Det har uppstått en ny säkerhetspolitisk doktrin, ”den svenska solidaritetspolitiken”, och den är knappast kommunicerad med svenska folket. Den rimmar på ”neutralitetspolitiken”, som enligt försvarsminister Peter Hultqvist och den socialdemokratiska vice ordföranden i riksdagens försvarsutskott Åsa Lindenstam i Svenska Dagbladet 24/3 gick i graven 1992, det vill säga under den borgerliga Bildt-regeringen (http://www.svd.se/s-regeringen-enig-om-avtalet-med-nato/om/svenska-natodebatten). Någon måste ha underlåtit att gräva upp den!

 

De långvariga och framgångsrika svenska positionerna på säkerhetspolitikens område har stegvis trängts undan men utan att helt prisges under senare decennier. Sveriges regering fortsätter att hävda den militära alliansfriheten, liksom Finlands, men denna alliansfrihet riskerar att undergrävas av samarbetsarrangemang med västmaktsblocket som inte är direkt dikterade av viljan och förmågan att försvara Sveriges territorium utan tycks sikta primärt till samövning inför internationella operationer. Här borde stor försiktighet tillrådas; motsatsen är vad som sker idag.

Som rent ansvarslösa måste man betrakta de närmast liturgiska hänvisningarna till den så kallade solidaritetsförklaring som passerade riksdagen 2009 i form av ett uttalande från den då sittande försvarsberedningen. Detta skedde samtidigt med omställningen från invasionsförsvar på eget territorium till insatsförsvar på andras och den allmänna värnpliktens skrotande – det senare mot Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets votum i riksdagen. Någon har underlåtit att rätta till detta misstag!

Ändå återkommer formuleringarna om att Sverige åtar sig att ge stöd åt ett grannland som råkar i svårigheter och förväntar sig att andra lämnar stöd åt oss i varje (socialdemokratisk) regeringsförklaring och utrikesdeklaration! Observera att inget land utom Sverige har ensidigt gjort några dylika ”utfästelser”, vad de sedan är värda. De kastar ett löjets skimmer över svensk utrikes- och säkerhetspolitik och skapar onödig misstänksamhet i omvärlden. De används av krigsaktivister för att få Sverige att bli skyddsmakt i Baltikum. Vårt närmaste grannland Finland har absolut inga avsikter att bli det.

Solidaritetspolitiken och solidaritetsförklaringen bör därför omgående rullas tillbaka, i Sveriges nationella intresse. Men det räcker inte. Som alliansfritt land måste vi se till att vårt försvar, inte minst det militära, är trovärdigt utomlands. Det är det inte idag. Yrkesarmén har rivit stora hål i vår försvarsförmåga. Nu måste man rusta upp. Det måste få kosta pengar. Allmän värnplikt bör återinföras, för bägge könen. Och försvarsanslagen bör inte i huvudsak gå till kostsamma industriprojekt. Två procent av BNP kan vara en rimlig nivå; idag är anslagen nere på en, under kalla kriget låg de på tre och en halv procent.

Vänstern i landet har all anledning att kämpa för folkförsvaret och sona sina tidigare brister i detta hänseende.

Artikeln skrevs för Flamman. Men redaktionen för denna tidning har varken reagerat eller publicerat, trots påstötningar. Författaren anser likväl att de frågor som tas upp i artikeln kan bidra till den säkerhetspolitiska diskussionen i vårt land, inte minst inom vänsterkretsar.

Författaren är en av utgivarna av sajten alliansfriheten.se och redaktör för boken Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders 2015).

Kommentarer

0 #1 Martin Oskarsson 2016-05-13 20:46
Håller med neutralitet gynnar folket även om denna liksom annan utrikespolitik dikteras av kapitalets intressen av export. Esovjets existens bidrog också utifrån risken att Sverige skulle bli krigs skådeplats mellan öst och väst. Efter sovjetunionens fall och nittiotalet krisen skedde en omsvängning. Kapitalets intressen skulle tillgodoses genom eu och avreglering av ekonomin. Detta urholkade neutraliteten som ändrats från att gälla alla krig till krig i närområdet

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.