Att "äldres hälsa inte skulle vara lika mycket värd som yngres" är
definitivt inte Tandvårds- och Läkemedelsförmångsverkets (TLV) uppfattning hävdar avdelningschef Niklas Hedberg idag. Detta som svar på en kritisk kommentar från PRO.
TLV ger riktlinjer för hälsoekonomiska utvärderingar, framför allt till branschen. I sina egna riktlinjer tolkar TLV de folkvaldas beslut om vilka mediciner vi skall ha, och vem som skall ha dem. Man misstänker att liknande riktlinjer kan komma att gälla även för andra delar av vård och omsorg förutom läkemedelsbehandling. TLV:s beslut huruvida ett läkemedel (t ex Zytiga mot cancer) skall vara rabatterat för patienterna innebär inte beslut om läkemedlet skall godkännas för bruk i Sverige (det gör Läkemedelsverket), utan huruvida patienter med normal inkomst skall kunna använda det eller inte, eftersom f r a moderna, patentbundna läkemedel, är snuskigt dyra. TLV har ett utvecklat samarbete med läkemedelsbranschen. I realiteten gäller TLV:s beslut i praktiken om läkemedelsindustrin skall finna det lönsamt att utveckla och/eller marknadsföra ett läkemedel i Sverige.
Alltsedan sin start 2002 har TLV (före detta LFV) med riksdagens goda minne tillämpat en ny princip som vägledning för sina beslut: den sk samhällsekonomiska effekten, i stället som förut den rent medicinska effekten.
Det innebär att företagen i sina beräkningar numera ska inkludera nettokostnaden – definierad som en individs totala konsumtion minus värdet av hennes/hans totala produktion – för den ökade överlevnaden.
Detta har tre effekter på resultatet av den hälsoekonomiska analysen:
För det första kommer det att framstå som mindre kostnadseffektivt att förlänga livet på patienter som förväntas uppleva de extra levnadsåren i icke-yrkesverksam ålder (tex patienter med högt blodtryck) än att förlänga livet på individer som får uppleva de extra levnadsåren i yrkesverksam ålder (tex lungcancer som drabbar en 50-åring).
För det andra kommer en behandling som förlänger livet att framstå som mindre kostnadseffektiv än en behandling som enbart höjer livskvaliteten.
Och för det tredje kommer sjukvård som påverkar överlevnaden att framstå som dyrare än annan typ av konsumtion och minskar incitamentet för rabattering.
Att "äldres hälsa inte skulle vara lika mycket värd som yngres" är således just det som blir konsekvensen av TLV:s och i sista hand Riksdagens sk samhällskonomiska analys - oavsett Hedbergs personliga åsikter. Ty detta är en samhällsekonomisk analys som inte längre betraktar de sjukas liv och hälsa som första prioritet. Den "tar hänsyn till effekter som uppstår även utanför sjukvården" och räknar därför på minussidan in att vi lever längre och envisas med att, utan att arbeta i produktionen, leva längre med hjälp av vård och behandling . Pensionärer är som regel minusposter - och bör inte det minsta skämmas över det - snart är det de yngres tur!
Ett samhällsekonomiskt perspektiv måste vi ha, en ett som tar sin utgångspunkt i människornas, inte i det sk näringslivets behov. "Att använda pengar till ett visst ändamål innebär samtidigt att de resurserna inte kan användas tills något annat" påpekar Hedberg i pedagogiskt nit. Absolut, men enligt vilken "samhällskonomisk analys", och enligt vilka riksdagsbeslut bygger vi ständigt större shoppingcentra och hambugerbarer och lägger 10-tals miljarder på att kriga i Afghanistan - samtidigt som åldringar svälter ihjäl när man inte hinner mata dem?

 

Kommentarer   

0 #1 Carmencita Nilsson 2013-07-09 09:39
Sannolikt kan en förklaring vara att vi lider brist på historiejämförelse hos oss.

Det är inte farligt att undersöka historien med utgångspunkt från hur styrande har tänkt och handlat i historien.
Den polära sidan bör då bli folket eller medelbegreppet som flera med abstrakt uttryckssätt valt att formulera sig.
Citera