Varje år brukar några läroboksdebatter blossa upp. Nu i vår presenterade Dagens Nyheter en undersökning som visade att kvinnor var osynliggjorda i böcker för grundskolan. Eleverna presenterades för en manligt befolkad förflutenhet. I kölvattnet efter undersökningen kom en rad reaktioner från forskare och debattörer. I själva artikeln responderande några historiker med budskapet att det naturligtvis fanns "otroligt viktiga kvinnliga aktörer under 1900-talet" (Delin 2015). Några ville synliggöra att de faktiskt ofta var kvinnor som styrde (von Schwerin, Bergström, Harrison, Norrhem, Ullgren & Ulvros 2015). Utbildningsministern kallade till sig läromedelsförlagen och avkrävde bot och bättring. Trots styrdokumentens krav på jämställdhetsperspektiv i undervisningen var kvinnor osynliggjorda i texterna.

Men ingen debatt utan moteld – på ledarplats försvarade Dagens Nyheter den aktuella historieskrivningen. Representationen av det förflutna var visserligen mansdominerad, men mansdominansen är bara ett tecken på hur illa det har varit i det förflutna (Björkman 2015). I ett längre inlägg i det borgerliga Magasinet Neo har historikern Dick Harrison problematiserat diskussionen. Han visar genom talrika exempel på betydelsefulla kvinnor som osynliggjorts i politisk historieskrivning, mycket på grund av vanan att tänka bort dem. Harrison riktar också kängor mot läromedelsförlagen, vilka sedan mitten av 1990-talet haft fritt spelrum att bestämma över läromedelsproduktionen. Deras praxis att låta verksamma lärare utan direktkontakt med den dagsaktuella historieforskningen utgöra primär referensgrupp vid framtagning av läromedel kritiseras starkt. Harrison menar att dessa lärare tenderar att slå ned på forskningsuppdaterade läroboksframställningar eftersom de sällan känner igen sig i de nya narrativen. Han uppmanar dock forskare att fortsatt intressera sig för läromedel. Han argumenterar för att regeringen bör skapa bättre rutiner för granskning av läromedel där gapet mellan utbildning och forskning reduceras (Harrison 2015). Liknande krav på att staten bör ta ansvar för att sjösätta en medveten strategi för läromedelsproduktion har nyligen framförts av skoldebattören Per Kornhall och matematikdidaktikern Kirsti Hemmi i en debattartikel i DN (Hemmi & Kornhall, 2015).

Tiden verkar sålunda vara mogen för att diskutera hur staten bör stimulera en mer forskningsuppdaterad läromedelsproduktion. Förslag på området behöver enligt mening besvara dels vilken roll staten bör ha vid produktionen av läromedel, dels ge konkreta åtgärder för att stimulera forskare att (med)producera läromedel och ge lärare möjligheter att ämnesmässigt granska dem. Gällande det sistnämnda har undersökningar nämligen visat att en grundkärna i läromedelsproblemet är att verksamma lärare inte har tid att granska de läromedel de ska välja och använda (Stridsberg 2014). Frågan är intressant eftersom den ytterst handlar om vilka som kontrollerar barnens utbildning i allmänhet och den offentliga historieskrivningen i synnerhet.

Det finns anledning att på allvar ifrågasätta att renodlade marknadskrafter ska styra läromedelsproduktionen. Det är inte acceptabelt att privata förslag bestämmer vilka läromedel som ska produceras för skolväsendet. I rådande system har staten en alltför passiv roll. När staten år 1991 slopade läromedelsgranskningen så var den bakomliggande tanken att förlagen i relation till efterfrågan hos konsumenterna (skolorna och lärarna i detta fall) skulle producera lärobokstexter som samtidigt var kommersiellt gångbara, pedagogiskt funktionella och forskningsmässigt uppdaterade. Lärarna skulle i egenskap av goda konsumenter rationellt välja de bästa texterna utifrån läroplanens mål (Harrie 2009, s. 223). Marknadsmekanismerna skulle krossa den konservatism och trögrörlighet som hittills präglat läromedlens innehåll. Detta har uppenbarligen inte fungerat. Ett framgångskoncept för en läroboksförfattare har alltid varit att skriva av tidigare läroboksförfattares texter. Att ligga nära ämnets dominerande selektiva traditioner är den enklaste vägen till försäljning och genomslag. Det sparar tid och arbete, och får tydligen också bäst respons i konsumentledet. Även när det gäller kunskap är den enklaste vägen nämligen att välja det vi känner igen och behärskar. Tidspressade lärare med fortbildningsunderskott verkar föredra texter med innehåll, form och berättarperspektiv som överensstämmer med vad de känner igen från sin egen utbildning, vilken per definition ligger i det förflutna.

Alternativet till en marknadsdriven läromedelsproduktion är emellertid inte en statligt detaljkontrollerad dito. Det finns en stor risk att en sådan blir starkt politiserad, förstelnad och indoktrinerande snarare än kritisk, analytisk och receptiv för nya forskningsrön och nya perspektiv. Den statliga styrningen av undervisningen (eller försök till styrning) genom läro- och kursplanernas direktiv tycker jag är fullt tillräcklig. Vi bör också bevaka att skolväsendet förblir en samhällelig arena där olika perspektiv, även på det förflutna, möts och bryts. Det är angeläget även för arbetarrörelsen. Statens grundläggande uppgift borde vara att tillse att röster från olika håll tillåts delta i exempelvis diskussionen om vilka versioner av det förflutna som bör förmedlas i skolorna. Forskare och andra skriftställare ska ha möjlighet att framställa olika typer av texter med olika perspektiv för användning i skolväsendet. Om vi lyckas skapa infrastrukturer för kritiska forskare (inklusive exempelvis genusvetare) att skriva både uppdaterade och tillgängliga texter för skolväsendet skulle även genusaspekter i historieskrivningen komma i en annan dager. Jag vill lansera några enkla förslag för att stärka incitamenten för forskare att skriva forskningsbaserade läromedelstexter och för att underlätta dessa uppdaterade texters genomslag och användning. När det gäller innehållet i lärobokstexterna tror jag dessutom att det finns mer radikala alternativ än ett justerat jämställdhetsindex baserat på andelen kvinnliga gestalter i böcker om politisk historia.

Vi kan begränsa förlagens makt och inflytande genom att staten finansierar läromedelskrivande. Delar av de statliga forskningsrådens (VR, RJ) pott för utbildningsvetenskaplig forskning kan strategiskt avsättas för läromedelsproduktion. Forskare och lärare i samverkan skulle i konkurrens kunna söka medel för läromedelsproduktion. Både vetenskaplig och pedagogisk kvalitet i själva läromedelsprojektet och skolornas behov av nya läromedel i olika ämnen skulle här kunna utgöra kriterier för medelstilldelning. Det skulle öppna för samarbetsprojekt mellan forskare och verksamma lärare där dessa gemensamt får resurser för att ta fram nya läromedel. Skolväsendets lektorer med uppgift att vara bryggor mellan högskola och skola skulle här kunna få en nyckelroll. Forskningsråden kan naturligtvis göra läromedelsförfattande meriterande vid forskningsansökningar och akademiska tjänstetillsättningar. Den starka strömning som idag betonar forskningens nytta kan fungera som draglok för en sådan förändring. Om samhällsfinansierad forskning också bör vara samhällsnyttig så borde även spridning av aktuella forskningsresultat till nya målgrupper kunna inbegripas i ett vidgat forskningsbegrepp som innefattar såväl produktion som redistribution av forskning. På så sätt kan läromedelsförfattande bli attraktivt för forskare. Idag är impact, dvs olika former av genomslagskraft, ett mått för mätning av forskningskvalitet. Få aktiviteter har högre impactfaktor än läromedelsförfattande, då alla möter framställningar av det förflutna, av rättssystem, av politiska partier, religiösa grupper osv. i skolan. Förslaget bygger på att den policy för Open Access som gäller för offentligt finansierade forskningsprojekt bör gälla även nyproducerade läromedel. På så vis kan samhället garantera att nya läromedelstexter blir tillgängliga för alla. Dessutom skulle en basal form av e-lärande bli följden, eftersom läromedelstexterna primärt blir tillgängliga digitalt. Incitamenten att producera läromedelstexter förflyttas därmed från förlagens kommersiella intressesfär till forskarnas och lärarnas meriteringssfär. Det handlar här egentligen endast om den politiska viljan att iscensätta ett sådant system. Förslaget kommer dock knappast att applåderas av förlagen.

I den andra änden har vi frågan om lärarnas incitament. Open Acessystemet för de nya läromedlen skulle underlätta lärarnas jämförelse och val av läromedel. Detta tillsammans med utökade möjligheter för lärare att fortlöpande förkovra sig ämnesmässigt och ämnesdidaktiskt – så att de både ser och har möjlighet att förverkliga behovet av ständigt förnyad undervisning – blir en viktig väg att gå. Den redan inslagna vägen med karriärtjänster och fortbildningsvägar för lärare med möjlighet att specialisera på läromedelsfrågor kan representera en sådan positiv utveckling. Att skriva in läromedelskunskap (didaktisk textkompetens) i lärarutbildningar och fortbildningar är också en viktig åtgärd.

Dessa förslag rör främst produktionen och receptionen av läromedelstexter, inte deras granskning. Det är naturligtvis möjligt att inrätta någon typ av nämnd för förhandsgranskning av texter som ska användas i undervisning. Under 1970-talet då det existerade en sådan förhandsgranskning, var "objektivitet" ett honnörsord. I själva verket pågick under ytan en kamp där vänsterkrafter ville se mer av en historiematerialistisk historieskrivning medan borgerliga vaktade på att en sådan inte skulle bli allenarådande (Harrie 2009, s. 216). En sådan kamp pågår förvisso fortfarande, men de ideologiska nackdelarna med en instans som ska avgöra texternas lämplighet på förhand är många. Kompromisstexter blir ofta utslätade och intetsägande. Jag menar dessutom att lärares förmåga att didaktiskt värdera och använda texter bör prioriteras framför det epistemologiskt och ideologiskt omöjliga projektet att skapa "ideala" och statligt godkända lärobokstexter. Det borde ingå i lärarens kompetens att kunna göra motiverade val av texter och ta ansvar för dem, vilket jag i ett tidigare sammanhang har diskuterat i termer av didaktisk textkompetens (Wickström 2011). Det kan exempelvis finnas goda pedagogiska skäl att använda problematiska texter i undervisningen, och alla texter är problematiska på något sätt, för någon. (Frånvaron av kvinnor i historienarrativen har ju skapat en stor diskussion om genusfrågor och historieskrivning!) En statlig godkändstämpel på läromedelstexter kan förvisso garantera någon typ av lägsta nivå, men samtidigt finns det en risk att dessa certifierade texter i kraft av godkännandet reproducerar statligt sanktionerade skevheter och bidrar till att cementera en statlig historiepolitik eller religionssyn, för att ta några exempel.

För att återvända till de ständiga debatterna om läromedlens innehåll: Kanske är det ambitionen att skriva heltäckande encyklopediska böcker som berättar "allt som är värt att veta" om något och som är tänkt att kunna fungera som allsidiga källor för skolväsendets samtliga elever där dessa i alla sammanhang ska kunna känna igen sig, spegla sig, som är problematisk? Vad händer om vi överger idén att det är önskvärt med läromedel som vilar på totalitära didaktiska anspråk? Vissa forskare har betraktat lärobokstexter som en genre som uttrycker någon typ av minsta gemensamma nämnare i ett givet samhälle kring vad som är möjligt att säga om en fråga (se exempelvis Holmén 2006, s. 334). Sådana konsensusperspektiv kan emellertid problematiseras. Andra läroboksforskare brukar betona att alla framställningar representerar "någons kunskap" – kunskap berättad ur ett visst perspektiv med vissa bestämda urval. (Härenstam 2000). Inte endast selektionen av innehåll utan också själva språkbruket är ideologiskt färgat. En svenskspråkig lärobok som till exempel försöker beskriva de sydamerikanska civilisationernas historia gör det av nödvändighet med ett utifrånperspektiv och med svenska termer.

En bättre utgångspunkt är att skolväsendet betraktar och använder alla texter som problematiska texter (Wickström 2011). Med en sådan utgångspunkt kan vi återvända till den konkreta och aktuella diskussionen om historieböckernas genusrepresentation. Låt mig först göra det klart: Det är naturligtvis ett problem att historieböcker av idag osynliggör viktiga kvinnor i den politiska, tekniska och vetenskapliga historien. Det är tveklöst så att framställningarna är snäva och begränsa(n)de – halva mänskligheten blir ju utesluten eller marginaliserad. Men det mest problematiska i sammanhanget är vad som inte sägs eller kanske snarare "vad som hade kunnat vara den stora frågan om vi tänkte annorlunda".

Historia i den mest allmänna betydelsen handlar om mänsklighetens totala erfarenheter. Det är den epistemologiska utgångspunkten för ett historieämne och för historieskrivningen innan vi har gjort kategoriseringar av och urval ur detta förflutna (politisk historia, kulturhistoria, ekonomisk historia, religionshistoria osv). Sedan har någon av olika skäl bestämt sig för att skolväsendets historia ska handla om bestämda berättelser om detta förflutna. Som skolforskning har visat är detta naturligtvis lika mycket en ideologisk som en didaktisk fråga. Alla grupper har inte haft samma inflytande över vilken version av det förflutna som ska berättas. En historieskrivning är alltid någons historia. I ljuset av detta kan vi konstatera att Harrison och de andra skoldebattörerna vill synliggöra framgångsrika kvinnor, politiker, revolutionärer, uppfinnare och forskare i den politiska, tekniska och vetenskapliga historieskrivningen. Om vi ser det så – är det inte ur ett progressivt perspektiv en ganska futtig kritik?

Den mest grundläggande progressiva kritiken mot den diskurs som präglar debatterna om läromedel idag borde formuleras annorlunda, mer elementärt. Vilkas synliggörande arbetar vi för? Debatten rör ju geniernas, entreprenörernas, makthavarnas – de "framstående" individernas genusskeva historia. Borgerliga tankesmedjor försökte under 2000-talet påvisa hur svenska läromedel präglats av arbetarrörelsens och socialdemokratins hegemoniska syn på välfärdsstaten och dess framväxt (Braw 2009, Rojas 2007 och Segerfeldt & Sanandaji 2006). Dagens debatt visar dock tydligt att arbetarrörelsens mest angelägna historieskrivning är marginaliserad. Det är främst eliternas och entreprenörernas historia som ska nyanseras genusmässigt. Att synliggöra elitens kvinnor och kvinnliga entreprenörer må vara ett genusmässigt motiverat projekt, men motståndarna till projektet kommer att vara få. Liberaler och feminister kan gå hand i hand i det projektet. Poängen är dock att debatten handlar om additiv historieskrivning – den handlar om att "lägga till kvinnorna" i det individualistiska historieprojektet, inte om att i grunden problematisera manliga, individualistiska, och elitistiska politiska och tekniska narrativ. Men vad hände med synliggörandet av alla män och kvinnor som levde vardagliga liv och deras grundläggande livsvillkor – agrara förhållanden och umbäranden? Historia underifrån? Social historia- om barndom, fostran och indoktrinering? Människors arbete för försörjning, vardagliga strävanden, tekniska förbättringar som förändrade människors liv? Det vardagliga motståndet mot kolonial och teknisk exploatering i glesbygder? Eller kanske mest grundläggande: De som arbetade på godsens åkrar och skogar, i storjordbruken, i industrin? De som i elementär mening var anonyma, men närande, producerande. Det är sant att historiska källor till den politiska historien och de politiska gestalterna tenderar att vara rikligare än materialet som beskriver det vardagliga livet under olika epoker och på olika platser. Men om historia handlar om alla människor som levt tidigare, så borde vi försöka. Det finns naturligtvis ansatser till den här typen av historieundervisning i svenska läro- och kursplaner. Men den kvardröjande känslan efter att ha följt debatten om historieläromedel liknar den tomma känsla som man får om man lyssnar på Ekonomiekot på P1. Vi får veta mycket om branschkonjunkturer och valutakurser, men människorna som faktiskt sydde våra skor är frånvarande i analysen. Sådan är också dagens historieboksdebatt, fast individualistiskt och elitistiskt präglad. Var är folket, människorna? När jag gick i grundskolan under 1980-talet hade vi en historisk lärobok som kallades "Ur folkens liv". Den kan kritiseras ur genusmässiga perspektiv. Dess försök att avbilda vardagslivet och arbetslivet under olika epoker tycker jag däremot är föredömlig eftersom den gjorde den arbetande vardagsmänniskan till ett synligt och centralt subjekt i historieskrivningen. Det är ett angeläget mål att arbeta för.

Statens övergripande uppgift borde vara att tillgodose att aktuell, forskningsbaserad kunskap och många olika perspektiv finns tillgängliga för pedagogiskt bruk i skolväsendet. Det är viktigt att stimulera ett forskningsbaserat läroboksskrivande, inte minst inom historieämnet. Ingen tjänar på ålderdomlig, snäv och skev historieskrivning. Staten kan skapa incitament för forskare att författa läroböcker genom att ekonomiskt stödja läroboksskrivande, utgå från ett vidgat synsätt på forskning och använda Open Access som strategi för att sprida läroböcker. Dessa förslag skulle vitalisera textproduktionen och öppna upp för fler och bättre texter där forskare med olika ideologiska utgångspunkter lämnar sina bidrag. Samtidigt bör alla som arbetar pedagogiskt utgå från att läroböckernas narrativ är konfliktarenor (se exempelvis Harrie 2009, s. 14). Det gäller för böcker inom alla ämnen där olika versioner av verkligheten är möjliga och önskvärda att ge, exempelvis i historia, religionskunskap och samhällskunskap. Arbetarrörelsen bör vara medveten om att konservativa, nyliberala och kommersiella krafter vill fylla textsidorna med sina versioner av det förflutna och av nutiden. Det är en utmaning och kan utgöra ett imperativ för progressiva humanister att bidra till en mer vardagsnära historieskrivning. Politisk historia måste naturligtvis handla om de kungar som levt och verkat politiskt och socialt. Arbetarrörelsens intellektuella har dock ett särskilt ansvar för att medverka till att synliggöra den i bred mening sociala historien - de arbetande, de utstötta, marginaliserade – vardagens människor. Bara genom att delta i kampen om beskrivningen av det förflutna kan vi bidra till att forma framtiden.

Johan Wickström,Teol.dr i religionshistoria

Referenser

  • Björkman, Amanda (2015) "Låt inte Fridolin skriva om historien". Ledare. Dagens Nyheter den 2 maj 2015. (http://www.dn.se/ledare/signerat/amanda-bjorkman-lat-inte-fridolin-skriva-om-historien/).
  • Braw, Daniel (2009) "Bland världens mest bildade folk – Sverige och omvärlden i historieläromedlen". Timbro. (http://timbro.se/valfard/rapporter/bland-varldens-mest-bildade-folk-sverige-och-omvarlden-i-historielaromedlen)
  • Delin, Mikael (2015) "Kvinnorna saknas i historieböcker". Dagens Nyheter den 15 januari 2015. (http://www.dn.se/nyheter/sverige/kvinnorna-saknas-i-skolans-historiebocker/
  • Harrie, Johnson Anna (2009) Staten och läromedlen: En studie av den svenska statliga förhandsgranskningen av läromedel 1938-1991. Avhandling. Linköping 2009.
  • Harrison, Dick (2015) "Ett historiskt misstag". Magasinet Neo 2015. (http://magasinetneo.se/artiklar/ett-historiskt-misstag/)
  • Hemmi, Kirsti & Kornall, Per (2015) "Framtidens skola behöver en strategi för läromedel", Dagens Nyheter den 6 april 2015. http://www.dn.se/debatt/framtidens-skola-behover-en-strategi-for-laromedel/
  • Holmén, Janne (2006) Den politiska läroboken: bilden av USA och Sovjetunionen i norska, svenska och finländska läroböcker under kalla kriget. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Historica Upsaliensia 221. Uppsala
  • Härenstam, Kjell (2000) Kan du höra vindhästen? Religionsdidaktik – om konsten att välja kunskap. Studentlitteratur. Lund.
  • Lagerwall, Katarina (2015) "Utbildningsministern kallar till möte om skolans historieböcker. Dagens Nyheter 15 januari 2015. (http://www.dn.se/nyheter/sverige/utbildningsministern-kallar-till-mote-om-skolans-historiebocker/)
  • Rojas, Mauricio (2007) "(S)kolan: om politisk snedvridning i skolans läroböcker". Timbro. Stockholm. (http://timbro.se/rapporter/skolan-om-politisk-snedvridning-i-grundskolans-larobocker)
  • von Schwerin, Alexandra, Bergström, Carin, Harrison, Dick, Norrhem, Svante, Ullgren, Peter & Ulvros, Helen (2015) "Vit fläck i historieböckerna: det var kvinnor som styrde". DN Debatt. Dagens Nyheter 28 februari 2015. (http://www.dn.se/debatt/vit-flack-i-historiebockerna-det-var-kvinnor-som-styrde/)
  • Segerfeldt, Fredrik, Sanandaji, Nima & Andersson, Patrik M. (2006) Välkommen till Sverige! Om politisk snedvridning i kurslitteraturen i SFI, svenska för invandrare. Uppdrag Sverige. Stockholm. (http://timbro.se/integration/rapporter/valkommen-till-sverige-om-politisk-snedvridning-i-kurslitteraturen-i-sfi)
  • Stridsman, Sofia (2014) "Åtta av tio lärare hinner inte granska läromedel". Skolvärlden 19 november 2014. (http://skolvarlden.se/artiklar/atta-av-tio-larare-hinner-inte-granska-laromedel).
  • Wickström, Johan (2011) "Didaktisk textkompetens", i Löfstedt, Malin (2011). Religionsdidaktik: mångfald, livsfrågor och etik i skolan. Studentlitteratur. Lund.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera