Magnus Alkarp må vara arkeolog, musiker, skönlitterär författare och dramatiker. Däremot är han ingen virtuos på att skriva klar och lättläst historia, vilket man tyvärr måste konstatera vid läsningen av "Fyra dagar i april" (Historiska Media 2013; 253 s.) där han ändå förtjänstfullt och angeläget skildrar den nazistiska femtekolonnen inom Uppsala, dess rättsväsende och polismakt med utgångspunkt från det Riksläger som Lindholmsnazisterna (SSS ; Svensk socialistisk samling) anordnade påsken 1943. Att nazisterna kunde genomföra sin provokativa sammandragning, trots alla inskränkningar i politisk mötesfrihet under kriget, berodde på benäget bistånd från sympatiserande markägare och en mer än samarbetsvillig länspolischef/statsåklagare (som före 1965 kallades landsfogde). Man använde som täckmantel sitt omskrutna månande om "Sverige", om den "urgamla" Svenska Nationen och hade förlagt mötet till Sveriges hjärta och ursprung, högarna i Gamla Uppsala.

Slaget om Stalingrad pågick alltjämt och hel-, halv- och kvartsnazisympatisörerna skulle först om några månader på allvar börja igen spåren efter sig och justera sina c.v.

Hetsen mot bolsjevismen var ännu främsta paradnumret för nazisterna - men även hetsen mot kontingenten av patriotiska norrmän i exil. Norrmännen hade, inte minst i Uppsala, en koloni, vars blotta existens var en nagel i ögat på tyskarna. Därmed var den ett bekymmer för svenska samarbetsregeringen och föremål för uppmärksamhet hos säkerhetstjänst och polismakt.

Alkarp skildrar i bild och ord mötet i Gamla Uppsala och det antinazistiska motståndet, som direkt ger associationer till Göteborg 2001. Provokatörer, inhemsk reaktion och en dominerande imperialistmakt gick även då hand i hand för att med hugg och slag skrämma bort en motståndsrörelse. Fast tanken på att skjuta skarpt mot demonstranter, eller ens att förse polisen med skjutvapen låg då, 12 år efter Ådalen, långt utanför det möjligas gräns - idag skulle vi skratta åt åtta tillkallade råskinn till statspoliser i långrock med dragna sablar. Fascisternas provokativa taktik och förmåga att utnyttja polismakten har dock än idag hög igenkänningsfaktor.

Men det allvarliga uppdagas av Alkarp efter hand - motdemonstationen i Uppsala användes på tyskt initiativ och med tyskt och hemmanazistiskt bistånd för att utnämna norrmännen till anstiftare av politiska kravaller för att få dem utvisade till Gestapo eller snarare att skrämma dem tillbaka till det ockuperade Norge, om möjligt som lätta byten för ockupationsmakten.

I åtminstone ett fall lyckades detta.

Men hemmanazisterna klarade sig i stort sett undan ansvar och kunde under i vissa fall fortsätta att verka som oförvitliga länkar inom polis, militär och rättsväsen där vi ännu under 60-talets vänsteruppsving drabbades av dem - fast nu hade de andra idoler och huvudmän.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.