"Israels rätt att försvara sig" utövades ännu en gång sommaren 2014. Det som Israel kallar sin ständiga rättighet att döda, vilket på nytt bekräftades vid offensivens början av Barack Obama, resulterade under 51 dagar i det största dödandet av den Palestinska befolkningen och förstörelse av vital infrastruktur under de senaste 30 åren. Angreppet var så förödande att det resulterade i att den nytillträdda svenska regeringen erkände Palestina som stat bl.a. med motivering att på nytt få igång fredsförhandlingarna under det s.k. Osloavtalet.

Den kände juristen i internationell rätt Richard Falk kritiserar på blog.transnational.org 30 december de olika initiativ som tagits under hösten för att få fredsförhandlingarna och Osloprocessen i gång igen. Han skriver att "de förskräckliga händelserna de senaste månaderna i Jerusalem och Gaza har visat på djupet i fientlighet och spänning mellan judar och palestinier och den fullständiga irrelevansen i den Usa-ledda diplomatin för vägen till en uthållig fred (...) Vi behöver nu färskt tänkande som tar oss bort från den sterila binära enstat/tvåstater lösningen, och våga se framtiden med nya ögon som accepterar en rättighetsbaserad ansats som utgår från internationell rätt".

Osloavtalet är ett hinder för en sådan utveckling. Detta avtal, som påtvingades av FN:s säkerhetsråd, EU och nästan alla arabländer, är ett ramverk som bokstavligt låser inne den Palestinska befolkningen; de låses in i israeliska fängelser, i ghettos i Gaza och Västbanken, i flyktingläger sedan de senaste 60 åren, och som tilldelar dem en paria status inom staten Israel.

Bakgrunden till Osloavtalet, som slöts i september 1993, var kanske främst utbrottet av den första intifadan i december 1987 eller som den också kallats "stenarnas revolution" samt ett förändrat världsläge. Den israeliska armen som 1967 besegrade en armé av sex arabländer fick svårt att upprätta sin överhöghet under intifadan samtidigt som arabländerna fruktade att "stenarnas revolution" skulle spridas till deras länder. Sovjetunionen kollapsade 1989 och Usa anstiftade det första Gulfkriget 1991 samtidigt som intifadan hölls vid liv.

Usa-imperialismen som efter angreppet på Irak ansåg sig ha vunnit detta krig bestämde sig för att hantera den s.k. Palestinafrågan på sitt eget sätt. Enligt utrikesministern James Baker var lösningen att neutralisera ledningen för den nationella palestinska befrielserörelsen (PLO) för att få ett slut på intifadan och i vidare bemärkelse det palestinska motståndet mot ockupationen. Osloavtalet skrevs i en välregisserad ceremoni under mellan den israeliske premiärministern Yitzak Rabin och PLO-ledaren Yasser Arafat. Utöver bekräftelsedokument innehåller Osloavtalet bl.a. "Principförklaringen för ett tillfälligt självstyrande arrangemang (Declaration of Principles of Interim Self-government Arrangements), som består av 17 artiklar och fyra bilagor och ett Memorandum i tillägg till principöverenskommelsen (Memorandum of Understanding on the Declaration of Principles). Principöverenskommelsen följdes sedan under en femårstid av s.k. förtroendeskapande förhandlingar mellan de ojämlika partnerna, som slutligen havererade med samtalen i Taba i Egyptien i januari 2001. Var och en som i efterhand studerar dessa dokument slås av den totala obalansen till Israels fördel, vilket idag av allt större del av det palestinska samhället betraktas som orättfärdigt och illegalt. Yasser Arafat påtvingades t.ex. att skriva under på:

"PLO erkänner rätten för den israeliska staten att existera i fred och säkerhet (...) PLO förbinder sig (...) för en fredlig lösning av konflikten mellan de två sidorna och förklarar att alla ouppgjorda frågor som relaterar till en permanent status kommer att lösas genom förhandlingar. PLO betraktar att undertecknandet av Principförklaringen utgör en historisk händelse, som inleder en ny epok av fredlig samexistens, fri från våld och alla andra handlingar som hotar fred och stabilitet. I enlighet med detta tar PLO avstånd från terrorism och andra våldshandlingar och kommer att åta sig ansvar för alla PLOs grunddrag och personal för att försäkra sig om att deras samtycke, förhindra våld och disciplinera våldsverkare".

Dessutom ändrades PLOs stadga så att den inte stod i motsättning till de israeliska kraven för att Israel i praktiken skulle kunna behålla och utöka kontrollen av ockuperad mark.

Principöverenskommelsen första artikel säger: " Syftet med de israelisk-palestinska förhandlingarna inom ramen för den pågående fredsprocessen i Mellersta Östern är bland många saker är att etablera en palestinsk självstyrande övergångsmyndighet, det valda Rådet (...) som leder till en permanent lösning som baseras på Säkerhetsrådets resolutioner 242 (1967) och 338 (1973)".

Här sattes ramen för den Palestinska myndigheten (PA). Det palestinska Rådet eller PA har ingen annan auktoritet än att genomföra de två resolutionerna, vilket PLO i åratal tidigare hade fördömt, stadfäster delningen av Palestina, bekräftar utspridningen av den palestinska befolkningen, och som genomför en politik som dikteras av västvärlden under Usa's ledning.

Artikel tre specificerar att för den palestinska befolkningen på Västbanken och Gazaremsan skall "direkta, fria och allmänna politiska val hållas till Rådet under samtyckt övervakning och internationell observation, medan den palestinska polisen skall upprätthålla allmän ordning".

Dessa s.k. fria val som skulle påbörjas inom ett år har uteslutit alla de palestinier som inte lever på Västbanken och i Gaza och utan att specificera vad som menas med "samtyckt övervakning" kontrolleras av FN-systemet, i praktiken under Usa's ledning. I januari 2006 vann Hamas parlamentsvalen på de ockuperade palestinska områdena. Valet uppfyllde alla krav för att kunna klassas som ett demokratiskt val. Internationella valobservatörer menade att valet var det friaste valet som hållits i Mellanöstern. Tidigare utrikesministern Carl Bildt menade att valet höll svensk standard. Omvärldens inklusive EUs och Sveriges svar på det palestinska folkets val var att bojkotta de palestinska myndigheterna och isolera den nya regeringen.

Artikel fyra sägare att PA's "lagstiftningsområde kommer att täcka Västbanken och Gazaremsan med undantag för frågor som blir förhandlade under förhandlingarna om en permanent status". Dessa förhandlingar har senare lett till som det sägs vara tillfällig uppdelning av Västbanken i A, B, och C områden där PA bara har kontroll över A-området (de större städerna på Västbanken) och israelisk militär i praktiken ockuperar resten av området inklusive dess naturresurser. Ännu idag behandlar Israel område B och C som en del av Israel. De hindrar palestinierna att bygga ut infrastruktur och s.k. "statsbyggande" i dessa områden, samtidigt som bosättningarna obehindrat expanderar. Efter att Israel drog sig ur Gaza 2006 kontrolleras istället Gaza idag av en illegal och orättfärdig blockad som har kompletterats med upprepade, blodiga angreppskrig. För Israel och dess västliga uppbackare är införseln av livsnödvändiga varor och smuggling av vapen genom tunnelsystem det största hotet och viktigast att kontrollera samtidigt som inget görs för att häva Gaza's isolering och socio-ekonomiska kollaps.

Artikel sex säger att "när Principöverenskommelsen har trätt i kraft och tillbakadragandet har skett från Gazaremsan och Jericho kommer en överföring av myndighetsbefogenhet att påbörjas från den israeliska militära regeringen och dess civila administration till den bemyndigade palestinska som detaljeras närmare". Artikel sex specificerar sedan att "befogenheter kommer att överföras till Palestinierna inom följande sfärer: utbildning och kultur, hälsa, social välfärd, direkta skatter och turism". I bilaga II specificeras ytterligare att dessa sfärer omfattar "struktur, maktbefogenheter och ansvar hos den Palestinska myndigheten inom dessa områden med undantag för; yttre säkerhet, bosättningar, israeler, utrikes relationer och andra ömsesidiga överenskommelser".

Här definieras det som blivit den Palestinska myndighetens (PA) begränsade ansvar till en underlydande ställning under Israel. Det har beskrivits som ett första steg till en Palestinsk stat. Hur kan vad som beskrivs som självstyrande ("self-government") PA vara ett första steg när Gaza och Jericho förblir under den israeliska arméns kontroll, och när mark, vatten, försvar, elektricitet och ekonomi förblir under utländska kontroll?

Artikel åtta säger att " rådet kommer att sätta upp en stark polisstyrka, men Israel kommer att fortsätta att ta ansvar för försvaret mot yttre hot liksom det övergripande säkerhetsansvaret för israeler med syftet skydda deras interna säkerhet och den allmänna ordningen".

Således skall en stark palestinsk polisstyrka hålla ordning på den palestinska befolkningen samtidigt som skyddet och säkerheten i de illegala bosättningarna är helt under israelsk kontroll. Uppbyggnaden av en stark Palestinsk säkerhetsapparat efter Osloavtalet är ett uttryck för dess orättvisa funktion. USAs säkerhetskoordinator general Keith Dayton, vars viktigaste uppgift har varit att bygga ut den palestinska säkerhetstjänsten efter 2005, beskriver den upplärda palestinska säkerhetsstyrkan som "statsbyggare", en inställning som reducerar statsbyggande till en fråga om säkerhet, främst för Israel. Denna betoning på s.k. statsbyggande medför att Israel alltid kan förneka just en palestinsk stat med hänvisning till säkerhetsaspekter.

Hur kan Osloavtalet vara ett första steg till en självständig palestinsk stat, när avtalet bröt samman i början av 2000, men dess regelverk fortfarande består? I själva verket är Osloavtalet en imperialistisk konstruktion för att förgöra en palestinsk nation. Den kände israeliska historikern Ilan Pape har utryckt det som att "Osloavtalet var inget annat än ett politiskt och militärt arrangemang vars avsikt var att ersätta den israeliska ockupationen med en annan form av kontroll".

Osloavtalet förutsatte att en två-statslösning var i Israels strategiska intresse. Men Israel har aldrig haft något intresse av en tvåstatslösning utan har som den starke partnern utnyttjat Osloavtalet för att befästa ockupationen av de underlägsna palestinierna på Västbanken och Gaza, och utan att det internationella samhället har ställt Israel till ansvar för en två-statslösning. Det internationella samhället har istället för statsbyggande gjort den Palestinska myndigheten och Palestina i hög grad biståndsberoende utan att dessa givare har ställt några som helst krav på Israel. Tvärtom, efter den upprepade skadegörelse som angreppskrigen på Gaza medfört, ställer det internationella givarsamhället upp med nya pengar så att Israel inte behöver betala för den skadegörelse de åsamkat palestinierna. Man måste fråga sig att om bistånds- och givarsamhället förutsatte att Israel verkligen var intresserad av en två-statslösning, varför de fortsatt med att stödja det palestinska statsbyggandet, när Israels intentioner och ockupationspolitik avslöjades redan i början av Osloprocessen?

Den yttersta konsekvensen med den s.k. Osloprocessen med syftet att upprätta en palestinsk stat vid sidan av en israelisk är det samma som att säga att judar och icke-judar inte kan leva tillsammans och inte har samma rättigheter. Det israeliska lagförslaget nyligen att lagfästa Israel som en judisk stat har förstärkt denna konsekvens. Det har också lett till att allt fler palestinier, liksom Richard Falk, ser en tvåstatslösning och Osloprocessen som död. De s.k. "fredsförhandlingarna" har bara lett till ytterligare fragmentering av Västbanken och Gaza och den palestinska befolkningen.

Det framgår tydligt att en palestinsk stat som skulle bli resultatet av de "vägkartor" som stötts av Usa och EU inte kan bli annat än en löjeväckande enhet som kallas för en "statsbildning", som består av ogenomträngliga enklaver som övervakas av vakttorn och en ekonomi bestående speciella ekonomiska zoner som kontrolleras av Israel.

Få palestinier vill se en sådan utveckling. Mitt under det brinnande israeliska angreppskriget på Gaza uttalade den välkände palestinske politikern Mustaf Al-Barghouti i Al-Ahram Weekly 7 augusti att "Osloavtalets era är över". Det existerar nya realiteter, sade han, och det är genom "kamp som en förändring i maktbalansen kan uppnås, inte genom lösningar tillsammans med Israel".

20 år efter Osloavtalet 2013 beskrev Oxfam International i en rapport hur miljontals palestinier har fått det värre sedan Osloavtalet. Israel har fortsatt bygga ut bosättningarna. 1993 fans det 262 500 bosättare på Västbanken och i Östra Jerusalem, år 2013 var siffran 520 000 och markstölder och bosättningar har sedan dess ytterligare intensifierats. Det är brott mot internationell rätt som omvärlden blundar för. Israels kontroll över palestinierna har ökat på flera sätt under de 20 åren. Till exempel kontrollerar Israel idag 80 procent av de palestinska vattenresurserna, bosättarna har kontroll över mer än 42 procent av Västbanken, och hundratals vägspärrar och den illegala separationsmuren hindrar palestiniernas fria rörlighet, en rättighet som är så omhuldad i Usa och EU. Palestinierna stängs in i ghetton och hindras från att ta sig till skolor, universitet, sjukhus, besöka familjen och vänner eller resa till sin tilltänkta huvudstad Östra Jerusalem. Gaza har utsatts för upprepade blodiga israeliska angrepp, när befolkningen där försöker försvara sig mot ockupationen samtidigt som Usa och EU m.fl. inte sätter press på Israel att häva blockaden och utkräva krigsskadestånd. Ekonomin i Palestina har körts i botten på grund av ockupationen, och har gjorts totalt biståndsberoende. Dessutom har Palestina ingen fungerande hamn och inge flygplats.

Richard Falk skriver att de ansträngningar som under hösten 2014 tagits för att få igång förhandlingar om en två-statslösning i Osloprocessens anda, till exempel den svenska regeringens erkännande av staten Palestina, har gjorts utan att ge en enda antydan till varför en ny runda av förhandlingar skulle ge ett annat destruktivt resultat än vad de hittills medfört. "En sådan prognos" skriver han "tycks mer sann för närvarande än tidigare, när Israel nu rör sig mot en ensidig lösning, vilket Nethanyahu något försöker förkläda för att inte alltför mycket konfrontera Usa och Europa. Det måste vara uppenbart för alla som ser med öppna ögon att Israel har skapat oåterkalleliga förhållanden, som raderar ut upprättandet av en ekonomiskt fungerande och självständig palestinsk stat".

Om Usa och EU m.fl. inte gör något åt den israeliska ockupationen av Palestina, som är grunden för konflikten och ett solklart brott mot Haagkonventionen och Genevekonventionen, kommer förr eller senare en Tredje Intifada att bryta ut.

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera