Eftersom andra omgången av presidentvalet i Frankrike närmar sig och enstaka debattörer med vänsterbakgrund blir stjärnögda vid blotta omnämnandet av Marine Le Pen – hon försvarar nationen, hon ställer de folkliga ekonomiska kraven, etc – kan det vara på sin plats att granska Nationella Frontens ekonomiska politik. I majnumret av Le Monde diplomatique finns en artikel som gör just detta (”Nationella Frontens ekonomiska dubbelspel” av Renaud Lambert). Att fascism och annan extremhöger låtsas ta över vissa av vänsterns dagskrav i syfte att öka sitt folkliga stöd är inget nytt i historien. Nazism tex, är ju som bekant en förkortning av nationell socialism. Enligt Lambert, började Nationella Fronten (NF) slå in på den taktiken omedelbart efter Berlinmurens fall, 1989. Tre år senare skrev den dåvarande frontfiguren i NF, Bruno Mégret: ”Morgondagens samhälle kommer att struktureras av andra krafter. Det kommer inte längre att vara marxismen mot kapitalismen, utan globalismen mot nationalismen.”

Det har emellertid visat sig vara allt annat än lätt att passa in populära vänsterkrav i denna världsbild. I det ekonomiska programmet från 2017 lovar NF å ena sidan att öka de offentliga utgifterna, å andra sidan att krympa det stora strukturella budgetunderskottet mot noll. ”Vi är först och främst kapitalister”, förklarar Bernard Monot, ekonom och en av programmets skapare och fortsätter: ”Innanför Frankrikes gränser är vi liberala, dvs för profiten. Utanför gränserna ändras allt: där gäller det att kämpa mot den orättvisa konkurrensen som den avrgeglerade globaliseringen har tvingat på oss.”

Men åsikterna skiljer sig åt, beroende på vilken ledande figur inom NF man intervjuar. Vissa, som Bernard Monot, ställer det (justa) nationella kapitalet mot det ojusta internationella. Andra ställer ”det allmänna intresset” mot ”den djuriska egennyttan”. Och åter andra betonar entreprenörernas frihet och ställer den mot statens ”tröghet”. ”Visst finns det skillnader mellan oss”, förklarar Mikaël Sala, ordförande för en organisation för småföretagare (”Croissance Bleu Marine”), som en av NFs stödorganisationer nyligen har startat för att förbättra NFs anseende i den gruppen. ”Men det som förenar oss är patriotismen”. I nationen kan alla finna sin plats i ett harmoniskt samarbete, utvecklar Sala och drar liknelsen med händerna på en pianist. Händer och fingrar samarbetar för att skapa en gemensam harmoni. ”Den visionen skiljer oss från de två stora politiska traditioner som ser på samhället utifrån klassbegreppet: den marxistiska och den andra ...... som syftar till att försvara privilegierna hos en liten internationell grupp, framför att försvara sin egen nation.” Det vill säga, det gäller att ersätta klassmedvetandet med ett ”nationellt medvetande”. Eller, som Lambert kommenterar: ”Folket, offer för globaliseringen, personifierad i immigranten, islamisten eller ´den polske rörmokaren´, finner alltså på sin sida småföretagaren, som också är ett offer för utländska krafter – finanskapitalet eller de multinationella.”

Men, som Lambert visar, rör det sig mer om slagordsmässiga försök att dela upp världen i fransmän och utlänningar än om en utarbetad ekonomisk strategi som syftar till att blåsa nytt liv i den nationella ekonomin. De konkreta föslagen inskränker sig till luftpastejer som att att tvinga Ikea och andra stora möbelförsäljare att sälja mer fransktillverkade möbler genom att annars hota dem med ökade skatter. Småföretagaren idealiseras inte pga sin ekonomiska roll, utan pga sin roll för att bära upp det franska sättet att leva, de franska traditionerna och den franska ”civilisationen”.

Thibaut de la Tocnaye är son till den gamle OAS-ledaren Alain de la Tocnaye som 1963 dömdes för att ha försökt mörda Charles de Gaulle. Själv har han deltagit som frivillig på falangisternas sida i Libanon, stridit med contras i Nicaragua och samarbetat med Roberto d´Aubuisson, dödspatrullernas grundare under inbördeskriget i El Salvador. I en annan intervju beskriver han sina drivkrafter: försvaret av ”kristna värden” och anti-kommunism. Numera nöjer han sig med att vara en framträdande lokalpolitiker för NF. ”När Marine lanserar slagordet: ´Återställ ordningen i Frankrike´, tänker alla på kampen mot terrorismen, skyddet av gränserna ... Jag tänker på arbetslivet.” Och förklarar att det handlar om att få parterna att befria sig från föråldrade inställningar och förena sig mot ”orättvis konkurrens från de storas sida”. De traditionella fack- och arbetsgivarföreningarna bör ersättas av branschorganisationer, dvs ”nya fackföreningar som förenar arbetare, tjänstemän och arbetsgivare”. När Lambert slutligen frågar de la Tocnaye om det stämmer att NF har blivit ”marxistiskt”, som vissa franska ekonomer har påstått, ler han.

Kommentarer   

+1 #10 Dan Jerrestam 2017-05-22 19:56
Men måste kunna utgå från en gemensam definition av vad som är nazism och nazist för att komma vidare i den här diskussionen. Det duger inte med att hänvisa till vad någon nån gång har använt som beteckning vid något tillfälle i media (inklusive nån bok).
Citera
+1 #9 Kerstin Stigsson 2017-05-22 15:22
Författaren Leon Uris är en amerikan med polsk judiska föräldrar. Han och hans hustru Jill (förmodligen irländska) skrev den här boken under då konflikten var som värst. Vem litar man mest på - en reporter på plats eller en som ger sin egen analys i dag om vad unionisterna var för några på 50- 60- 70-talet? Till och med Irlands fd president Mary McAlisse nämnde (även om hon senare bad om ursäkt) att unionisterna var nazister (BBC, 2005). Samma år gjorde en katolsk präst, Father Alec Reid samma iakttagelse (BBC och med flera nyhetssändningar). Det är välkänt att lojalistiska paramilitärgrupper har ett bra samarbete med dom nazistiska och rasistiska organisationerna i Storbritannien.
Nordirlands första minister efter delningen, James Craig, uttryckte det så här: "I have Always said that I am an Orangeman first and a politican and a member of this parliament afterwards ... All I boust is that we have a protestant parliament and e protestant state".
Med vilket retorik skulle unionisterna ha trissat upp stämningen mot katolikerna om det inte var en nazistisk retorik? En kapitalistisk retorik?
De tyska nazisterna trissade upp sina egna med något som hette nazistiska progromorerna och ställde till med Kristallnatten. Något liknande gjorde Ian Paisley: Wikipedia: In May and June [1966], the UVF petrol bombed a number of catholic homes, schools and business. It also shot dead two Catholic civilians as they walked home". "One of tthose convicted for the killings said after his arrest: 'I am terrible sorry I ever Heard of that man Paisley or dicided to follow him'". "The next day [23 juli], protestant mobs seveal thousend strong rampage throug the city, smashins windows and trying to damage businessed owned by Catholics". Även protestantiska paramilitära deltog i folkmassan.
Man kan inte med en kapitalistisk retorik trissa upp en folkmassa att begå våld och mord mot en minoritet. Till detta behövs en nazistisk retorik - något liknande dom nazistiska progromerna som tyskarna använde mot judarna kristallnatten. Men kristallnatten var mycket större och många fler döda än det som hände i Nordirland. Emellertid var händelserna likartade.
Citera
0 #8 Benny Andersson 2017-05-21 21:22
Nej jag har aldrig trott eller påstått att du skulle vara nationell socialist (läs igen!). Men när du frågar efter skillnaden mellan nationell socialism och nazism, är det ett nödvändigt första steg att försöka definiera vad man menar med båda termerna. Vilket var vad jag försökte göra. Visst kan man försöka göra också "nazism" till en generell kategori. Och tex hävda att unionisterna i Ulster faller under den. Men då krävs det betydligt mer argument och precision än att citera någon som också tyckt det i en bok, oavsett hur bra man tycker att den boken är, och att representanter för rörelsen "besitter förmågan att hata" i ovanligt stor grad. Annars blir "nazism" bara ännu ett av de skällord, som man slänger ur sig för att bli av med sin ilska och må lite bättre. Men som inte bidrar ett dyft till att öka ens egen och andras förståelse. En intellektuell återvändsgränd mao. Som jag ser det är det tvärtom viktigt att betona det som skiljer nazismen från dagens högerpopulism. De senare delar tex inte nazisternas idéer om raskrig och rashierarkier (vissa är bättre än andra). Man påstår "bara" att alla "kulturer" är lika bra. Men att de absolut inte får blandas. Lika fel det, sakligt sett. Men ett annat argument. Som leder till helt andra politiska konsekvenser. Jag tror att det mesta av intresse i den här debatten redan är sagt. För min del väljer jag därför att sluta med detta inlägg.
Citera
0 #7 Kerstin Stigsson 2017-05-21 06:36
Nej, jag anser absolut inte att den nationella kampen är överordnad klasskampen. Jag antar att du inte har läst mina artiklar om Nordirland här på Clarté bloggen. Det är dessa synpunkter som jag har diskuterat med Lennart Rahm om - när gränsen mellan Nordirland och Irland eventuellt kommer att försvinna så försvinner inte dom sociala problemen varken i Norr eller i Söder. För detta behövs en bättre politik. En arbetarklasspolitik. Läs: http://riktpunkt.nu/2016/11/james-connolly-och-nationalismen/
Du kan även studera James Connollys texter på marxistarkivet - mycket av dess handlar om just om socialism och nationalism.
Leon Uris har skrivit en bra bok - 'Irland en gruvlig skönhet'. Utgiven 1975 (lånas på biblioteket, om den nu finns, annars går den säkert att få tag antikvariat). Han skriver: 'Ulstermannens känsla för sin egen gudaktighet och den undermänniska han omformade den infödde irländaren till ger honom möjlighet att genomföra och rättfärdiga vilken förnedrande behandling som helst. Det rör sig om en renodlat nazistisk ideologi', sid 171. 'Hans [pastor Martin Smyth] personliga bekännelse placerar honom till höger om den yttersta högern'. Martin Smyth var en av dessa protestantiska unionister (som var medlemmar i Orangeordern) som agiterade med en nazistisk retorik. Om Smyths kollega Ian Paisley skriver Uris: 'Få människor besitter förmågan att hata i sådan omfattning och, vilket är mer skrämmande, få har en sådan energi och förmågan att överföra och smitta sina medmänniskor med detta hat [mot irländska katoliker]', sid 198. Dessutom hade unionisterna en feodal syn på ekonomin. Det om något är det närmaste man kan kalla för nazism. Dessutom har jag själv hört unionisternas retorik. Man behöver inte hylla Hitler för att ha en ideologi som är nazistisk eller är nära nazismen. Även högerpopulism har ett drag av en nazistisk - även om den inte är renodlad - ideologi. Alla dessa termer, som högerextrem och liknande, är någon sorts rasideologi - 'att vi är bättre än dom' (oavsett vad det än är).
Citera
0 #6 Benny Andersson 2017-05-20 16:02
Ok. Då antar jag att du med "nationell socialism" avser rörelser som alltid, eller åtminstone under den rådande tidsepoken i någon rimlig mening, och oavsett den konkreta situationen, anser att den nationella frågan är överordnad både klasskampen och kampen för socialismen. Således en generell kategori (med ungefär ovan nämnda kännetecken). "Nazism" däremot, betecknar en enskild sådan rörelse med massor av särdrag som har att göra med den konkreta historiska situation som rörelsen uppstod ur och verkade i. Fr.a. en extremt rashierarkisk och socialdarwinistisk syn på tillvaron som ett raskrig på liv och död. Och en arkaisk, halvt feodal syn på ekonomi. Plus massor av andra särdrag. Alltså en skillnad mellan det allmänna och det enskilda och säregna. Jag skulle därför inte kalla de kapitalistiska unionisternas retorik på Nordirland för "nazistisk".
Citera
0 #5 Kerstin Stigsson 2017-05-20 11:19
Jag förstår detta. På Irland finns det vänsternationalistiska Sinn Féin. I slutet av 60-talet bröts partiet itu på grund av den nationella och den socialistiska kampen. De som var socialistiska ville inte ta upp kampen mot den unionistiska arbetarklassen. Medan de som ansåg att kampen gällde diskrimineringen mot den katolsk irländska befolkningen och att man måste även försvara sig mot en unionistisk attackerande arbetarklass. Därefter utvecklades konflikten till en identitetskonflikt - republikanerna som anser sig vara irländare och unionister som anser sig vara britter.
Men om man går tillbaka till 1966 till 70 så organiserades det sociala demonstrationer med krav på bostäder, demokrati och jämlikhet.
Så hur kunde sociala krav bli en konflikt mellan identiteter? Jo, de kapitalistiska unionisterna agiterade med en nazistisk retorik och trissade upp sin egen unionistiska arbetarklass mot den irländsk katolska befolkningen. Är det inte så vi är i samma situation?
Men bara för att Sinn Féin valde att stå på den nationella kampen gör dom inte till rasister eller nazister. Det är därför jag ställer frågan vad det är för skillnad mellan national socialism och nationalsocialism (nazism).
Det finns säkert många andra partier i hela världen som är nationalistiska men som absolut inte är nazistiska.
Citera
0 #4 Benny Andersson 2017-05-17 20:47
Har varit bortrest. Och hinner inte med längre svar nu heller, men i all korthet: Man kan inte måla med så bred pensel som Kerstin Stigsson gör. Då slaskar färgen bara på en själv. Vill man förstå den moderna högerpoulismen måste man vara betydligt noggrannare. All nationalism är inte reaktionär, och all reaktionär ("höger"-) nationalism är inte nazism. Den italienska fascismen var inte ens främlingsfientlig. Dagens högerpopulism är för det mesta inte rashierarkisk, Osv. Men alla ideologier som försöker använda nationalismen för att avleda klasskampen är reaktionär.
Citera
+1 #3 Kerstin Stigsson 2017-05-06 16:11
En mycket bra artikel. Men vad anser ni är för skillnad mellan vänsterns nationell socialism, och högerns nationell socialism - vilket jag anser är den gamla surna nazifienden från nazittyskland? Det känns som dessa två möts i mitten av vissa vänsterdebattörer. Har dessa debattörer glömt att nazister är baksidan av kapitalismen?
Men sedan har vi den israeliska nationella ... ja, vad är det? Är det nationella sionismen - dvs samma nationalism som nazister utövar. Man behöver inte hylla Hitler för att agera som nazister.
Citera
+1 #2 Hans M Gabrielson 2017-05-05 17:07
Front Nationals ekonomiska politik påminner starkt om Sverigedemokraternas: Lite "vänster"fluff i retoriken, allt tydligare högerpolitik i riksdagsomröstningarna. FN ligger nära Fillons högerrepublikaner i ekonomi- och arbetsmarknadsfrågor, medan SD limmar på de nygamla AKB-moderaterna. Såvitt jag förstår, siktar både FN och SD på en allians med gammelhöger och kulturkonservativa kristna som ska bära frukt efter 2022 års val med Le Pen som president och Åkesson som statsminister.

Den svenska motsvarigheten till Macron är väl den mer än lovligt självmedvetna liberalen Birgitta Olsson (troligen nästa liberala partiledare). Båda vill se en utvidgad euro-zon, ett europeiskt finansdepartement och en EU-militär i nära samarbete med Nato. För att inte tala om deras nyliberala ekonomiska politik bakom en ridå av jämställdhets- och hbtq-vänlig retorik.
Hade jag fransk rösträtt skulle min röst nog gå till den eländige Macron. Varför i helsike då!? Jag har judisk nära släkt i Frankrike. Macron - vars övriga politik är förfärlig - kan i vart fall inte beskyllas för antisemitism. Men jag skulle må j-t illa på väg ut från vallokalen...
Citera
+3 #1 Hans Isaksson 2017-05-05 12:24
Bra. Det är socialismen ("marxismen") som NF eller SD:s huvudfiende och rasismen är deras flugfångare. De skryter med att ha många icke-etniska svenskar bland sina anhängare, och det är sant. Men några socialister finns där inte. Även om det finns de som flirtar med dem.
Citera