Den sjätte volymen i Jan Guillous dekalogi om 1900-talets Europa, speglad i bröderna Lauritzens och deras efterkommandes öden släpptes nyligen under ovanstående titel (Piratförlaget; 2016; 417 s.).

Vi har nu kommit fram till 50-talet, den äldste brobyggarbrodern Lauritz är död och mellanbrodern Oscar skall snart följa efter. Sverre, esteten, lever numera i det gamla hemmet i Norge.

Lauritz' dotter Johanne har efter kriget lämnat sin tjänst som brittisk-svensk sabotör av den tyska ockupationen i Norge och är inflytelserik (sannolikt begåvad) kulturkritiker på DN. Hennes kusin, Oscars mindre lyckade dotter Hélène, fick med den franske motståndsmannen Letang sonen Eric, som man definitivt skulle ha trott ha författaren själv som förlaga, om Guillou inte i en bisats på slutet förnekat det. Men i stora drag är likheterna mellan huvudpersonen och Guillou själv alltför påtagliga för att de kan vara betingade av slumpen.

Detta gång kompliceras framställningen genom att Erics liv mellan hans nionde till hans femtonde levnadsår i Stockholm och Saltsjöbaden ovetande står i centrum. Samtidigt är det den tjugofyraårige författaren Eric som år 1968 tänkes skriva ner en skildring av sina barndomsår. Dessutom diskuterar han, nu i jagform, med kritikern, tant Johanne, om hur man litterärt skall gestalta den pubertale Erics tänkande, genom vilket efterkrigstidens Sverige, och Lauritzenfamilens upplösning och politiska utveckling tänks filtreras. Av Sveriges förvandling till en av USA:s lydstater på femtiotalet återstår i boken mest jeansens genombrott.

För att göra denna anmälan precis så kort som boken förtjänar måste jag säga: det gick inte så bra: Erics båda huvudintressen var nämligen av naturliga skäl att

1) bli av med svendomen

2) komma under 1 minut på 100 meter fritt.

Eftersom Eric var en Lauritzen lyckades han självfallet i båda styckena. Det som därutöver var av intresse i hans liv fanns redan att läsa i Ondskan. Men sannolikt rycker Guillou, efter denna lite trista transportsträcka, upp sig i volym 7-10 .

Kommentarer   

0 #2 Hans Isaksson 2016-10-06 23:48
Jo, Jan Guillou väl värd att hedras för sin politiska oböjlighet. Och jag håller mig vaken vid läsningen även jag.
Men har har lite problem med hans alltför illa dolda beundran för den överklass som han ändå försöker klä av.
Och även jag tycker att han kan betydligt bättre.
Citera
+1 #1 Dan Jerrestam 2016-10-06 11:50
Men även om det var bara en transportsträcka så gick det snabbt att att ta sig igenom boken. Inte många gäspningar där inte. Så uselt skriver inte Guillou - historien griper tag i en och framstår ändå som angelägnare (än andra) med hans politiska vinklingar. Men han kan bättre...
Citera