Det råder faktiskt inget krig i världen nu – ännu. Eller rättare sagt: det pågår en massa krig. Inbördeskrig, interventionskrig, regionala krig, befrielsekrig (en fortsättning av kolonialkrigen), heliga krig, också handelskrig (ibland kallade ”sanktioner”). Många människor dödas, mördas, far illa, måste lämna sina hem. Kalla kriget – ”terrorbalansen” – förhindrade visserligen storkriget, men det tillät de något mindre krigen. Också Vietnamkriget var, med världskrigsmått mätt, ett ganska litet krig men ett som drabbade miljontals människor.

Alla krig måste förhindras. Det behövs faktiskt inget krig i världen nu. Inte ett till. Framförallt inte ett stort krig. Det bästa sättet för att förhindra det är att se till att de andra, pågående krigen avvecklas. De som är invecklade i krig måste dra sig bort därifrån. Sverige måste dra sig bort från Afghanistan; det är obegripligt att landet engagerade sig där, det är obegripligt att det har stannat kvar. Det är en dumhet (och förmodligen ett brott mot folkrätten) att det blandar sig i den irakiska röran. Det får nu inte också hända i Syrien. Sverige ska inte vara en krigarstat.

Hämnd är inget bra svar på hämnd. Att avstå från hämnd är inte detsamma som att vända andra kinden till. Det är att göra andra saker. I Sverige behöver man bygga upp en beredskap för krig och katastrofer. Den är nästintill obefintlig idag. Vi har varit förskonade från terrorism, däremot inte från skogsbränder. Vi har ett hemvärn, men ingen funktionsduglig armé. Vi har ett flygvapen, men det ska inte kriga i Libyen. Vi har inte längre något psykologiskt försvar och inte något civilförsvar (om man inte räknar frivilligorganisationerna dit). Vi har en massa politiker som ropar ”Vargen kommer!”, men en hel del av dem tycks förlita sig på en annan varg istället.

I försvarsfrågan har svensk vänster passat i bästa fall, varit militärt nedrivande i de flesta fall.

Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders förlag) utkommer i mitten av december. Titeln anger två saker: att återuppbyggnaden av det svenska totalförsvaret måste vara en högt prioriterad fråga och att försvaret, här talar vi det militära försvaret, inte ska vara en krigsmakt utan just och uteslutande ett försvar av det egna landet, dess territorium. I krig kan Sverige dras med i om det blir angripet och – med uttryckligt FN-mandat – ansluta sig till men aldrig frivilligt engagera sig i. Vår fredstradition är en god tradition, och den har byggt på ett väpnat försvar: det ska kosta alldeles för mycket för en angripare att anfalla oss. Men då måste också Sverige som stat och nation vilja och kunna uppoffra sig. Och detta måste få kosta pengar, precis som flyktingmottagandet måste få kosta pengar. Det senare generar arbete och inkomster för vissa människor; försvarsorganisationen skapade sysselsättning och höll bygder levande.

Förra året kom antologin Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt Nato-medlemskap (Celanders förlag). Jag var medredaktör för den och är redaktör för den nya antologin. Man kan se den senare som en uppföljare av den förra. Den militära alliansfriheten är grunden. Men för att det ska vara en grund att stå på måste landet ha en militär förmåga. Förespråkare för svenskt Nato-medlemskap har själva varit med om att rasera den. Deras ansvar är mycket stort. Också den politiska vänsterns ansvar är stort. Poängen är nog inte svår att förstå: Medlemskapsmotståndet kan inte bli brett och trovärdigt om det inte förenas med uppslutning krig fosterlandsförsvaret. I boken finns goda argument för hur detta kan ske.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera