Inför det kommande valet kan vi konstatera att det har skett eller håller på att ske ett antal viktiga förändringar i klasskampen och i den allmänna opinionen som kommer att påverka valresultatet och sätta ramar för den kommande regeringens arbete. Och det oavsett hur denna regering kommer att se ut.

1) Medelklassen i bred bemärkelse överger nyliberalismen och sviker alliansens politik som den hittills har tett sig. Ett ideologiskt skov bort från privatiseringar och skattesänkningar har ägt rum. Och det är inte främst S som skördar vinsterna, utan mindre partier till vänster om S.

2) Den fackliga kampen mot prekarisering har haft ett begynnande uppsving och inhöstat framgångar. Framför allt tågstrejken var viktig, eftersom den visade sig ha ett så brett folkligt stöd.

3) Det pågår ett brett och kraftfullt uppsving för vänsterdéer inom överbyggnaden och bland unga och intellektuella. Vi har idag till exempel en nystartad vänstertidning - Dagens Etc - som tycks hanka sig fram hyfsat. Hade varit omöjligt för fem-sex år sen. Samma vad gäller små bokförlag, bokutgivning, musikliv. Högern, som tidigare ensam innehade problemformuleringsprivilegiet - har förlorat det på viktiga områden.

4) Det växer fram en stark anti-rasistisk opinion med udd mot SD och nysvenskar. Som det verkar betydligt starkare och bredare än de ca 10 procent som stöder SD.

5) Det råder vänstervindar också inom S och Miljöpartiet, som båda tidigare har visat tendenser till att vilja ta över delar av den nyliberala världsbilden och politiken. (När det gäller S måste man tyvärr tala om mer en en tendens ..) På båda partiers senaste kongresser uppträdde starka vänsteropinioner som tvingade eller påverkade båda partiers ledningar till att ta flera steg åt vänster. Miljöpartiets omvandling från blåögda friskoleförespråkare till skeptiska kritiker är ett av många exempel.

6) Nya starka vänsterpartier har utvecklats i många länder i Europa, framför allt i Sydeuropa, Tyskland och Holland. Visst går högerpopulister också framåt, men ekvationen blir rätt tendentiös om man bara tar den sistnämnda faktorn med i beräkningen.

Mot ovan nämnda positiva tendenser står fra avsaknaden av ett utarbetat vänsteralternativ för en politik som skulle kunna ta oss ur den nuvarande krisen. Efter valet av Hollandes socialistregering i Frankrike, som bara visade sig vara en lätt rödsminkad version av den gamla nyliberala politiken, ledde besvikelsen till politisk defaitism och till ett ökat stöd för Le Pen i EU-valet.

Men Frankrike är inte Europa och framför allt inte Sverige. Bakom Front Populaires starka ställning i Frankrike ligger också faktorer som är säregna för detta land (som poujadismen från femtiotalet, pièd noirs från Algerietförlusten, mm). Dessutom måste vi antagligen igenom ett antal besvikelser och faser av förvirring innan ett livskraftig vänsteralternativ kan formera sig i de flesta av Europas länder. Men ingenting står stilla i det turbulenta läge som råder. I senaste Le Monde diplomatique finns en stor artikel om allt starkare oppositionella strömningar inom det franska socialistpartiet ("La gauche ne peut pas mourir" ).

Om man bara lägger vikt vid det negativa, och inte väger in de positiva faktorerna blir analysen blind på ena ögat och således både ytlig och troligtvis felaktig. Det verkar i vart fall vara märkligt att, med hänvisning till avsaknaden av ett utarbetat tydligt vänsteralternativ och högerpopulismens frammarsch i vissa länder, dra slutsatsen att läget är dåligt. Jag undrar om inte det bottnar i en sekteristisk idé om att läget måste vara dåligt, katastrofalt, etc så länge det inte finns ett skinande blankt och färdigt marxist-leninistiskt parti, eller något liknande – välj själv - i spetsen för alla folkliga rörelser. Men hur skulle det kunna göra det idag? - Vad säger att inte Mao uttryckte en attityd som är mer tillämplig på också vår situation, när han värderade den stora förvirringen under himlen som ett stort steg framåt? Vi bör åtminstone inse att läget inrymmer flera motstridiga tendenser och att många av dem för närvarande stärker den politiska vänstern i bred bemärkelse. Och vi står definitivt inte i en situation där samhället riskerar att braka ihop oavsett vilka som vinner valet och vad som händer med den övergripande politiken.

 

Kommentarer   

0 #1 martin oskarsson 2014-09-12 21:36
Det är vänsterns och arbetarnas Europa som står för dörren. Visst förskräcker extremhögerns tillväxt, men vänstern är större med grekiska Syrizas 25 % i Grekland. Arbetarklassen är på papperet starkare än någonsin, men det krävs kampvilliga ledare för att utnyttja denna styrka. Dessa kommer föras fram på klasskampens våg och förändra facket och de stora arbetarpartierna. Äkta socialistiska ideer kommer bli på modet såväl revolutionär anarkism som revolutionär socialism. Dessa kommer att förenas i en rörelse för att kullkasta kapitalismen. Men då måste vi ha massorna med oss och det får vi dels genom deras erfarenheter av kampen, dels genom att vi agiterar för socialismens ideer här och nu och i arbetarklassen massorganisationer V, LO och SAP. En revolution kan inte skapas, men när det väl sker, måste experterna på revolution, marxisterna, vara beredda. Det går inte att vaska fram revolutionära ledare i ett nafs, det krävs åratal av utbildning precis som inom andra specialiteter
Citera