Om Ingmar Bergman har Thomas Sjöberg skrivit en bok  - "en berättelse om kärlek, sex och svek" (Lind&Co 2013 34 s.). Sjöberg är tidigare känd biografiförfattare över Kungen, Kamprad, Berth Milton) med specialitet att gräva upp även ofördelaktiga privata sidor hos föremålen som vederbörande inte alltid velat ha spridda.

I fallet IB tycks detta både ha varit lättare och svårare än eljest. Lättare, såtillvida att en monumentalt fåfäng, maktlysten och verbalt och artistiskt högt begåvad person med utsträckt makt över en stor del av svenskt kulturliv redan under sin livstid har sett till att göra och desarmera postuma avslöjanden. Detta, t ex genom att i talrika intervjuer och i sin s k självbiografi Laterna Magica själv vältaligt och charmfullt berätta om sin kroniska trolöshet, hänsynslöshet, kontrollmani och sin tvångsmässiga lögnaktighet.

Svårare, genom att IB under sin starka hel- och halvofficiella ställning och förmåga att kontrollera människor - och stundom myndigheter - hade samlat ett hov omkring sig, redo att rycka ut och attackera eventuella kritiker - ofta genom att undergräva deras karriär. I Sjöbergs epilog upptar förteckningen av kulturmänniskor och kvarlevande släktingar som för honom avböjt att uttala sig om sina erfarenheter en majoritet av dem som har direkta kunskaper om personen IB, varför Sjöberg varit hänvisad till deras mer eller mindre rättvisande memoarer. Inte ens det offentligt finansierade Bergmanarkivet öppnades för Sjöberg. IB ansåg sig ibland tro på demoner och spöken - fruktar folk att IB likt Harriet Bosse går igen på Dramaten och i kulturetablissemangets boningar?

Endast för den som vill ha ytterligare argument för sitt moraliska avståndstagande från IB och önskar springa in öppna dörrar erbjuder Sjöbergs bok en rik källa. Författaren beskriver utan tvivel en skitstövel, om sådana överhuvudtaget finns - men IB själv koketterade snarast med sin moraliska undermålighet.

IB:s makt var enorm - han nådde en närmast monopolliknande position, inom film och TV teater, opera, böcker - i allt spelade han roll. Hans imperium nådde under storhetstiden rent kejserliga dimensioner. De stora regissörerna stod på kö för att hylla på hans sjuttiofemårsdag: Woody Allen, Akira Kurosawa, Ettore Scola, Federico Fellini, Sir Richard Attenborough, Win Wenders, Jean-Luc Godard, Andrzej Wajda.

Men för de flesta av oss är den fråga som Sjöberg endast mycket flyktigt berör långt mera väsentlig: Hur förhåller sig personen (författare, regissören) IB till innehållet i sina produktioner? Och hur kommer det sig att IB blev ett så stort namn i Sverige och bland världens cineaster?

Och än mindre utrett än detta: hur såg den tid ut, det kulturliv, det samhälle som lät honom bli så stor och som nu skall porträttera honom på sina 200-kronors sedlar ? Trots att författaren och dramatikern IB egentligen aldrig lärde sig hur vanliga arbetande svenskar betedde sig och hur de talade inbördes?

 

 

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera