Låt oss anta att incitament liknande dem som används för att få bidragsbehövande fattiga att ge upp om att få bidrag till sin försörjning skulle få användas på trilskande kapitalister. Att de lata kapitalisterna skulle utsättas för hotet om både ekonomisk nöd och tvångsarbete (Fas 3). Detta när de i stället för att sätta sitt kapital i arbete genom nyinvesteringar för produktion av varor och tjänster ägnar sig åt säkra placeringar; dvs. att uppbära räntor, tillskansa sig kontrollen över och sedan ta hyra för redan tidigare framställda nyttigheter och verksamheter. Vara sådana kapitalister som brukar kallas rentiärer.

En arbetslinje som tvingade rentiärerna att sätta sitt kapital i arbete skulle kunna bestå i att värdet på deras lata kapital skrevs ned kontinuerligt.

Det går inte att vänta på att rentiärerna skall förbruka kapitalet genom sin konsumtion. De inkomster de får från räntor, utan egen verksamhet av något slag, är ofta större än vad som ens är möjligt att konsumera. Och i fall rentiärerna blir tvungna att spara en del av sina inkomster ökar deras förmögenhet. Med ränta på ränta. Fortfarande utan att deras kapital behöver sättas in i någon slags produktion.

Det talas idag om kapitalstrejk. Inte som tidigare bland nationalekonomer enbart som en konspirationsteoretisk förklaring till de verkligt stora arbetslöshetskatastroferna i Tyskland 1925, USA 1939 och Sverige 1990, utan bland ansvariga politiker som ett aktuellt meddelande till regeringarna vad deras ägare kräver av dem idag - och i morgon.

Talmannen i USA:s representanthus John A. Boehner’s deklarerade vid ett möte I the Economic Club of Washington 2011[i] att "Jobb-skaparna I USA har i grund och botten gått ut i strejk"[ii] och att "I stället för att ducka borde vi anta utmaningen och befria vår ekonomi från de bojor som regeringen belagt den med"[iii]

Han var alltså inte bara villig att förhandla under pågående strejk, han till och med kräver att regeringen skall tillmötesgå de strejkande - på alla punkter.

Och punkterna är i stort sett samma som Svenskt Näringsliv och deras politiker kräver här hos oss. Mindre regelkrångel. Lägre skatter. Utgiftstak. Och att de ekonomiska incitamenten (genom statsbidrag) till nyanställningar inte får ätas upp eller avskaffas på längre sikt.

Om vi tänker oss att det skulle vara möjligt att hantera de strejkande kapitalisternas önskemål på liknande sätt som önskemålen från sjuka och arbetslösa - enligt arbetslinjen - borde de dock lämnas utan åtgärd.

I fall lönsamheten för det producerande kapitalet ökades bidragsvägen, skulle detta bara medföra att ägarna desto fortare passerade den magiska 6 miljonersgränsen[iv]. Blev till rentiärer och i fortsättningen kunde klara sig utan att arbeta. Med en inkomst på ca 25 000: - kr/månad. Samt fick större möjligheter att genomföra ännu effektivare kapitalstrejker när de folkvalda politikernas beslut inte passar.

Hela ovanstående resonemang plus beräkningar finns hos Kalecki. De två artiklarna Full Employment by Stimulating Private Investment? och Political Aspects of Full Employment .

Rekommenderas varmt.

Kalecki beskriver i den senare närmast profetiskt det som visat sig vara kärnan i dagens så kallade arbetslinje:

"...en moralisk princip av allra största betydelse står på spel. Den grundläggande kapitalistiska etiken kräver att ’i ditt anletes svett skall du äta ditt bröd’ - utom i fall du råkar ha förmögenhet."[v]

[i] jobs-speech-by-house-speaker-john-boehner

[ii]"Job creators in America are essentially on strike"

[iii] "Instead of ducking from the challenge, we should rise to the occasion, and liberate our economy from the shackles government has placed on it."

[iv] Beräkningen kommer från en intervju i TV-programmet "Lönesänkarna". Siffrorna kontrollerade på ekonomiskt-oberoende

[v] "... a moral principle of the highest importance is at stake. The fundamentals of capitalist ethics require that 'you shall earn your bread in sweat' -- unless you happen to have private means."

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera