Mattias Gardell: Raskrigaren (Leopard 2015; 440 s.).

Den första gång jag hörde ordet "svartskalle" var vid slutet på femtiotalet. Det yttrades, som om ordet vore självförklarande negativt, av en ingift farbror i Malmö. Just Malmö är nu den stad, där egendoms- och våldsbrott är allra högst. 1.91 personer per år och 100 000 invånare blev offer för dödligt våld åren 2011–2013, ( 1.29 i Stockholm och 1.31 i Göteborg).

Detta har i sin tur kopplats till bland annat lägre inkomster, mer bidragsberoende och mer barnfattigdom. Malmö är segregerat, men klasserna bor nära inpå varandra. SD fick vid valen 2002 1 % i riket. I Almgården i Malmö, där Peter Mangs bodde, hade de 10% - som 2014 växt till 30%.

Hade Peter Mangs stannat i Växjö, där han föddes, i stället för att hamna i Malmö, hade de 16 människor, som han under åren 2003 - 2010 dödat eller gett fysiska och psykiska skador för livet ha kunnat leva som vanligt?

Mattias Gardell hade förstås måst passa på denna hopplösa fråga. Han skulle i stället kunnat svara med det han redovisar i sin utomordentligt välresearchade skildring

Liksom en annan narcissistisk massmördare, Breivik, ansåg Mangs sig kapabel att framträda som en modern Zarathustra med ett spränglärt Ariskt Manifest som motiverade varför han, genom sin överlägsenhet, var den som inte bara var villig, utan också kapabel att återupprätta landet som rent rasren nation - där allt orent judiskt, semitiskt eller mörkhyat skulle rensas ut.

Mangs kontaktade 2001 psykiater pga sitt grubbel om hur det skulle kännas att döda människor. Läkarna bedömer honom då som en välbegåvad men lättirriterad, lättkränkt person med övermänniskokomplex, en man som säkert ”skulle kunna ställa till med något". Helt rätt. Som dock inte var "farlig" - ordentligt fel.

2002 fick Mangs sin första vapenlicens. Ett par år senare skulle han ha grubblat klart. Mangs inspirerades därvid av Lasermannen Ausonius (som 1991-2 besköt 11 personer, som han bedömt vara invandrare), av andra individuella terrorister som Unabombern och av Timothy McVeigh. Eller som filmhjältar som Charles Bronson, som i Death Wish för ordningens skull sköt svarta i New Yorks tunnelbana - ungefär som en duvskytt.

Han valde en utdragen "lågintensiv terror" som taktik - inget stort och spektaulärt som hos McVeigh eller hos Breivik.

Han stöddes av sin fascisiske frånskilde far, som från sin exil i Florida uppenbarligen diskret stöttade hans verksamhet och försåg honom med vapendelar. Och av en likasinnad vän, som till slut angav honom, vilket i november 2010 fick honom fast.

I det längsta fick han stöd av inkompetensen hos polisen, som länge vägrade att dra några slutsatser av att 15 av 16 offer var mörkhyade. Likt en gång Carl Bildh hävdade om Lasermannens offer, valde man att i enlighet med sina fördomar, att tro att morden rörde sig om "offer för uppgörelser i den undre världen".

En sten blir aldrig en orm, hur mycket den än ruvas, men i en dynghög, som den i Malmö vid sekelskiftet, kläcks förr eller senare ett eller annat befruktat ormägg.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.