Kravet på en folkomröstning om svenskt Nato-medlemskap som har rests från vänsterhåll är minst sagt äventyrligt. Vad skulle man rösa om – att behålla status quo, den militära alliansfriheten? Den existerar ju redan och är inskriven i Stefan Löfvens regeringsförklaring. Det skulle vara konstitutionellt enastående att be om någonting som man redan har. Politiskt vore det en dumhet.

Det är förespråkarna för en svensk anslutning till Atlantpakten som har bevisbördan. De har sedan flera år bearbetat opinionen. Deras arbete har rönt vissa framgångar. Men ännu är det bara ett enda ett politiskt parti, Jan Björklunds, som offentligt kräver svenskt medlemskap, och inte ens detta står enat kring kravet. Ett antal kända liberaler står fast vid alliansfriheten; de är inga Nato-kramare.
Det finns inom etablissemanget tillräckligt många krafter som slår vakt om en tvåhundraårig tradition av svenskt säkerhetspolitiskt oberoende för att en bred enhet mot alliansanslutning ska kunna skapas över parti-, åsikts- och yrkesgränser. Också bland militärer finns ett motstånd mot att ge upp detta oberoende. I Finland, som befinner sig i en liknande situation som Sverige, har förre kommendören för landets försvarsmakt, tidigare ordförande i EU:s militärkommitté, generalen Gustav Hägglund i en nyutkommen bok bestämt avrått från finskt Nato-medlemskap.
Denna enhet får inte riskeras av taktiska experiment och missgrepp. Den svenska militära alliansfriheten, och våra möjligheter att stå neutrala i en konfrontation mellan internationella maktgrupper, får under inga omständigheter komprometteras av att vänsterkrafter önskar utnyttja tillfället till att markera mot Nato som organisation. I kretsen av medlemskapsmotståndare inräknas även personer som anser att Nato är en positiv kraft internationellt – men att ett svenskt (och finskt) medlemskap negativt skulle påverka den säkerhetspolitiska stabiliteten i vår omvärld. Dem har man ingen anledning, ingen rätt att stöta bort.
Att bidra till att utlösa en folkomröstning – där frågan oundvikligen kommer att bli: Ska Sverige ansöka om medlemskap i Nato? – är att leka med elden. Anhängarna förfogar över väldiga propagandaresurser. De kan mycket lätt utmåla sina motståndare som nostalgiker, förvirrade extremister, Putins handgångne män och kvinnor, diktatursvärmare – allt möjligt ont. Man bör inte bjuda dem på den läckerheten.
I realpolitiska termer handlar det primärt om att säkra den svenska socialdemokratins traditionella uppslutning runt Sveriges självständiga hållning i frågor rörande fred, nedrustning, försvar av landet. En viktig uppgift för nationellt och demokratiskt sinnade vänstermänniskor är att vinna förståelse för det akuta behovet av en svensk militär upprustning, för att skydda vår territoriella integritet, och en snar återgång till en genuin folkbeväpning på den allmänna värnpliktens grund.

 

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.