Den 17 februari lanserades sajten alliansfriheten.se av Rolf Andersson, Lars-Gunnar Liljestrand och mig. Den vill vara en kunskapsbank och ett debattforum för motståndet mot svenskt Nato-medlemskap. Den kan ses som en uppföljare av antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Celanders, 2014) som jag redigerade tillsammans med ambassadör Sven Hirdman och som utkom i höstas.

Två saker är viktiga i detta sammanhang: 1. Vi bekämpar inte Nato som organisation och företeelse. Det är inte en sajt för Nato-motstånd utan en sajt för medlemskapsmotstånd. 2. Nato är en militärallians. Den vill vi inte att Sverige ska gå med i. Vi slår vakt om alliansfriheten – den militära alliansfriheten. Det utesluter inte att Sverige samverkar med Nato och andra parter när och om så skulle påfordras. Men det samarbetet måste vara frivilligt. Det får inte vara förpliktande. Det sätter alliansfriheten stopp för.

Detta är de två grundpelarna: militär alliansfrihet och medlemskapsmotstånd. De två M:n. De är de man kan och bör bygga en enhetsfront kring. Den enhetsfronten är idag mycket viktig – och det av två skäl.

För det första. Den svenska alliansfriheten, liksom den finska, är en stabiliserande faktor i vår del av världen. Sverige, med Finland, utgör en buffert mellan två fientliga läger – åtminstone potentiellt fientliga läger. Alla vet att vi inte kommer att gå i krig, om vi inte blir anfallna. Vi har sedan länge avsagt oss den optionen. (När broderlandet Finland blev anfallet 1939, gick vi inte i krig. Vi var icke-krigförande, men bistod med leveranser ur svenska mobbförråd, och med frivilliga.)

För det andra. Krafter inom det militära, politiska och i viss mån akademiska etablissemanget har gått in för att Sverige ska ansluta sig till Nato. De regisseras och orkestreras av ett flertal medier och ett stort antal ledande opinionsbildare. De bedriver tillsammans en veritabel indoktrineringskampanj. Det är mycket hotfullt. Den riskerar – om den blir framgångsrik och Sverige blir ett Nato-land – att öka spänningarna och osäkerheten i vår del av världen. Den riskerar att göra Sverige som stat och nation ytterligt sårbart. Blir det ett krig mellan de stora makterna, kommer Sverige att dras med mer eller mindre per automatik. Det finns ingen möjlighet att stå utanför då. Det finns ingen möjlighet att vara neutral.

Hurdant är nuläget?

Åtminstone tre av oppositionspartierna i riksdagen vill ha svensk Nato-anslutning. De kräver utredning om Sverige och Nato. Den kommer inte att vara förutsättningslös. De har redan bestämt sig. Margot Wallström sa i vinterns utrikesdeklaration: "Sverige är inte med i någon militär allians.". Det är bra men inte glasklart. Det man inte är kan man bli. Förespråkarna talar gärna om Nato som en försvarsallians, inte militär allians. Detta kan vara ett gungfly. Stefan Löfven uteslöt i höstens regeringsförklaring svenskt Nato-medlemskap. Det lät betryggande.

Men man vet att flera inflytelserika personer inom den svenska – och den finska – socialdemokratin aktivt verkar för Nato-anslutning. Man vet också att diplomater, militärer, politiker – på ömse sidor om Bottenhavet – slår vakt om den fredsfrämjande alliansfriheten och kan räknas till kretsen aktiva medlemskapsmotståndare. En del av dem återfinns i den nämnda antologin.

De här positioneringarna nödvändiggör och möjliggör enhetsfronten runt de två pelarna. Medlemskapsmotståndet är inget vänsterprojekt, lika litet som det är ett projekt som kräver Nato-motstånd. Men vänstern har sin givna plats där. Folkrörelserna har sin givna plats där. Anhängarna till ett icke-offensivt folkförsvar har sin givna plats där. Också nationellt sinnade liberaler och konservativa har sin givna plats där.

Det finns en del saker att klara ut.

En del personer – från höger till vänster – anser att Sverige inte är ett alliansfritt land och inte på länge har varit det. Man hänvisar till Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen (Atlantis, 2013) som behandlar svensk krigsplanering med Väst under kalla kriget i fall av ett angrepp mot vårt land österifrån. Men krigsplanering är inte detsamma som krigsförberedelser. Varje ansvarig statsledning måste räkna med ett worst case – motsatsen vore närmast landsförräderi. Men några i förväg bindande åtaganden från svensk sida – eller från Nato-sidan – har aldrig ingåtts. Holmströms bok framlägger värdefull empiri som emellertid endast i ringa utsträckning utsatts för fackhistorikers granskning. Den har tolkats som om vi under kalla kriget skulle ha varit en full men icke-betalande medlem i Nato. Den tolkningen håller inte.

År 1910 satt general Knut Bildt, farfars far till Carl Bildt, i Berlin tillsammans med sin kollega, den tyske generalstabschefen Helmut von Moltke d.y., i överläggningar om svensk-tysk militär-operativ samverkan. Men Sverige anslöt sig inte till någon allians – till exempel Trippelalliansen mellan Tyskland, Österrike, Italien, ingången 1882 – och stod, liksom de övriga nordiska länderna, neutralt under hela första världskriget. Sverige var neutralt under andra världskriget, trots – eller kanske just på grund av – eftergifter mot olika stridande. Många som menar att Sverige var en de facto-medlem under kalla kriget (eller delar av det) angrep då svensk regeringspolitik, under Östen Undén och Olof Palme, för att vara eftergiven och undfallen gentemot motparten, Sovjetunionen och Warszawapakten!

Den som förnekar att det finns och har funnits en svensk militär alliansfrihet att försvara brister både i politisk logik och i historisk kännedom.

Nyligen hävdade en folkrättsprofessor i Uppsala, Inger Österdahl, i en debattartikel i Upsala Nya Tidning (22/3) att Sverige inte är alliansfritt "ens i strikt juridisk mening". Vilka var hennes argument?

Hon ansåg dels att Sverige genom att ansluta sig till så kallade solidaritetsdeklarationer, inom EU:s ram men också den egenutfärdade som Sveriges riksdag antog 2009, förbundit sig att komma till grannstaters och vänligt sinnade staters undsättning om de blir angripna. Men de här solidaritetsdeklarationerna – som man kan tycka vad man vill om, vi har inte mycket kraft att sätta bakom orden – är närmast viljeyttringar, de är inga rättsligt giltiga dokument och de innehåller absolut inga bindande åtaganden om militär assistans.

Dels hänvisade Inger Österdahl till EU:s så kallade försvarsklausul, varigenom Sverige skulle ha förbundit sig att ingripa militärt till bröders hjälp. Så förhåller det sig inte. Både de neutrala staterna och Nato-staterna inom EU har gjort förbehåll på den här punkten. I den så kallade Nordic Battle Group som Sverige tillhört har ingått både neutrala EU-stater och en stat, Norge, som tillhör Nato men som inte är en EU-stat. Detta kan man inte tolka i termer av militär allians. Och någon samfälld EU-armé är inte i sikte och kommer aldrig att realiseras, om inte annat så för att Frankrike och Storbritannien inte vill ge upp kontrollen över sina kärnvapen.

Inger Österdahl – så professor i juridik hon är – har inte förstått att Sverige kan ingå förbindelser med andra stater, bilateralt eller multilateralt, ansluta sig till fördrag och avtal, bli medlem i mellan- och överstatliga sammanslutningar, utan att behöva avsvära sig den militära alliansfriheten och den utrikespolitiska handlingsfriheten.

Under mellankrigstiden var Sverige – en mycket aktiv – medlem i Nationernas Förbund och godtog principen om kollektivt självförsvar. Efter andra världskriget gick Sverige med i Förenta Nationerna och överlämnade en del av sitt nationella självbestämmande till den organisationen. Sedan 1995 tillhör vi Europeiska Unionen, på gott och ont, med de förluster av statlig suveränitet som det har inneburit. Men EU är en mycket svag utrikespolitisk aktör och saknar ett militärt överkommando. Den tidigare ordföranden i EU:s militärkommitté, general Gustav Hägglund, en gång kommendör för den finska försvarsmakten, direkt under presidenten-överbefälhavaren, är för övrigt en bestämd anhängare av militär alliansfrihet och motsätter sig finskt Nato-medlemskap.

I inget av de här fallen har alliansfriheten ruckats. Den har respekterats av omvärlden. Den har omfattats av en folkmajoritet. Den har haft stöd över partigränserna – i Sverige liksom i Finland, ett land som hade ett mycket brydsammare läge än vi under kalla kriget med den påtvingade VSB-pakten, om vänskap, samarbete och bistånd, som emellertid inte var en militär allians men som krävde ett betydande mått av politisk lydnad och politisk klokskap. Ingen vettig människa kom ändå på tanken att betrakta Finland som en dold medlem av Warszawapakten under de tre presidenterna Paasikivi, högerman, Kekkonen, centerpartist, och Koivisto, socialdemokrat.

Den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken har stolta traditioner. De går tillbaka till 1812 och innebar ett brott mot sekler av allianspolitik och krigsäventyr. Förlusten av Finland – i många århundraden en integrerad del av svenska riket – år 1809 innebar början på en ny epok: småstatsepoken som också blev en fredens epok. Den nye tronföljaren Karl Johan ingick då, i augusti 1812, i Åbo, en överenskommelse med Rysslands kejsare Alexander I om att ge upp alla planer på återerövring av Finland mot att få kompensera sig med ett Norge frigjort från dansk överhöghet. Villkoret var att Sverige deltog i slutstriden mot Napoleon och Frankrike. Det blev också verklighet i oktober 1813, i det stora slaget vid Leipzig, "Völkerschlacht", dit Karl Johan som befälhavare för den så kallade Nordarmén såg till att komma starkt försenad. Svenskarna förlorade bara 46 man. Många tiotusentals soldater omkom under och efter tre dygns strider.

Detta blev Sveriges sista fältslag. Karl Johan, som kronprins och kung, manövrerade skickligt med "1812 års politik", som hade stöd av Storbritannien, för att inte binda upp sig till någon stormakterna. Detta blev Sveriges "grand strategy", som ambassadör Mats Bergquist har kallat den i vår antologi – den långa linjen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Man kan anse att den är litet hackig då och då, men den går aldrig av. Den håller oss utanför krigen, de stora krigen men också de små. När danskarna angreps av Preussen 1864, stod vi och såg på. Kungen Karl XV, som var fransksinnad, vill inskrida på Danmarks sida, men regeringen ville inte veta av någon "solidaritet". Inte ens när norrmännen 1905 sade upp unionen – en lös personalunion – grep Sverige till vapen. Världskrigen undgick vi; under det andra var det inte bara Tyskland, i behov av vår järnmalm, som lät oss vara i fred utan också engelsmännen. Under kalla kriget kunde vi agera medlare och förhandlare på nedrustningens område. Visligen avstod vi från att utveckla egna atomvapen, som vi hade blivit påtrugade, i en eller annan form, som Nato-stat.

Neutraliteten – det är den metodiska strävan, den djupt rotade viljan att stå utanför varje krigisk konfrontation. Den är ingen mentalitet; den innefattar ingen värdemässig neutralitet, tvärtom kan de som värnar neutraliteten vara starkt oeniga sinsemellan, politiskt och ideologiskt. Naturligtvis: Blir vi angripna kan vi inte vara neutrala. Då måste vi försvara oss, ensamma eller tillsammans med andra. Det är mycket litet som tyder på att någon skulle vilja angripa oss – så var det också under kalla kriget. Inget tydde, någonsin, på ett isolerat angrepp mot Sverige. Men det är också mycket litet som tyder på att vi kan försvara oss – om vi skulle bli angripna. Det i någon mån paradoxala är att bland dem som idag propagerar för svenskt Nato-medlemskap finns de – politiker, militärer, opinionsbildare – som för inte länge sedan gick in för svensk militär avrustning och avvecklingen av det breda och djupa territorialförsvaret till förmån för att smalt och spetsigt så kallat insatsförsvar, egentligen angreppsstyrkor och expeditionskårer, i främmande land. Nu söker de kompensation i Bryssel och Washington.

Svensk neutralitet är inte nedlagd i fördrag och den är heller inte garanterad eller påtvungen av stormakterna, som Österrikes. Den är en strävan eller en målsättning, en fredsvilja. Man har sagt att den försvann med Sveriges EU-inträde. Jag anser inte det. Vad som hände då var att svenska politiker upphörde att tala om neutralitet i krig som någonting möjligt och önskvärt. Sådant kan bli en självuppfyllande profetia. Sådant kan skada trovärdigheten – men mest hos dem som i sin politiska retorik ger avkall på neutraliteten som option och försvär sig åt stormaktspelet.

Det gjorde politikerna inte under andra världskriget. Då fanns den bestämda viljan att vi inte skulle bli en krigförande nation. Borde Sverige verkligen – frivilligt – ha gått med i strider, eller ha provocerat fram ett angrepp på sig självt? Och på vems sida? På Englands mot grannlandet Finland under vinterkriget 1939–40? På Finlands och Hitlertysklands sida under fortsättningskriget 1941–44? Eller på Englands och Sovjetunionens under detta krig? Sverige försökte efter krigshändelserna skapa ett försvarsförbund av neutrala och alliansfria stater i Skandinavien. Men detta saboterades av norska Arbeiderpartipolitiker som i sin ungdom hade varit med i Kommunistiska Internationalen, Komintern!

Så kan det gå, i de olika fallen.

Vad bör man nu göra?

Jag ska säga någonting om vad man inte bör göra.

1. Man bör se till att regeringen inte tillsätter en "Nato-utredning". Den politiska kunskapen finns redan. En sådan utrednings enda uppgift skulle bli att ta reda på hur smidigt och hur snabbt Sverige kan anslutas till Nato. Regeringen Löfven bör ges råg i ryggen.

2. Man bör inte intala människor att svensk alliansfrihet är en illusion. Den existerar och praktiseras faktiskt.

3. Man bör inte kräva folkomröstning om svenskt Nato-medlemskap. Det är anhängarnas sak att göra – de som vill ändra på rådande tillstånd. De förfogar över enorma propaganda- och desinformationsresurser. Man bör inte ge dem chansen.

Vad man bör göra är att övertygande visa hur Nato-medlemskap skiljer sig från andra arrangemang av statlig samverkan.

1. Nato är inte en politisk union, som EU är eller försöker vara, utan en militär union.

2. I Nato – eller Atlantpakten, som man sade förr i världen – finns det en makt som bestämmer mer än alla andra, som betalar mer än alla andra och som har sista ordet i allt, och det är naturligtvis Förenta staterna. Beslutsfattandet är asymmetriskt, inte symmetriskt. Sverige som nykomling skulle inte ha någon stark röst. Man går ju inte heller med bara för att bråka och protestera. Gillar man inte läget bör man avstå.

3. Åtaganden inom Nato är bindande. Där gäller principen, nedlagd i grundarfördragets artikel 5: "En för alla och alla för en." Det går inte att smita. Om artikel 5 aktualiseras av andra Nato-medlemmar, så blir det nära nog omöjligt att inte dras med i krig.

4. Ett medlemskap är för evigt – eller för så länge Nato existerar. Den som mäler sig ur kan räkna med att bli bestraffad om det smäller. Så fungerar "solidariteten".

Ett av de mera ogenomtänkta argumenten för svenskt Nato-medlemskap är att Sverige är en demokrati och Nato en demokratiernas gemenskap. Men militärallianser handlar inte primärt om demokratiska principer utan om säkerhet. När Nato kom till 1949 var Portugal en av grundarstaterna, och snart nog kom Turkiet med. Inga demokratiska mönstersamhällen. Flera nytillkomna medlemmar österut lämnar också mycket övrigt att önska i detta hänseende. Skulle verkligen Ukraina passera nålsögat? Samtidigt har stabila demokratier som Finland, Irland, Schweiz, Sverige, Österrike valt eller funnit sig i alliansfrihet och oavhängighet. För rådplägning demokratier emellan finns det andra fora än Nato.

Sammanfattningsvis. Medlemskapsmotståndet och försvaret av alliansfriheten har kommit igång. Det behövs många plattformar, men de får inte vara sekteristiska. Alternativet till Nato-medlemskap kan inte vara stöd till den andra sidan i den pågående storkonflikten – Ryssland. Var och en som inte tydligt markerar sitt avståndstagande från Rysslands uppträdande i den ukrainska krisen försvagar medlemskapsmotståndet. Däremot ska vi inte onödigtvis provocera en av våra stora grannar genom att inträda som medlem i Nato och därmed själva utsätta oss för stora faror.

Motståndet mot medlemskap är inte ett Nato-motstånd. Vi som svenskar kan varken avskaffa eller ens motarbeta Nato. Vad vi kan göra är att motarbeta dem som vill svensk Nato-anslutning och som vill avskaffa alliansfriheten – och kritisera dem som påstår att den redan är avskaffad.

 

 

Texten bygger på ett anförande i Tankesmedjan Nynäshamn den 25 mars 2015.

 

Kommentarer

0 #8 Arne Strand. 2016-06-23 21:42
Vi får inte under några som helst omständigheter bli medlem i NATO.
Detta skulle göra Sverige och Norden till Krigsskådeplats och Våra Länder och samhällen skulle sönderslitas av Krig.
Vi bör därför också förmå Danmark och Norge att lämna NATO och,
ingå i ett Neutralt Nordiskt förbund med Sverige och Finland,
samt hålla Världen Utanför.

Arne Strand.
0 #7 Anders Björnsson 2015-04-07 20:45
KOMMENTAR TILL TORD BJÖRK

Jag sitter och läser den grekiske juristen Alexanders Mercouris lilla skrift Kan Ukrainakonflkten lösas på fredlig väg? (Karneval) när jag får besked om Tord Björks kommentar till mitt inlägg på Clartébloggen. Skriften ger en behövlig motbild till den västliga nyhetsrapporteringen och propagandan. Men Mercouri tar för lätt på den ryska återerövringen av Krim. Det räcker inte med att hänvisa till självproklamerade folkomröstningar; det räckte inte för ålänningarna heller på sin tid. Folkrätten kräver strängare verktyg.

Detta är en sak för sig. Rysslands ledare kan inte skylla ifrån sig på att andra parter har begått brott mot internationell lag. Jag kan tycka att annektionen av Krim var ett förhållandevis litet brott, i den meningen att det föranledde få direkta dödsoffer. Men den utlöste ju ett våldsamt inbördeskrig i Ukraina. Det är ett inbördeskrig som Ryssland liksom flera västmakter har del i. Också Sverige har sin del, genom ett utomordentligt oförsiktigt agerande utifrån EU-plattformen om ”östligt partnerskap”. Det senare påståendet är tämligen okontroversiellt utom på svenska dagstidningars ledarsidor.

Den som har följt min publicistiska gärning genom åren vet att jag i olika sammanhang har varnat för rysshets (och fått skit för det). En viss typ av vänster överdrev den ryska (eller sovjetiska) faran till det groteskas gräns åren kring 1980. Detta vaccinerade mig. Man behöver inte gilla det nuvarande samhällssystemet i Ryssland för att inse att det inte är helvetet på jorden, och det går inte att tolka de beskedliga militära rustningarna och de helt normala beredskapsövningarna i Ryssland så att landet skulle utgöra ett hot mot världsfreden. Tord Björk kan omöjligen nagla fast mig för russofobi! Inte heller har jag varit motståndare till fredliga lösningar av den ukrainska konflikten utan tvärtom i skrift pekat på den viktiga medlarroll som Tysklands förbundskansler och utrikesminister i sen tid har spelat för att uppnå sådana. Allt annat är trams.

Jag skiljer mig troligen från Björk därigenom att jag inte ser denna konflikt som ett krig mellan Öst (Ryssland) och Väst (USA med flera stater). Det är en konflikt mellan två konkreta stater, Ryssland och Ukraina, vilken har tagit inbördeskrigets form. Inte heller var de balkanska inbördes- och utbrytarkrigen på nittiotalet primärt en strid mellan västliga makter och ett ryskdominerat Slaventum, även om Nato intervenerade samt i ett skede bröt mot folkrätten och bombade Jugoslavien medan Ryssland i bakgrunden höll på statssuveränitet och icke-inblandning. Var jag stått i dessa frågor har inte heller varit någon hemlighet.

Har detta med motståndet mot svenskt Nato-medlemskap att göra? Inte så mycket. Men det skulle vara synnerligen olyckligt om medlemskapsmotståndare fick för sig att utmåla en huvudskurk i det ukrainska dramat – när skurkarnas antal inte är ringa. Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap får inte bli ett instrument för att panga på Nato som organisation eller frikänna Ryssland från all skuld. Om medlemskapsmotståndet kan misstänkas för att gå ryska ärenden är det dödsdömt. Man måste se differentierat på detta. En Nato-stat som Tyskland har till slut tagit sin roll som fredsmäklare i inbördeskriget på fullt allvar (”Merkel – vår tids mini-Bismarck”, som jag skrev på Pål Steigans blogg). Ryssland är också uppenbarligen angeläget om en fredlig lösning, även om landets regering inledningsvis spelade ut sina kort på ett minst sagt obetänksamt sätt. Att se till att Sverige i detta läge och för överskådlig tid inte ansluter sig till militäralliansen Nato är det bästa bidrag till en fredspolitik som vi, enskilda medborgare och i samverkan, kan ge.

Men jag är inte med bästa vilja i världen i stånd att förstå att ”bara genom att det finns en fredsrörelse som motsätter sig den politik som lägger grunden för NATO-propagandan är det möjligt att stoppa medlemskapsopinionen” (Björk). Jag begriper ärligt talat inte alls vad detta betyder. Det är väl inte opinionen som ska stoppas utan förespråkarna som ska bemötas. Och vad är det för politik man ska motsätta sig? För min del kan jag tänka mig att det är den svårartade urgröpningen av det svenska militära försvaret som man behöver göra någonting åt i första hand. I detta arbete behövs både ”fredsvänner” och ”Nato-anhängare”, de senare personer som till äventyrs anser att Nato som organisation kan spela en positiv roll i världspolitiken men som samtidigt menar att ett Sverige i Nato skulle rubba säkerheten i vår del av världen.
0 #6 Tord Björk 2015-04-07 01:32
Del 2
Tack vare slapp svensk politik och media så blir Björnssons tänkande här oklart. Hans kort slipper bli synade på grund av att han skyddas av ett förfall i offentligheten och oförmåga att belysa Ukrainakonflikten sakligt vilket gör att han utan att behöva precisera sig underförstått hänvisar till Krimfrågan för att påskina att hans linje med stämpling av andra synsätt som sekteristiska är rimlig. Man kan hävda att han driver frågan onödigt mot oss som verkar för fred genom utfallet mot vad han kallar för sekterism som han i så fall mer står för själv. Hans huvudlinje i frågan om enhetsfronten mot NATO medlemskap är klok. Hans påstående om att "Det behövs många plattformar" är tycks det mig grundläggande falsk eftersom han i praktiken inte erkänner någon annan plattform än den egna.


Björnsons argumentation blir i praktiken en attack på oss som önskar en satsning på fred trots att vi kan utöva ett betydande inslag i kampen mot NATO medlemskapet men på vårt sätt i full respekt för att andra väljer andra vägar.
0 #5 Tord Björk 2015-04-07 01:31
Som manifest för en enhetsfront mot svensk medlemskap i NATO utmärkt. Som huvudsaklig metod för att bekämpa medlemskapet en nederlagslinje. Bara genom att det finns en fredsrörelse som motsätter sig den politik som lägger grunden för NATO propagandan är det möjligt att stoppa medlemskapsopinionen. Det kan inte ske utan att motsätta sig Sveriges uppslutning bakom NATO:s och USA politik i Ukrainakonflikten. Påståendet om att "Det behövs många plattformar, men de får inte vara sekteristiska." är osakligt och skadligt för NATO-motståndet när det kvalificeras specifikt genom att hävda att " Var och en som inte tydligt markerar sitt avståndstagande från Rysslands uppträdande i den ukrainska krisen försvagar medlemskapsmotståndet." Att hänvisa till folkomröstningarna i Norra och södra Schleswig samt Åland som en del av en lösning på Ukrainakonflikten i direkt strid med svensk och USA politiken i Ukrainafrågan vilket i praktiken är att markera förståelse av Rysslands agerande blir i Björnsons ögon sekterism. Man kan förstås markera att i praktiken Ryssland agerande i Krimfrågan är ett brott mot folkrätten men brottet är i lika hög grad ett resultat av brottet mot internationella avtalet 21 februari och kan dessutom lätt lösas om internationell samfundet så önskar. Dewt vore intressant och avslöjande om Björnson kunde klargöra hur det står till med Donbass som skiljer sig radikalt från Krimfrågan. Hör liknar det snarare samma hållning som Sverige hade i förhållande till Finland och stödet till Finlandsfrivilliga samt militärt materiel 1939-44. Drivit till sin spets blir juridiska argument sådan att Björnsson om han är konsekvent måste avvisa påståenden om att Ryssland agerat fel i fallet med utbrytarrepublikerna och enbart hålla sig till Krimfrågan. Det är ohållbart. När Björnssson går till så extrem attack mot oss som verkar för en fredlig lösning på Ukrainakonflikten driver han frågan till en sådan spets att han riskerar att blamera hela Anti Nato medlemsskapsmotståndet genom att han tvingas om han följer sitt resonemang att ta avstånd från Ryssland i ena fallet och stödja Ryssland i det andra. Det kan å andra sidan vara bra så vi får hoppas att ett konsekvent tänkande här kan komma till uttryck för att värna om svensk alliansfri politik och respekt för internationell ingångna avtal och regler.
0 #4 Anders Björnsson 2015-04-05 19:11
På påskaftonen (4/4) misstänkliggjorde Nato-kramaren Thomas Engström i en artikel på Svenska Dagbladets kultursida den av Sven Hirdman och mig redigerade antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Natomedlemskap! genom att insinuera att tidningsannonseringen för denna skulle ha varit betald av främmande makt, det vill säga Ryssland.

Jag, Sven Hirdman och vår förläggare Henrik Celander kommer att bemöta och tillbakavisa denna beskyllning i ett tillrättaläggande i tidningen – kulturchefen har förklarat att vi är välkomna: vi får se hur det går.

Man märker hur angeläget det är för förespråkare av svenskt Nato-medlemskap att knyta medlemskapsmotståndet till den ryska makten. Men ingen av dem som medverkar i den nämnda antologin har uttalat någon som helst uppslutning kring Rysslands internationella agerande, särskilt inte i det ukrainska dramat. Det behövs inte heller. Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap är oberoende av detta.

Neutralitetssträvan och militär alliansfrihet förutsätter att man står fri från alla maktblock! Det nationella oberoendet hänger på detta.

Till Tommy Sjöberg. 1. Med sekterism i detta fall menar jag ett medlemskapsmotstånd som bygger på att man motsätter sig Nato som organisation. I fronten mot svenskt Nato-medlemskap bör även de – ja, måste sådana – kunna finnas med som anser att Nato kan spela en positiv roll i världspolitiken. 2. Det går faktiskt inte blunda för att Ryssland har begått ett folkrättsbrott med annekteringen av Krim; det blir fel att bara tala om ”anslutning” här.. Detta utesluter ingalunda kritik av andra staters agerande, till exempel Sveriges, i den ukrainska frågan. 3. Motarbeta Nato kan inte vara en uppgift för staten Sverige och inte heller för enhetsfronten mot medlemskap. Däremot bör man fördöma folkrättsbrott också från den sidan, som bombningarna över Jugoslavien 1999. Annars faller trovärdigheten.

Utgivarna av sajten alliansfriheten.se har visat vad de står i sådana frågor – med böckerna Lagen mot fred (Rolf Andersson, Lars-Gunnar Liljestrand) och Libyenkrigets geopolitik (Ola Tunanders skrift som jag själv har försett med ett förord).
0 #3 Tommy Sjöberg 2015-04-02 22:48
Anders!
"Det behövs många plattformar, men de får inte vara sekteristiska."
Vad är sekteristiskt, exempelvis?
"Rysslands uppträdande i den ukrainska krisen försvagar medlemskapsmotståndet."
Vilket uppträdande?
"eller ens motarbeta Nato"
När dom bombar, som i Serbien 1999?
0 #2 Erik Forslin 2015-03-30 07:57
Tack för ett mycket gott initiativ. Håller med om det mesta. Jag är emellertid skeptisk till just det som Margareta lyfter fram som speciellt viktigt nämligen formuleringen "Var och en som inte tydligt markerar sitt avståndstagande från Rysslands uppträdande i den ukrainska krisen försvagar medlemskapsmotståndet." Jag kan förstå det ur "taktisk" synpunkt, eftersom det massiva medietrycket som togs upp tidigare i texten, lätt skulle kunna använda ett ickeavståndstagande till Rysslands som argument för att underminera detta initiativ. Principiellt är det dock tveksamt då konflikten i Ukraina på intet sätt är så enkel att det går att beskriva den med en "Rysk aggression". Ur flera aspekter finns det skäl att vara skeptisk också till USA/NATO och EU:s agerande i eskaleringen. I det snedvridna medielandskapet har det dock redan blivit näst intill omöjligt föra att en saklig debatt i ämnet utan att bli kallad för "Putinkramare" eller "Rysslandsvän". Sannolikt har vi hamnat så illa i opinionsbildningen att vi måste försöka "rädda det som räddas kan" varför formuleringen om Ryssland kanske behöver se ut som den gör för att vi skall ha någon chans att rädda alliansfriheten. Obehagliga krafter har för oss dithän, jag tvår mina händer.
0 #1 Margareta Zetterströ 2015-03-29 18:29
Lysande och kristallklart formulerat! "Alternativet till Nato-medlemskap kan inte vara stöd till den andra sidan i den pågående storkonflikten – Ryssland. Var och en som inte tydligt markerar sitt avståndstagande från Rysslands uppträdande i den ukrainska krisen försvagar medlemskapsmotståndet." Ja, precis så är det ju. Tack Anders Björnsson för att du funnit ord för något som jag den senaste tiden gått och burit inom mig men inte lyckats sätta på pränt!

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.