, ty arbetarklassen var den enda klass vars materiella intressen otvetydigt stod i överenstämmelse med den samhällsutveckling mot socialism som man såg framför sig.

Denna analys har alltsedan dess varit självklar för vänstern. Utan arbetarklassens stöd är inga verkliga politiska framsteg möjliga. För vänstern har detta inneburit att man noga följt stämningarna i klassen och utgått från dem när man formulerat sin politiska linje. Politisk medvetenhet uppstår inte spontant. Det är ett resultat av diskussion och påverkan och här har vänsterns partier och de vänsterintellektuella sin historiska uppgift. Men vänstern svek i början på detta millennium i ett läge när arbetarklassen var kraftigt försvagad efter EU-inträde, nyliberalism och 1900-talskommunismens kollaps.

Istället skapade vänstern sin egen agenda. Politiken inriktades på feminism, HBTQ och anti-rasism. Det är jämlikhetsfrågor som skär över klassgränserna och där arbetarklassens intresse och medvetenhet i många fall kom i konflikt med vänsterns politik. Vad gör då vänstern i detta läge? Ett ansvarsfullt agerande hade varit att anpassa politiken till vad arbetarklassen kunnat acceptera, men vänstern gjorde tvärt om. Man ansåg att klassen blivit reaktionär och speciellt stämplade man all opposition mot den stora invandring, som kapitalet använde för att pressa ner lönerna i många branscher, som rasistisk. Baksidan av sveket var att fältet lämnades fritt för högerpopulismen att fylla det politiska tomrum som uppstod och katastrofen blev än värre av att SD stämplades som fascistiskt.

Fascismen var en rörelse i kapitalets tjänst riktad både mot arbetarrörelsen och den borgerliga demokratin. Det var en rörelse för kapitalets oinskränkta diktatur och för total mobilisering av hela samhället i erövringskrig. Fascismen segrade i de aggressiva länderna, i Tyskland, Italien, Japan och Spanien medan den inte fick någon större betydelse i de länder som då befann sig i en försvarsposition. Där kapitalet behövde fascismen kom den till makten, men där kapitalets intressen bättre kunde tillgodoses inom demokratins ramar kom fascisterna ingen vart.

Hur är då läget idag? Behöver kapitalet fascismen för att krossa arbetarrörelsen? Behöver de den för att mobilisera folket i totala krig à la 1900-talet? Arbetarrörelsen är sedan länge så försvagad att den inte är något problem och i dagens högteknologiska krig behövs ingen massmobilisering. SD kunde mycket väl, med sina rötter i fascistiska sekter, ha utvecklats mot att bli ett fascistiskt parti, men ledningen förstod hur vindarna blåste, skrotade järnrören och satsade istället på att bli accepterade inom den borgerliga parlamentarismen. Om verkligt fascistiska organisationer blir reella hot kan vi vara ganska övertygade om att de kommer att stoppas av polis och säkerhetstjänst. Kapitalet behöver inte fascismen i dagens läge.

Vänstern bröt sin historiska allians med arbetarklassen och utformade en ny politik som i praktiken drev stora delar av underklassen rakt i armarna på högerpopulismen. Utan koppling till arbetarklassen förvandlas den intellektuella vänstern till borgerliga liberaler. Isolerade från klassen finns ingen kraft bakom vänsterns ord. Liksom för det tidiga 1800-talets utopiska socialister återstår bara att vädja till makten om förståelse för alla goda idéer om en bättre värld.

Identitetsvänsterns idéer om öppna gränser och en värld utan förtryck och ojämlikhet är mål som alla socialister strävar efter, men frågan är hur vi kommer dit, eller ens åt det hållet. Politiken måste utformas i den situation vi befinner oss, inte i våra drömmars värld, och dessutom är det ibland nödvändigt att ta ett steg tillbaka för att vi senare kunna gå framåt. Ryska revolutionen genomfördes under parollen ”Fred, jord och bröd” trots att man inom Bolsjevikpartiet ansåg att jorden förr eller senare måste kollektiviseras. Uppstyckandet av storgodsen var ett medvetet steg tillbaka, men nödvändigt i det politiska läge som rådde. I annat fall hade bönderna och soldaterna, som till större delen var bönder i uniform, vänt sig emot revolutionen. Samma sak med dagens invandringspolitik. Öppna gränser skapar hårdare konkurrens och sämre framtidsmöjligheter för stora delar av den inhemska arbetarklassen och de kostnader som flyktingmottagningen innebär får betalas av underklassen.

Att arbetarklassen vill ha en restriktiv invandringspolitik borde inte förvåna någon, och det gäller även många av de invandrare som försöker bygga upp en framtid i Sverige. En vilda västern-situation på arbetsmarknaden är bara bra för de mest skrupelfria kapitalisterna. Men trots detta argumenterar vänstern i varje läge för ökad flyktingmottagning och motarbetar alla åtgärder som försvårar för de som inte fått asyl att stanna kvar. Om vänstern åter ska bli ett alternativ för arbetarklassen måste vi utforma en linje i invandringsfrågan som klassen kan acceptera. Det innebär ett steg tillbaka från vackra idéer om att alla är välkomna, men ett nödvändigt steg om vi inte helt ska isoleras från de delar av befolkningen som alltid varit vänsterns sociala bas. Det är en reträtt för att vi senare ska kunna gå framåt.

Kommentarer   

#10 Daniel Cederqvist 2017-06-07 16:09
Bengt: Magnus menade i sitt påpekande att det du skriver inte är Clartéförbundets linje, som en del kommentarer fruktade.
Sedan över till ditt svar: Det är alldeles riktigt att vi bör bekämpa orsakerna till flyktingvågorna. Vi är helt ense om att det behövs kamp mot krigen. Jag är också helt överrens om kritiken mot V vad gäller antiimperialismen.

Sedan går du vilse. I vad mån EU har en gemensam flyktingpolitik liknar den ju snarast ditt ideal. Sanningen är ju att Sveriges inledande hållning till nuvarande flyktingkatastrofen gick stick i stäv med övriga EU-ländet, möjligen Tyskland undantaget. Kan också notera att du i dina svar helt har slutat tala om arbetskraftinvandringen och EUs inre marknad. EUs inre marknad, Lavaldomen, är ett betydligt större hot den svenska arbetarklassen än flyktinginvandringen. Men den var du tyst om i dina repliker, bockfoten sticker fram.
Citera
#9 Magnus 2017-06-07 11:57
Jag menar precis det jag skriver: "att blogginlägget inte på något sätt uttrycker Svenska clarteförbundets inställning". Med detta påpekande vill jag göra det klart att de åsikter du framför är dina egna och inte på något sätt representerar clartéförbundert hållning. Det är väl inte så svårt att förstå?
Citerar Bengt Håkansson:
Vad menar du Magnus? Påstår du att mitt inlägg bryter mot Clartés program och stadgar? För du menar väl inte att Svenska clartéförbundet ska ha en inställning i varje, eller ens i de viktigaste politiska frågorna? Själva poängen med Clarté är väl den motsatta att vi, såsom det står i programmet, strävar efter att kritiskt undersöka ……. Då är oenighet en förutsättning och det som driver idéutvecklingen framåt.

Partier finns det redan tillräckligt på vänsterkanten. Jag hoppas verkligen att Clarté fortsätter att vara en partipolitiskt obunden organisation med högt till tak och ett forum för en fri vänsterdiskussion. Det är en viktig roll.

Förbundets förra äventyr i partisvängen borde för övrigt avskräcka. Då höll alla galenskaper med krigsförberedelser och täcknamn på att leda till att vi, liksom moderpartiet, fullständigt utplånandes.
[quote name="Magnus"]Det bör kanske påpekas att blogginlägget inte på något sätt uttrycker Svenska clarteförbundets inställning.
Citera
#8 Bengt Håkansson 2017-06-07 11:33
Vad menar du Magnus? Påstår du att mitt inlägg bryter mot Clartés program och stadgar? För du menar väl inte att Svenska clartéförbundet ska ha en inställning i varje, eller ens i de viktigaste politiska frågorna? Själva poängen med Clarté är väl den motsatta att vi, såsom det står i programmet, strävar efter att kritiskt undersöka ……. Då är oenighet en förutsättning och det som driver idéutvecklingen framåt.

Partier finns det redan tillräckligt på vänsterkanten. Jag hoppas verkligen att Clarté fortsätter att vara en partipolitiskt obunden organisation med högt till tak och ett forum för en fri vänsterdiskussion. Det är en viktig roll.

Förbundets förra äventyr i partisvängen borde för övrigt avskräcka. Då höll alla galenskaper med krigsförberedelser och täcknamn på att leda till att vi, liksom moderpartiet, fullständigt utplånandes.
[quote name="Magnus"]Det bör kanske påpekas att blogginlägget inte på något sätt uttrycker Svenska clarteförbundets inställning.
Citera
#7 Bengt Håkansson 2017-06-07 07:36
Flykt kan inte vara lösningen på eländet i världen. Under Vietnamkriget demonstrerade vi inte för att alla utsatta människor i Indokina skulle få komma hit utan för att USA skulle ut ur Vietnam. Det gav folken Sydostasien möjlighet att själva skapa sig en dräglig framtid. Problemen måste i första hand lösas lokalt och det viktigaste är att få slut på de krig som Västvärlden startat och provocerat fram. Tyvärr gör dagens vänster i många fall tvärt om. Vänsterpartiet var med om att skicka JAS-plan för att förstöra Libyen och man stödjer USA:s lakejer i Syrien. Kamp mot krigen finns knappast längre på vänsterns agenda.

Flyktvägarna till Europa är konstruerade som realitysåpor på TV. Flyktingar och äventyrare lockas av ett hägrande Kolondike, men för att komma till Europa tvingas många satsa allt vad de äger och dessutom klara en livsfarlig och strapatsfylld resa. För fattiga och krigsskadade är det ouppnåeligt. Bara en liten del av de drabbade har möjlighet att fly till Europa. Som rekryteringsprocess för billig, frisk och i viss mån utbildad arbetskraft har systemet däremot poänger. Det är helt i nyliberal anda där rika, starka och fräcka gynnas medan de som råkat värst illa ut inte får någon hjälp. Att vänstern gjort denna EU:s flyktingpolitik till sin är för mig obegripligt. Man vill bara att så många som möjligt ska släppas igenom vid gränserna och att ingen ska nekas att stanna. Hur mycket bättre vore det inte att upprätta konsulat i flyktinglägren runt de krigsdrabbade länderna och låta människor som beviljas asyl åka hit på ett anständigt sätt.

Vänsterns svar på arbetarklassens misär har alltid varit gemensam kamp fört bättre villkor. Det liberala svaret är klassresan, enskilda lösningar där vissa individer förbättrar sina egna villkor och så småningom byter klass. Då det gällde förtrycket i kolonierna var 1900-taslvänsterns svar: Ut med imperialisterna. Den individuella borgerliga lösningen var istället: Samarbeta med inkräktarna, och fly om det inte går. Dagens identitetsvänster har valt det borgerliga spåret genom att betrakta stora delar av arbetarklassen som hopplöst förlorad och välja individuell människohjälp framför antiimperialistisk kamp.
Citera
#6 Magnus 2017-06-06 16:38
Det bör kanske påpekas att blogginlägget inte på något sätt uttrycker Svenska clarteförbundets inställning.
Citerar Margareta Zetterströ:
Uppfriskande, tycker Jan-Peter Stråhle om Bengt Håkanssons inlägg. En politisk kalldusch, tycker jag som den senaste tiden sett Clarté som ett ljus i det politiska mörkret. Skall vi alltså nu glömma allt vad internationell solidaritet heter? Skall vi ur vårt medvetande sudda ut Kommunistiska manifestets manande slutord "Proletärer i alla länder, förena er!" Är det i fortsättningen bara stängda gränser, upphävd asylrätt och nationell socialism som gäller?
Citera
#5 Hans Isaksson 2017-06-06 15:26
Den som inte genast ser att BH:s inlägg är Sd-retorik, speciellt anpassad för att blåsa en mer eller revolutionärt sinnad vänster bör läsa än en gång med eftertanke. I migrationsfrågan - den i vissa kretsar enda viktiga - står han långt efter regeringen, som i alla fall hycklar mindre.
Citera
#4 Jan-Peter Stråhle 2017-06-06 11:51
Min förhoppning om en intressant diskussion kanske kommer på skam, men skam den som ger sig.
Alltså, kan Bengt Håkansson möjligen ha nuddat spikens huvud när han skriver: "Om vänstern åter ska bli ett alternativ för arbetarklassen måste vi utforma en linje i invandringsfrågan som klassen kan acceptera. Det innebär ett steg tillbaka från vackra idéer om att alla är välkomna,..."?
Citera
#3 Kerstin Stigsson 2017-06-06 11:07
Tack, Margareta! Jag tänkte i samma banor när jag läste Bengt Håkanssons artikel.
Vem inkluderar BH i begreppet 'arbetarklass'? Är det enbart den heterosexuella vita svenska mannen? Vilka ska sedan uteslutas - sjuka, arbetsskadade, pensionärer? I dag består arbetarklassen av många lågavlönade nationaliteter som utnyttjas av den svenska kapitalismen. Varför ska dessa hållas på avstånd? Marx nämnde 'Proletärer i alla länder, förena er!' Han nämnde aldrig att en speciell grupp går före en annan grupp inom proletariatet - enligt Marx är vi alla lika oavsett nationalitet. Vi ska stå enade mot en gemensam fiende - dvs kapitalet. Tillsammans är vi starka!
Invandrarna består idag i huvudsak av flyktingar som har flytt undan krig i mellersta östern och övriga världen. Krig som oftast har orsakats av USA och NATO - Libyen, Afghanistan, Irak och med flera länder. Befolkningens naturtillgångar beslagtogs av erövrarna och efterlämnade tusentals (kanske miljontals) döda och ett land i ruiner. Befolkningen tvingades att fly för att överleva, och oftast gick vägen till de länder vars regeringar hade orsakat kaoset i deras länder.
Nu pekar vissa ur vänstern ut dessa människor och hävdar att de sänker lönerna och tar våra jobb. Denna 'vänster' vänder sig emot en arbetarklass ur våra egna led.
Vänd er i stället med en samlad trupp - inklusive invandrarna - mot den svenska regeringen, USA och NATO och kräv ett stopp på krigen!!!
Citera
#2 Margareta Zetterströ 2017-06-06 09:32
Uppfriskande, tycker Jan-Peter Stråhle om Bengt Håkanssons inlägg. En politisk kalldusch, tycker jag som den senaste tiden sett Clarté som ett ljus i det politiska mörkret. Skall vi alltså nu glömma allt vad internationell solidaritet heter? Skall vi ur vårt medvetande sudda ut Kommunistiska manifestets manande slutord "Proletärer i alla länder, förena er!" Är det i fortsättningen bara stängda gränser, upphävd asylrätt och nationell socialism som gäller?
Citera
#1 Jan-Peter Stråhle 2017-06-05 21:06
Oj, vad uppfriskande! Heder åt redaktionen som låter en annorlunda röst komma till tals. En mycket intressant sådan dessutom. "Politiken måste utformas i den situation vi befinner oss, inte i våra drömmars värld, och dessutom är det ibland nödvändigt att ta ett steg tillbaka för att vi senare kunna gå framåt. Ryska revolutionen genomfördes under parollen ”Fred, jord och bröd” trots att man inom Bolsjevikpartiet ansåg att jorden förr eller senare måste kollektiviseras." Bengts text väcker intresse och manar till grundlig eftertanke. Jag ser fram mot en intressant diskussion på dessa sidor. Tack Bengt!
Citera