Alldeles oavsett vem som bär skulden till den omfattande blodsutgjutelsen i Ukraina under det innevarande året, är det ett klassiskt inbördeskrig som har utspelat sig där. Regeringstrupper beskjuter delar av befolkningen som befinner sig i uppror. Utomreguljära stridskrafter opererar på ömse sidor. Ingendera parten kan göra anspråk på någon odisputabel legalitet.

Men i svenska medier framställs händelserna istället som ett "krig", en term som man brukar reservera för öppna militära konfrontationer mellan stater. Visserligen används krig även i andra sammanhang, som kriget mot fattigdomen, kriget mot malarian, kriget mot terrorn. Men då är det antingen metaforiskt eller en omskrivning för annan verksamhet, ofta av det mera ljusskygga slaget: i "kriget mot terrorn" rör det sig om illegala, statligt organiserade och verkställda avrättningar utan föregående dom och rannsakan.

Det ukrainska inbördeskriget är visserligen av det mera lågintensiva slaget, även om artilleribeskjutning mot civila mål och mordbränder (där de gängse medierna tenderade att beskriva det inträffade som en tragisk eldsvåda som de förolyckade eventuellt själva hade iscensatt) kan anses vara särskilt grymma stridsmetoder. Men de så kallade rebellerna (som i fallet Syrien konsekvent beskrevs som "oppositionen" eller som "regimmotståndare") ses inte som en kraft i sig själv utan undantagslöst som ombud för främmande makt (änskönt denna främmande makt inte har gått dem till mötes). Regimen i Kiev ses inte som ombud för främmande (änskönt flera främmande makter har gått den till mötes).

Det handlar i dessa fall inte alls om en lek med ord, det handlar om en rätt allvarlig form av indoktrinering. Man kallar inte saker vid deras rätta – det vill deras vedertagna – namn utan använder sig av falska beteckningar. Detta är ett gyllene tillfälle för ideologikritik. Tyvärr infinner den sig inte. Vägen är spärrad – ungefär som den ofta är på marken i inbördeskrig och liknande situationer. Och eftersom kritiken inte visar någon vilja att forcera spärrarna, så gör den sig själv korrumperad.

Naturligtvis kan man hävda att även motparten i detta fall, det vill säga den andra, rebelliska sidan i inbördeskriget, gör sig skyldig till en liknande form av indoktrinering: den är nästan oskiljaktig från verksamheten som sådan, en del i själva arsenalen. Men i vårt land, som inte deltar i striderna, åtminstone inte officiellt, borde de kritikkampanjer som har förekommit inte ensidigt rikta in sig på den ena formen av indoktrinering. När emellertid så sker, kan man som oberoende betraktare lätt så känslan av att landet är de facto-engagerat i detta inbördeskrig, vilket alltså i den officiella propagandan, liksom i den formellt oavhängiga nyhetsförmedlingen, helt sonika kallas krig.

Terminologimissbruket startade förvisso tidigt under denna konflikt. Händelserna på majdan, det stora torget i den ukrainska huvudstaden, i slutet av förra och början av det här året kallades i pressen konsekvent, men ofta även av akademiskt skolade observatörer, för revolution – änskönt det verkliga utfallet inte innebar ett utbyte av härskandeklass utan endast att denna klass bytte skjortor och i vissa fall till rätt solkiga skjortor. Det var istället fråga om ett typexempel på palatskupp, med sedvanligt flaggviftande och obligatorisk gatubeväpning. Palatskupper är nästan alltid styrda utifrån, och i det här fallet står det ju klart att även de förbrukade skjortorna var tillverkade utomlands.

De som har upplevt sig som de hittillsvarande förlorarna, varav en del har gjort uppror mot statsmakten, har knappast heller hållit huvudet kallt. Den ryska statens annektion av Krim tillspetsade en intern nationell konflikt, och de billiga retoriska försöken att utmåla annektionen som en "självständighetsförklaring" förvärrade läget ytterligare. Moskva borde ha kallat det för vad det var: ett återtagande och införlivande av territorium som man i oträngt mål hade gjort sig av med. Också idén om självbestämmanderätt solkades av denna dumhet.

För övrigt: är inte Bornholm egentligen svenskt?

 

Kommentarer   

0 #1 martin oskarsson 2014-09-12 21:58
Det var extremhögerns maktövertagande i Ukraina som provocerade fram republiken i Öst. Moskva räds denna lika mycket som Kiev. Den förra vill ha nickedockor som styr i grannländerna och man bävar för att arbetarna ska förenas i 0revolution. De väpnade striderna i all sin hemskhet skyndar på den sociala revolutionen, liksom alla krig. Arbetarna i östra och västra Ukraina komma att enas tids nog och förenas i kamp för säkerhet arbete, utbildning, bostäder och ett socialt skyddsnät- Detta kräver i sin tur en demokratisk socialistisk republik med frihet för partier (förutom de grupper som vill som vill störta regimen med våld) yttrandefrihet, val av politiker och fackliga ledare som inte åtnjuter några privilegier och kan bytas ut på kort varsel. Den odemokratiska armén ersätts av ett demokratiskt folkförsvar med valda officerare
Martin Oskarsson medarbetare i Avanti, den marxistiska tendensen inom vänstern
Citera