Islamiska statens (IS) spektakulära framgångar (i synnerhet i Irak) under sommaren 2014 har riktat strålkastarljuset mot den religiösa sekterismens utbredning och reaktionära roll Mellanöstern.

I Syrien och Irak är idag den religiösa sekterismen ett enormt problem och den slår mot alla progressiva krafter, vars manöverutrymme blir ytterst begränsat. För att progressiva och sekulära krafter ska kunna få större utrymme måste de ta itu med denna sekterism.

Syrien brinnerSyrien brinner

”Det började i Homs, i den fint skurna mosaiken av konfessionellt blandade byar och förstäder på centrala Syriens slättland. Homs, en mångreligiös metropol som idag är Syriens tredje största stad, har aldrig tidigare spelat huvudrollen i landets politik, men 2011 blev annorlunda. Det var då och där som den religiösa frågan först bröt genom den sekulära politikens yta, och det var där som det först blev uppenbart att Syrien nu står på randen till totalt sönderfall.” (Aron Lund Syrien brinner, sid 305)

I Irak hade motsättningarna mellan sunnimuslimer och shiamuslimer varit stora alltifrån USA 2003 invaderade landet, störtade den sekuläre Saddam Hussein (som tillhörde en sunni­muslimsk klan) och tillsatte en shiamuslimskt dominerad regering (befolkningsmajoriteten i Irak är shiamuslimer). Irak har sedan dess nästan hela tiden befunnit sig i inbördeskrig, där sunnimuslimer alltmer kom att ställas mot shiamuslimer, vilket utgjorde en miljö där religiös sekterism kunde blomstra. Det var under dessa förhållanden som "al-Qaida i Irak", det blivande IS växte till.

I Syrien slog sekterismen rot senare, efter upproret mot diktatorn Assad inletts våren 2011. Men det tog inte särskilt lång tid för den att bryta ut, vilket berodde på flera faktorer, inte minst därför att såväl diktatorn Bashar Assad som delar av oppositionen ville ha det på det sättet.

För Assad-regimen var det viktigt att konflikten uppfattades som en kamp mot sunni­muslimska jihadister. På detta sätt hoppades regimen kunna få sympati och stöd såväl från omvärlden – "titta vi kämpar mot terrorister" – som från många syrier, särskilt landets minoriteter, dvs kristna, alawiter, druser osv, men också från mer sekulära grupper oavsett religiös tillhörighet.

För fundamentalistiskt sinnade sunnimuslimer var det å andra sidan av synnerlig vikt att störta den ogudaktige alawitiske presidenten och hans anhang och upprätta en sunnimuslimskt dominerad stat styrd av sharia-lagar.

Således hade båda dessa reaktionära krafter intresse av att upproret skulle få en sekteristisk karaktär. Och de skred till verket.

I sin bok Syrien brinner ger Aron Lund en inträngande bild av hur den religiösa sekterismen alltmer kom att förgifta relationerna mellan olika grupper i Syrien.

I kapitlet "Homs: Sönderfallet börjar" (sid. 305-327) beskrivs konkret hur den till en början sekulära oppositionsrörelsen i Homs fick alltmer religiöst färgade förtecken, vilket ledde till att befolkningen splittrades efter etnisk och religiös tillhörighet. Därmed kom minoritets­grupperna, även sådana som från början hade stött upproret, att alltmer – av självbe­varelse­drift – stödja Assad som garant för sin egen existens. I andra delar av boken får vi beskriv­ningar som visar att Homs på intet sätt var unikt, utan att det tvärtom var en allmän trend.

Jag ska här återge lite längre delar av kapitlet för att ge en uppfattning om hur det gick till. Men jag vill betona att det bara handlar om utdrag. För att få en mer fullödig bild så rekommen­deras en läsning av hela kapitlet (och givetvis även andra delar av boken).

Mycket tidigt under upproret delades Homsområdet längs religiösa skiljelinjer. Oavsett de goda relationer som tidigare rått mellan alawitiska och sunnitiska grannområden, fann de sig nu stå på skilda sidor i den syriska revolutionen. I princip utan undantag föll de alawitiska områdena in bakom regimen, medan sunnitiska byar och kvarter lika samfällt anslöt sig till revolutionen. Därmed skapades en politisk konflikt mellan de religiösa samfunden, som i längden inte kunde undgå att ta sig religiösa uttryck...

Demonstrationerna fortsatte i de sunnitiska arbetarklass-kvarteren i Homs, medan stadens alawitiska områden förblev lika lugna som de varit från början... [sid 313]

Snart hade de stora sunnitiska fattigkvarteren i Homs börjat likna krigszoner...

Soldaterna [i Assads armé] förstärktes av lokalt rekryterade folkkommittéer, som oppositionen kallade "shabbiha". De utgjordes av frivilliga regimanhängare, ofta unga alawitiska män och gängmedlem­mar som organiserats av säkerhetstjänsterna...

Även på oppositionssidan började man organisera självför­svarsgrupper. Slagorden ersattes snart av stenkastning, som byttes ut mot först brandbomber och därefter skjutvapen. Striderna i Idlebprovinsen och FSA:s bildande under juni-juli 2011 inspirerade till motstånd... [sid 314]

På bägge sidor började misstänksamheten sprida sig mot alla som avvek från den rådande linjen. Spioner och infiltratö­rer var en fara som man inte hade råd att ignorera. Säkerhets­tjänsterna kidnappade misstänkta oppositionssympatisörer, som fördes till häktet eller till nyupprättade fångläger i fabriker och på fotbollsplaner. Maskerade rebeller bröt sig i sin tur in hos misstänkta angivare i de sunnitiska kvarteren.

Staden delades sakta men obönhörligt upp efter konfessio­nell tillhörighet. Det började bli svårt, om inte omöjligt, att för­hålla sig neutral. Den som inte visade sitt stöd för den "egna" sidan kunde lätt misstänkas för förräderi. På så vis tystades både sunnimuslimer som sympati­serade med regeringen, och alawiter och kristna som stödde upproret. Människor övergav sina hem för att undgå förföljelser om de tillhörde minoriteten i sitt eget kvarter. Gamla vänskaps­förbindelser över religions­gränserna blev allt svårare att upprätthålla. Många på bägge sidor valde att ta det säkra före det osäkra, innan något hände dem själva eller familjen. Några, som vägrade ge upp sitt hem eller tanken på att leva sida vid sida med människor av annan tro, dödades.

Många syrier ville in i det längsta förneka eller tona ner de religiösa spänningarna. Regimen vägrade överhuvudtaget att öppet diskutera frågan, trots att den bakom kulisserna ivrigt utnyttjade alawitisk och kristen sekterism för att samla stöd mot den sunnitiska utmaningen. Assads egen legitimitet som president var så intimt förknippad med Baathpartiets sekulära retorik, och frågan om alawiternas ställning inom regimen så känslig, att han knappast kunde diskutera dessa frågor öppet. Istället valde man – som vanligt – att framställa konflikten som en strid mellan det syriska folket och salafistiska terroristligor stödda av Syriens fiender i omvärlden. Det var ingen ny stra­tegi, att försöka växla över landets inre spänningar i en kamp mot den yttre fienden – men den var effektiv och hade dittills alltid tjänat regimen väl.

Oppositionen var lika ovillig att tala om de religiösa proble­men. En förklaring var att många dissidenter själva kämpade för sekulära och frihetliga mål, särskilt kanske bland de exil­aktivister som varit så viktiga för att sätta bilden av upproret i medierna. Andra oroade sig för konsekvenserna av att tala alltför öppet om religiösa strider – varningarna för ett religiöst krig kunde lätt bli en självuppfyllande profetia. Dessutom var det en sak att samla stöd i USA och Europa för en demokratisk revolt mot tyranniet, men en helt annan att vinna västvärldens förtroende när konflikten verkade präglad av komplicerade re­ligiösa fientligheter. Alla de stora oppositionella exilgrupperna, från Syriska nationalrådet till FSA-överstarna i Turkiet, försök­te därför konsekvent minimera den religiösa frågans betydelse i sina konversationer med journalister i väst... [sid 315-16]

Morgonen den 25 september 2011 sköts dr. Hassan Eid ihjäl av okända män på vägen till arbetet utanför sin bostad i östra Homs, nära Zahrakvarteret. Det blev det första i en serie otäcka och olycksbådande mord på civila i Homs, som snart skulle följas av långt värre övergrepp. Enligt vissa op­positionsaktivister var den alawitiske dr. Eid, chefskirurg på rikssjukhuset i Homs, en farlig angivare som hade hjälpt sä­kerhetsstyrkorna att arrestera sårade demonstranter...

Efter att statstelevisionen bekräftat nyheten om mordet hör­des automatsalvor eka från flera sunnimuslimska kvarter, där rebellerna sköt i luften för att fira. I de alawitiska områdena rådde tyst bestörtning. Nästa morgon sköts ännu en påstådd regeringsangivare och strax därefter ska, enligt vissa uppgifter, tre alawitiska lärare ha mördats i Baba Amr. Hämnden lät inte vänta på sig: en Assadkritisk akademiker vid det lokala uni­versitetet hittades mördad i sin bil. Liknande saker hände i andra delar av landet, och ett gift av misstro och religiös fient­lighet började sprida sig långt utanför Homs.... [ sid 317 -18]

I början av november 2011 brast fördämningarna, och en fa­sansfull våg av sekteristiska mord svepte genom Homs, där små­skaliga strider nu pågick nästan oavbrutet.

Massakrerna verkar ha inletts när en buss hejdades av beväp­nade män på vägen norr om Homs. Nio alawitiska passagerare släpades ut och mördades – enligt vissa uppgifter som hämnd för en nyss begången massaker på sju sunnimuslimer. Dagen därpå stoppades en buss som transpor­terade fabriksarbetare i Houla‑området väster om Homs, där vägen kantas av små alawitiska byar. Tretton sunnimuslimska passagerare tvingades av bussen och mördades vid vägkanten. Ytterligare en dag senare häv­dade aktivister i Homs att 27 lik, alawiter, hade hittats dumpade på en begravningsplats i staden. Från sjukhusen rapporterades att man mottagit närmare sjuttio döda kroppar under de gångna 24 timmarna. De flesta bar spår av skottskador, men många var fruktansvärt vanställda.

– En del av kropparna har blivit knivhuggna från huvudet ner till fötterna, vissa har fått ögonen uttagna och de brända kropparna går inte ens att känna igen, berättade en läkare i Homs för Washington Post.

Många oppositionsaktivister vägrade tro på vad de hörde, och de vägrade framförallt acceptera att även FSA-miliserna skulle kunna vara delaktiga i sådana övergrepp. De hävdade att det var regimens egna säkerhetstjänster som hade stulit krop­par och planterat ut dem i staden för att på så vis solka op­positionens rykte. Att regimen låg bakom de flesta sunnitiska dödsfall i staden var uppenbart, och att den kanske också hade iscensatt en del våld mot alawiter och kristna för att skandali­sera motståndsrörelsen var förstås inte omöjligt. Men det var knappast sannolikt att varje massaker på alawiter skulle ha begåtts av säkerhetstjänsterna, och utöver oppositionens egna anhängare var det få som lät sig övertygas av konspirationsteo­rierna. De blodiga dagarna i Homs kastade en lång och mörk skugga över upproret och minoriteternas värsta farhågor tyck­tes vara på väg att besannas.

I början av december 2011 följde ännu en omgång hämnd­massakrer. På måndagsmorgonen 5 december lämpades 32 lik av vid rikssjukhuset i Homs. Under dagen fortsatte rappor­terna om bortrövanden och avrättningar att strömma in, och ytterligare elva personer dödades enligt oppositionsaktivister. Samma natt dumpade okända män 36 vanställda och lemläs­tade kroppar på torget i Zahrakvarteret. Sammanlagt ett åttio­tal människor miste livet under vad som blev en av upprorets dittills blodigaste dagar...

Efter årsskiftet 2011-2012 rasade hårda strider i flera delar av landet, allra värst i Homs­provinsen. Nu spreds filmklipp från en manifestation i Homs, där den kände fotbolls­målvak­ten Abdelbaset Sarout – han som några månader tidigare ropat på religiös tolerans med Fadwa Suleiman – stod på podiet inför en publik som hördes skandera rena hatramsor.

– Vi är alla djihadister! Homs har fattat sitt beslut! Vi vill utrota alawiterna! Shiiterna måste bort! [ sid 319-21]

På detta sätt omvandlades en upprorsrörelse som i början var sekulär, och där även alawiter, kristna och andra minoriteter deltog (och där massdemonstrationer var ett centralt inslag), till en konflikt som alltmer antog sekteristisk prägel och med allt större inslag av våld, inte bara från Assad-regimens sida utan också från väpnade oppositionsgrupper. Människor som länge levt ihop utan några direkta problem förvandlades till dödsfiender.

En sunnimuslim från Homs:

Reuters intervjuade också "Khaled", en sunnimuslim från Homs som bott med sin familj i den alawitiskdominerade stads­delen Karm el-Louz i femton år före revolutionsutbrottet. Han berättade om hur stämningen långsamt förändrats under hösten och vintern 2011. Det började med misstänksamma blickar från grannarna. Sen kom hoten, någon slog sönder familjens bil och målade hatslagord mot sunniter på lägenhetsdörren. Till slut kör­de hyresvärden ut dem.

– Vi behandlades som brottslingar, förklarade Khaled. Homs har fallit offer för Syriens revolution.

Nu hade han istället sökt skydd i ett sunnimuslimskt kvarter i staden, och förklarade att han aldrig mer ville bo i ett område som befolkades av andra än sunniter.

– Som talesättet lyder, de som lever utanför sin religion kom­mer att få leva med sina problem. [sid 324-5]

Och en alawit:

På andra sidan den religiösa klyftan fanns 33-årige Abu Ah­med, en alawit som berättade att hans släkt levt i Homs sedan 150 år. Han har två barn med en sunnimuslimsk kvinna och hade gjort en framgångsrik karriär som fabrikör och restaurangägare i Homs, där han bodde i den välmående sunnidominerade stadsdelen Inshaat. Kring årsskiftet 2012 bestämde Abu Ahmed ändå att det fick vara nog, sedan hans familj hade hotats genom brev, lappar under dörren och e-post. "Homs är inte för dig", löd ett mail. "Det är bättre att lämna staden än att hitta din son med en kula i huvudet."

– Efter vad som hände kommer jag att offra mig för alla alawi­ter, förklarade Abu Ahmed för reportern, jag kommer att hjälpa dem även om jag inte känner dem personligen.

– Varför? För att jag ser hur sunniterna behandlar oss.

Nu bodde han tillsammans med tusentals andra alawitiska och kristna flyktingar i kuststaden Tartous, i ett område som helt domineras av hans trosfränder, och ångrade till och med sitt giftermål.

– Jag har en bra relation med min hustru, men för mina barns skull hade det varit bättre om jag gift mig med en alawit. [sid 325]

Denna utveckling har lett till att fundamentalistiska islamistiska organisationer totalt dominerar den väpnade kampen i Syrien. IS/ISIS är mest extremt, men även andra, t ex Islamiska fronten, tillhör den kategorin. Shiamilisen i Irak är ett annat uttryck för detta. Och det är uppenbart att den religiösa sekterismen spelar en allt större roll även i andra delar av regionen, t ex i Libanon och Jordanien.

Under ett möte, som hade rubriken "Från Tahrir till ISIS – Vad händer med den arabiska revolutionen?" (med Gilbert Achcar i Göteborg 1/9), kom jag under en paus i samspråk med en irakier (som visade sig vara shiamuslim, dock en ganska sekulär sådan) och fick då en ganska obehaglig bekräftelse på att den religiösa sekterismens gift fått stor spridning. Han var nämligen genomsyrad av konspi­rations­tänkande och av fördomar om sunnimuslimer. Han hävdade t ex att kurderna länge spelat under täcket med det sunnimuslimska ISIS mot centralregeringen i Bagdad, att sunni­musli­merna inte alls hade varit diskriminerade av de shiadominerade regeringarna, att sunnimus­limerna hatade shiamuslimer och ville ha all makt själva. Det mesta som skrevs om Irak i västerländsk press var illasinnad propa­ganda och så vidare.

Jag försökte givetvis argumen­tera emot, t ex att man måste lyssna på och ta sunnimuslimerna på allvar när de säger att de länge varit diskriminerade, men alla invändningar viftade han bara bort. Detta kom således från en i stort sett sekulär shiamuslimsk irakier bosatt i Sverige. Det är givetvis ännu värre på plats, vilket flera radioreportage gett visat – lyssna t ex på Katja Magnussons P1-reportage om Irak 5/9 2014: "Shiamiliser tros ligga bakom våg av våld mot sunni­muslimer", som finns på SR:s hemsida.[1]

Det är givet att människor som ser på omvärlden och sina landsmän på det sättet, då kan man inte leva ihop i fred – detta trots att man tidigare gjort det i århundraden utan större problem.

För att få stopp på och vända denna utveckling som leder till massmord, våldtäkter, etnisk rensning och liknande, allt i en skrämmande i stor skala, så är det nödvändigt att få bukt med den religiöst baserade sekterismen. Varje seger för ett uppror som sker under sekteris­tisk fana leder till en intolerant sekteristisk diktatur, förtryck av minoriteter m m. Avgörande för hela regionens framtid är att man lyckas bryta denna onda spiral. Det kommer dock inte att bli lätt – utveck­lingen har redan gått för långt.

Den religiösa sekterismens stora betydelse är f ö något som många inom vänstern länge inte insett eller åtminstone inte tagit på tillräckligt allvar. Verkligheten är tyvärr betyd­ligt värre när det gäller dessa aspekter än vad många tror – IS framgångar är bara ett uttryck för att motsätt­ningarna mellan sunnimuslimer och andra religiösa riktningar nu spelar stor roll (att skärpa sådana mot­sätt­ningar ingår f ö i IS' strategi). Sekterismen har fått en sådan utbredning att den – särskilt sunni-shia-konflikten – nu utgör det svåraste hindret för en progressiv utveckling i hela regionen.

Därför är det av yttersta vikt att progressiva krafter i och utanför Mellanöstern ser kampen mot sekterismen som en mycket viktig fråga. Hur man lyckas med att begränsa och motverka dessa reaktionära strömningar är avgörande för Mellanösterns framtid för flera årtionden, minst.

Och så allra sist:
För att kampen mot den religiösa sekterismen ska bli effektiv så får den inte inskränka sig till frågor som handlar om religionsfrihet, tolerans osv, utan det är mycket viktigt att föra in ekonomiska, sociala och politiska frågor och krav som de stora massorna i grunden har gemen­samt, i stället för att framhäva det som skiljer dem åt (religiös tillhörighet eller tro). När man tillsammans kämpar för bättre levnadsvillkor (löner, pensioner, sjukvård, socialvård osv) liksom rätten att skapa organisationer för att gemensamt driva sådana intressen, ja då kommer mer eller mindre automatiskt skillnader när det gäller sådant som religiös tillhörighet att få mindre betydelse.

Lästips

Insikten om att den religiösa sekterismen är en stor fara är inget nytt. Undertecknad och andra har gång på gång varnat för detta. I t ex artikeln Trotskij igår, idag, imorgon (september 2012) skrev jag bl a följande:

Till en början var optimismen inom vänstern beträffande den arabiska revolutionen mycket stor. Man tyckte sig se en revolutionär process som dominerades av progressiva, sekulära rörelser där ungdomen var särskilt aktiv. Utveck­lingen i Tunisien och Egypten, där islamis­tiska strömningar kraftigt stärkt sin ställning, har visat att det inte var så enkelt. De stridig­heter mellan olika väpnade grupperingar (och som bottnar i motsättningarna mellan olika klaner, folk­grupper och olika religiösa riktningar) som förekommit i Libyen, liksom rapporter om tortyr och mord på fångar, rasism mot svarta osv har lagt ytterligare sordin på optimismen.

Liknande problem riskerar att bli mycket värre i det folkrika Syrien, där mångfalden folk­grupper, nationella minoriteter liksom reli­giösa riktningar är betydligt större (där finns t ex konkurrerande sunni- och shia-muslimer, vilka kan räkna med utländskt stöd från Saudi­arabien resp Iran, och där finns också en ganska stor kristen mino­ritet, samt kurder och druser). Dessa förhållanden riskerar att leda till svåra sekteristiska, nationella och andra konflikter och har redan börjat göra det (särskilt verkar alawiterna, den religiösa minoritet som Assad tillhör, ligga illa till bland de upproriska[2]). Sådana frågor måste den revolutionära vänstern ta på allvar och försöka tränga in djupare i, för att bidra till att stärka de genuint revolutionära krafterna, försöka förhindra att motsättningarna mellan olika folkgrupper skärps och övergår i väpnade konflikter, och motverka att fundamentalistiska islamistiska rörelser tar över. Den över­gripande målsätt­ningen måste vara att gynna en utveckling i progressiv, sekulär riktning (med religionsfrihet, tillvara­tagande av rättigheter för nationella minoriteter m m), där klasskamps­perspektivet (dvs sociala, ekono­miska etc frågor) intar en viktig roll och därmed också per­spektivet på en socialistisk lösning finns närvarande. Det gäller att helt enkelt (?) närma sig problemen på ett marxistiskt sätt.

Sedan dess har vi tagit upp frågan om religiös sekterism och vikten av att bekämpa den gång på gång i olika sammanhang och ur olika vinklingar. Här följer exempel på texter där den diskuteras (listan är långt ifrån fullständig):

Syrien – kommenterad artikelsamling (se t ex Introduktionen av mig, och "Det syriska dramat i svensk vänsterdebatt" av Peter Widén)

Syrien och Socialistiska Partiet (t ex artikeln "Konflikten i Syrien: Debatten handlar om viktiga principer" av Peter W.)

SP-debatt om Syrien (t ex "Vi hoppas på eld upphör i Syrien..." av Peter W och "Väl underbyggt om Syrien ..." av Martin F.)

Nej till innehållslöst vapenskrammel – Syrien och vänstern (av Martin F)

SP-debatten om Syrien går vidare ("Vilken solidaritet? ..." av Stig Eriksson och Martin F och i synnerhet "Syrien idag och SP", ett debattinlägg som undertecknats av 5 SP-are – detta är f ö en något reviderad version av en text som färdigställdes redan i början av 2013, se artikelsam­lingen Syriendebatt vintern 2013)

Noter

[1] http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6287&artikel=5956279, även reportaget http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21056&artikel=5960288 ("Bagdadborna träffas hos tatueraren", sänt 9/9)

[2] Ett exempel på detta: I P1-ekot morgonen 10/9 [2012] redogjorde Cecilia Uddén för ett besök i flykting­lägret Zaatari i Jordanien. Hon berättade bl a: "När jag frågar barnen om Bashar al Assad, gör de segertecken och säger han ska störtas och alla alawiter måste dö. – Alla alawiter är mördare, antingen dödar vi dem eller så får de lämna Syrien, säger barnen." Det är inte troligt att barnen kommit fram till detta själva. Liknande uttalanden har f ö rapporte­rats från Turkiet. Detta bådar inte gott och gör själv­fallet alawiterna utomordentligt ovilliga att överge Assad.

 

Kommentarer   

0 #3 martin oskarsson 2014-09-30 23:12
Revolution och kontrarevolution går hand i hand, men revolutionen avancerar ännu i Egypten och är på gång i Iran. Så snart detta bryter lös kommer islamisterna att försvagas i Syrien, Irak och Saudiarabien. Deras reaktionära politik har inget annat att erbjuda än fortsatt arbetslöshet och fattigdom även om de vinner röster genom välgörenhet. Genom en revolution kan folket få kontroll över oljepengarna, utveckla industri och en hemmamarknad som gör att länderna kan utvecklas. Men då behövs en socialistisk federation i mellanöstern med självstyre för alla etniska grupper och demokrati grundad på valda råd. Då kommer mellanöstern att blomstra
Citera
0 #2 gunnar nordin 2014-09-21 19:35
Hur man i en recension av en bok om muslimsk fundamentalism kan få det till att den i sanning sekulära Assad-regimen rår för framväxten av ISIS. Har skribenten aldrig hört talas om USA:s och EU:s agerande gentemot de s.k. rebellerna i Syrien eller läser han enbart trotteskrifter (vilket skulle kunna vara en förklaring)
Citera
0 #1 martin oskarrsson 2014-09-17 16:36
Israel understödde en gång Hamas för att underminera PLO på samma sätt som USA stödde islamister i Afghanistan mot Sovjet. Nu får det skörda vad de en gång sått. Men islamismen är på tillbakagång vilket visas av den arabiska revolutionen. Tio miljoner egyptier störtade Mursi och hans försök att införaen islamisk stat. Lösningen ligger i en demokratisk oscialistik federation i mellanöstern som också inkluderar judar och palestinier. Den nationella frågan är i grunden fråga om bröd som Lenin poängterade. Med oljepengar och modern teknik kan Mellanöstern blomstra om man delar på olja, vatten och livsmedel rättvist. . Idag stödjer sig såväl ledarna i Israel som i Arabländerna på att vända bort blickarna från de egna problemen till hotet från israel respektive arabiskt förintande av Israel. Dessa hot kommer inte tas på allvar där judar och palestinier förenas i en federation med självstyre Då kommer våldet minska och de religiösa extremisterna i arabländerna och Israel vara historia
Citera