Det kan kanske tyvärr vara så att de flesta av oss på sin höjd tjänar till att tömma bäcken, torka skit, städa pissoarer eller gipsa armbrott. Medan ett fåtal exceptionella begåvningar är födda till att återförsälja dessa våra tjänares tjänster.

Jag har haft nöjet att vara studiekamrat med Carola Lemne. Därefter har jag med intresse kunnat följa hennes marsch mot vd-posten hos Svenskt Näringsliv via pillerbranschen, via vd-posten för Danderyds sjukhus och för Praktikertjänst.

Jag kan därför vitsorda att Carola Lemne har hamnat på rätt plats i ledningen för den legala trafficking som varit hennes specialitet och privata affärsidé.

Carola Lemne tycker att det är allra roligast att resa runt i landet och träffa företagare. Ty, säger hon:  Det är människor av kött och blod.

Om hur vanliga löntagare är skapta och om deras materiella behov talar hon inte. Men Carola Lemne menar i alla fall att de i eget intresse skall ha riktigt låg lön, lägre än de absolut sämsta lönerna i dag. Då kan vi äntligen få lite lönespridning - det bästa Carola vet, förutom att läsa, rida, spela piano. Den nya tjänarklassens jobb - lokalvårdare, vård och rut-arbetande ska i gengäld uppgraderas till ”vardagsjobb”, och inte längre kallas låglöne- eller skitjobb. Härigenom borde det bli slut med svenska folkets, i synnerhet dess vänstra flygels, beklagliga ”förakt för tjänande”. Tror Carola Lemne.

Föraktet beror enligt Richard Swartz i DN på ett kollektivt komplex hos människor, vilkas förfäder för inte så länge just var tjänstefolk - definitivt till skillnad från Swartz. Även om denne påstår sig dock i sin ungdom själv ha städat hos fina damer på Djurgården, för att dryga ut veckopengen.

En annan avnämare, som heroiskt ryckt ut till sitt tjänstefolks och alla nysvenskars försvar, är Edvard Unsgaard, Reinfeltds f d pressekreterare. Han har gett ett mustigt och doftande exempel från de fina kvarteren, där någon -förmodligen en vilsegången och magsjuk underklassare - hade skitit i hans trappa:

Jag ringde vårt städbolag, som drivs av invandrare, som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.

Carola Lemne vill mera än så: i stället än rimlig lön och drägliga arbetsförhållanden, vill hon ge en hel kategori det anseende som enligt henne smäller långt högre. Detta genom att bjuda på sig själv. Hon har i detta syfte återgett ett soligt barndomsminne om familjens hembiträde från Thailand som faktiskt ”kunde krypa på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden”.

Varför i hela friden hembiträdet måste krypa på knäna för att servera i Carola Lemnes barndomshem hade man gärna velat veta mera om. Familjen ville väl ha det så. Kanske hade man dukat på golvet? För alla som avundas kungligheter för deras nobla uppsyn och hållning kan dock inte Lemnes rörande anekdot undgå att inspirera. I synnerhet dem, som emotser en framtid som hembiträde med egen säng i pannrummet eller som ambulerande Almeganställd hemhjälp med egen mobiltelefon.

Carola Lemne är också glad över att hennes intensiva kontakter med Jimmy Åkessons parti gett henne en ”seger”, d v s en riksdagsmajoritet i frågan om vinster i välfärden - och fortsatt klartecken till tjänstetrafficking. Sådana bragder gör att de sex miljoner årligen Svenskt Näringsliv betalar henne, bl a på uppdrag av Attendo, Almega och Capio, är rena rama vrakpriset.

Vad Jimmy Åkesson och SD fått i gengäld för sitt lappkast i vinstfrågan får vi kanske reda på den dag - efter revolutionen - då Näringslivets donationer till deras parti offentliggörs. (Tidigare tryckt FIB/K)

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.