Idag har terroristerna slagit till igen, nu i Bryssel. Vi är väl omkring 99,999 % som starkt ogillar även dessa slags attentat och förordar att de som planlade det, grips och döms som andra mördare. Detta, även om vi inser att dessa dåd ytterst har samband med en ytterst ojämlik fördelning av makt, rikedom och vapen mellan folk och stater.

Våra politiska ledarfigurer har som brukligt känt sig manade att ansluta sig till våra 99.999% och fördömt dåden. När ledare yttrar vad som låter som självklarheter måste man vara särskilt vaksam, trots att man riskerar att beskylld för att gå terrorismens ärenden mot humaniteten när man nagelfar deras uttalanden.

Centerledaren Annie Lööf säger ”Fruktansvärda och avskyvärda attentat .... Mina tankar går till offren och de anhöriga.”

Ebba Busch Thor kommenterar händelserna: "Mina tankar går till offren och deras anhöriga”.

I den mån dessa kommentatorer verkligen inte varit personligen bekant med offren och deras anhöriga vågar jag påstå att deras tankar, liksom mina egna, inte i första hand gällde dessa personer. Anonyma terroroffer i Mellanösterns städer - av vilka det går minst hundra på ett europeiskt - brukar våra ledare aldrig solidarisera sig med, på sin höjd räkna. Formuleringarna markerar framför allt att invånare i Bryssel eller Paris mänskligt står oss närmare än araber, kurder eller turkar. I den mån vi idag känner solidaritet med Belgiens folk är det säkerligen i första hand fruktan för vår egen säkerhet det handlar om. Det hade inte varit en skam att erkänna.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra säger att "attentatet riktas mot människor och familjer men också mot vårt samhälle och vår öppenhet. Terrorismen måste bekämpas".

Inrikesminister Anders Ygeman påpekar att "Återigen attackeras friheten och öppenheten i Europa. Vi får aldrig vika ner oss för terror och våld. Våra tankar går till de drabbade”.

Stefan Löfven säger "Det är en attack mot det demokratiska Europa. Vi kommer aldrig att acceptera att terrorister angriper våra öppna samhällen."

När US Trader Center och Pentagon drabbades 11/9 2001 kallade President Bush det också för ett "angrepp på demokratin" och "vårt sätt att leva". Det var inte särskilt sant. Inget av dessa mål kunde betraktas som trovärdiga symboler för demokrati eller amerikansk livsstil, men denna retorik användes för att i många avseenden snabbt undergräva den demokrati som presidenten gav anspråk på att skydda.

Att påstå att terrorattentaten i Bryssel eller Paris skulle ha till syfte att drabba "demokrati och öppna samhällen" i Europa är också huvudsakligen retorik. Terroristerna, i dessa fall IS, använder de barbariska medel de har för att avskräcka Europas stater från att militärt intervenera i Mellanöstern och försöka stoppa expansionen av den Islamska Staten. D v s på samma sätt som Västalliansen på senare år mer eller mindre lyckats massakrera suveräna stater från Afghanistan till Libyen och döda/lyncha deras ledare.

För att Västeuropas folk, som sällan visat entusiasm för dessa USA-ledda interventioner, skall lyckas hindra sina statsledningar från att även fortsatt delta i detta "korståg" behöver vi mera, inte mindre, demokrati och mera öppenhet.

Genom att, som vår statsminister gör, i stället kalla terrordåden för angrepp på vår demokrati annonserar man att den, med dåden som förevändning, kan komma att kringskäras. Men då inte omedelbart genom terroristernas angrepp, utan genom våra styrandes åtgärder.

Kommentarer   

0 #2 Hans Isaksson 2016-03-25 14:08
Ett par saker bara: att Västeuropas folk "sällan visat entusiasm" för imperialismens krig är väl en sanning med modifikation"
Svar: Jo, men jag syftar på de senare decenniernas korståg i Mellanöstern, där efter Afghanistan och i Irak Väst har svårt att sätta ens betalda soldatfötter i marken.
"mera demokrati och öppenhet" så har det väl blivit ganska uppenbart att det inte går att stoppa krigen via den existerande "demokratin".
Svar: På kort sikt helt sant. Men jag polemiserar mot föreställningen att motsatsen på något sätt skulle gynna terroristerna och därför eftersträvades av dem.
Citera
0 #1 Mikael Larsson 2016-03-23 13:02
Riktigt och sant. Ett par saker bara: att Västeuropas folk "sällan visat entusiasm" för imperialismens krig är väl en sanning med modifikation. Det är ju snarare så att liberaler, fascister och reformistisk "vänster" (från Andra Internationalen till dagens bombvänster) lyckats dra med dessa folk i krigshetsen. I dag är frågan: vad hände med anti-krigsrörelsen från 2003? Hur lyckades makthavarna undergräva den och tillintetgöra den? Och vad gäller "mera demokrati och öppenhet" så har det väl blivit ganska uppenbart att det inte går att stoppa krigen via den existerande "demokratin"?
Citera