Vid University of Sydney i Australien, där jag för tillfället befinner mig, är det officiella mottot sedan grundandet i mitten av 1800-talet Sidere mens eadem mutato. Det kan översättas fritt till svenska som "Under olika skyar, samma intellekt". Det var det första universitetet i Australien och det grundades delvis som ytterligare en kugge i det koloniala projektet; med syfte att bevara, utveckla och bevaka den brittiska akademiska tanketraditionen, här vid vad som ansågs vara världens ände.

Tankefiguren med att leva under olika stjärnkonstellationer men att tänka likadant är fortfarande högst relevant, inte just enbart för att det utgör en del av kolonialismens historia, utan för att detta gör sig påträngande idag i en ny skepnad och det syns tydligt i akademisk forskning. Vid ett genomsnittsuniversitet i Nord, även i Sverige, är det ingen hemlighet att det är önskvärt att vetenskapliga journalartiklar ska prioriteras framför vissa andra publikationstyper (som antologier eller läromedel) samt att dessa artiklar ska publiceras på engelska. Bland annat Gayatri Spivak menar att översättning kan ses som en politisk handling.[i] Den absoluta majoriteten av vetenskapliga journaler är för övrigt baserade i USA eller Storbritannien, där universitet i högre grad drivs som storföretag[ii], tar ut terminsavgifter för sin finansiering och inrättar näringslivssponsrade professurer; härskarklassen söker kontroll över hela överbyggnaden.

En ivrig påtalare av problematiken med Nords akademiska överhöghet under himlavalvet är Raewyn Connell, numera emerita, som har en bakgrund vid tidigare nämnda universitet.

Connell har fokuserat på att introducera Southern theory[iii], eller sydteori; som en kritik av och verktyg för sociologin, men även samhällsvetenskapen i stort. Det är egentligen inte en sammantagen teori med tydliga rekommendationer, utan ett förslag på sätt att utarbeta nya och alternativa kartografier för kunskap. Utgångspunkten är att samhällsvetenskaperna domineras av människor från samhällen i det globala Nord och som byggt sina idéer på andra personer som verkat i denna miljö. Detta inkluderar såväl tanketraditionen från antikens Grekland, som ständigt återbesöks via den traditionella filosofin i Nord, som de litteraturlistor som återfinns i de flesta studieprogram på högre lärosäten i globala Nord; från Freud till Foucault. Det har dock alltid skett, och fortsätter ske, en intellektuell produktion i det globala Syd och det inkluderar historiska namn som Ghanas panafrikanske Kwame Nkrumah eller Argentinas Raul Prebish som deltog i utformandet av "dependency theory", men också flera islamiskt inspirerade filosofer och intellektuella revolutionärer som Ali Shariati. Det finns en flora av samtida feministiska tänkare och pedagoger i länder som Indien och Indonesien som är mycket produktiva och kända, fast primärt i sina hemländer.

Av ovan följer givetvis också att Marx var en tänkare i Nord och färgad av detta. Poängen är dock inte att allt som kommit ur Nord är dåligt; sydteori handlar inte om att byta ut Nord mot Syd utan att bredda analyser och kunna hitta nya strategier för politisk aktion. Kapitalismen har visat sig vara ett heterogent system och mer kunskap om dess olika uttryck skadar inte. Ett intressant exempel på vad sydteori kan tillföra ges i en artikel Connell skrivit tillsammans med kollegan Nour Dados: Where in the world does neoliberalism come from? The market agenda in southern perspective.[iv]

Connell och Dados undersöker i denna studie nyliberalismens mylla. De identifierar två dominerande förklaringar på vartifrån nyliberalismen kommer. Den första ser nyliberalismen som primärt ett tankesystem från höger, där nyliberalism är en genomtänkt teori och till viss del "planerad", så att säga ovanifrån, utvecklad av högerekonomer som Milton Friedman och Friedrich Hayek i USA och Europa mellan 1940- och 1960-talet och därefter omsatt i praktik av politiska ledare som Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA på 1970-och 1980-talet. Den dominerande berättelsen är alltså att nyliberalismen fötts som ekonomisk idé i Nord och därefter omsatts i praktik där (initialt via Thatcher och Reagan) och senare påtvingats Syd genom exempelvis Världsbanken, IMF och Washington-konsensus. Detta första narrativ har använts i till exempel Naomi Kleins Chockdoktrinen (2007) och Joseph Stiglitz Globalization and its Discontents (2002). Den andra förklaringen författarna identifierat handlar mer om systemmodeller av hur kapitalismen fungerar och dess ekonomiska mekanismer. Här lyfts Gerárd Duménil[v] och Dominique Lévys Capital Resurgent: Roots of the Neoliberal Revolution (2004) fram som ett exempel av Connell och Dados. I denna analys står kapitalistklassens materiella intressen i fokus och nyliberalismen blir ett nytt steg i ett än mer integrerat kapitalistiskt utvecklingsstadium. De negativa effekterna av nyliberalismens genombrott har pressats bort från de rikare samhällsskikten i Nord, dels till dess egna arbetarklass via lån och skulder men också till Syd genom de internationella finansiella institutionerna. I båda dessa dominerande spår finns i bakgrunden en tankefigur om en nyliberal teori som är mer eller mindre sammanhållen, medan den nyliberala praktiken tar sig mångfacetterade uttryck. Det första spåret är dock mer idédrivet än det andra.

Sammanfattningsvis slår Connell och Dados alltså fast att nyliberalism är något som i Nord alltid beskrivs som ett nordligt intellektuellt tankegods och en praktik som därefter påtvingats Syd av Nord. Författarna har genomfört en litteratursökning över vetenskapliga journalartiklar publicerade på engelska i samhällsvetenskap, där studierna (flertalet publicerade 1992 till 1996) behandlat nyliberalismens form och uttryck, och funnit att detta förklaringsmönster ständigt återkommer. Connell och Dados visar därefter att nyliberalism som fenomen behandlades akademiskt i Syd redan på 1960-talet, exempelvis i Brasilien, och att det publicerades 73 studier mellan 1980 och 1989 om nyliberalism i Syd varav 27 i Latinamerika, många av dessa studier behandlade jordbrukssektorn. Ingen av dessa var refererade i den nordliga kritiska litteraturen om nyliberalism vid 1990-talets början. Detta trots att jordbruk och tillgång till mark spelar nyckelroller för överlevnaden för stora delar av världens befolkning som lever i Syd. Deras intellektuella produktion och erfarenheter av nyliberalism har dock försummats i Nord, vilket kan tänkas ha gett implikationer på såväl akademiska fält som utvecklingsstudier men också ekonomiska analyser av effekter av handel. En av de mest centrala kännetecknen för nyliberalismen idag är faktiskt sökandet efter komparativa fördelar och där har jordbruk och mark spelat en viktig roll i Syd, som inte fullt uppmärksammats i Nord. I Latinamerika har militärkupper flertalet gånger skett i nära anslutning till genomförd eller planerad jordreform.

Den första nyliberala praktiken i större skala infann sig faktiskt efter militärkuppen i Chile, argumenterar Connell och Dados. Även Brasilien, Uruguay och Turkiet hade hunnit påbörja resan mot mer auktoritär nyliberalism redan på 1970-talet, före Reagans tillträde som president 1981. Nyliberalismen erbjöd högerregeringarna i dessa länder en utvecklingsstrategi som kunde förankras i den traditionella härskarklassen och som var förenlig med den antikommunism som fanns förankrad i ideologiska och repressiva delar av statsapparaten, såsom militären. Det fanns inte ens någon större välfärdsstat (om någon alls) att montera ned. Snarare kan detta bakslag för de förtryckta i Syd ses som en kraftfull reaktion mot en växande klass av arbetare och bönder som krävde sina rättigheter, i till exempel Chile.

Syftet med sydteori är inte heller att förringa betydelsen av Nords inflytande över Syd (ett maktförhållande som i högre grad poängteras i publikationer författade i Syd), men att bredda analyser, för att bättre förstå hur ekonomiska och sociala relationer skapas och omskapas både globalt och nationellt. En viktig aspekt av forskningen i Syd som skulle kunna tas tillvara i Nord är forskning som handlar om statens roll, informella ekonomier och migration, vilket skulle kunna vara till hjälp som referenspunkt i förhållande till diskussioner om papperslösa migranter i Europa. Connell och Dados presenterar i sin gemensamma artikel studier från Tunisien, Egypten, Mexiko och Indien, som behandlar den sena kapitalismens beroende av informella sektorer. Frukthandlaren Mohammad Bouazizi som inledde den arabiska våren genom att bränna sig själv, var exempelvis en person som arbetade i den informella sektorn i Tunisien.

Det finns också exempel på akademisk forskning där man försöker ta tillvara på och bevara urfolks kunskap om jordbruk i Sydafrika efter apartheids avskaffande, latinamerikaners erfarenheter av att arbeta under hårda förhållanden i ekonomiska "frizoner", landdistribution i Tunisien och mycket mer, för den som vill leta och läsa.

För att lämna teori och istället övergå till implikationer för strategi, vill jag lyfta fram Latinamerika, där socialism och feminism vuxit sig starka i flera länder med stora urfolkspopulationer såsom Bolivia, där massrörelsernas förmåga att fånga upp och värdera urfolks kunskap och medverkan varit centrala. Detta konstateras bland annat i Socialist Review 2013: The Question of Strategy[vi]. I många traditionella kommunistiska partier i Europa råder till exempel brist på kvinnor, hbt-personer och personer med icke-europeisk bakgrund. Nyanlända och papperslösa saknas också. Vad beror det på? Dominerande socialistiska diskurser om migration är ambivalenta och jag planerar återkomma till detta i en senare text. Ett nordligt perspektiv, där exempelvis religiös tro, tillskriven "hemlandskultur" eller urfolkskunskap ses som pittoreskt eller som fönster till extremism riskerar att försämra byggandet av breda allianser med delar av befolkningen i Nord, som migrerat från Syd och som har progressiva sympatier men också är mer explicit religiöst övertygade än den liberala sekularitet som dominerar nordliga diskurser. Exempelvis menar Adèle Cain vid York University i en nyexaminerad master-uppsats[vii], att marxismen har ett gyllene läge att bryta ny mark i en epok där en robust acceptans för religion ofta är nödvändig för att kunna bygga länkar med andra progressiva rörelser.

Intellektuell produktion och erfarenheter av nyliberalismens allt auktoritärare utveckling globalt med imperialistiska krig som följd, kan också påverka hur vi i Nord förstår progressiva befrielserörelser i Syd och varför exempelvis vänsterkrafter fått ett starkt genomslag i vissa länder i Latinamerika, en region där socialdemokrati i nordlig mening egentligen aldrig existerat till följd av de skarpa klassmotsättningarna. Samtidigt lever vi i en del av världen med olika fraktioner av borgarklassen representerade i huvudsak samtliga våra riksdagspartier utan att någon politisk-ekonomisk idé om motsättningar mellan härskarklassen och arbetarklassen vinner kraft.[viii] Socialister finns under olika skyar men det är endast genom brygga intellektuell produktion (teori) och radikal strategi mellan Nord och Syd som vi kan få verktygen för att börja röra oss mot en ny horisont; otro mundo es posible.

Noter

[i] Spivak, Gayatri Chakravorty. The politics of translation, i M. Barrett och A. Philips (Red) Destabilizing Theory: Contemporary Feminist Debates. Cambridge: Polity, 1992.

[ii] I exempelvis Australien är årslöner på en miljon australiensiska dollar (ca 6, 3 miljoner svenska kronor) inte ovanligt för rektor vid större universitet.

[iii] Connell, Raewyn. Southern theory: The global dynamics of knowledge in social science. Cambridge: Polity, 2007.

[iv] Connell, Raewyn, and Nour Dados. "Where in the world does neoliberalism come from?." Theory and Society 43.2 (2014): 117-138.

[v] Clarté hade för övrigt förmånen att få bjuda in Gérard Duménil till deltagande vid Marx2013 på ABF-huset i Stockholm i oktober 2013 där han gav sin keynote på temat Capitalism Today.

[vi] Panitch, Leo, Gregory Albo, and Vivek Chibber, eds. Socialist Register 2013: The Question of Strategy. Merlin Press, 2013.

[vii] Cain, Adèle. Marxism and Religion: A Contemporary Review of Issues of Toleration in the Works of Marx and Engels, Department of Politics, University of York, 2014.

[viii] För vidare intressanta diskussioner kring socialistiska visioner och motsättningar; se bland annat Dean, Jodi. The communist horizon. Verso Books, 2012 och Badiou, Alain, The Century, Cambridge: Polity, 2007.

 

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.