Dagens ekonomiskt-politiska regim; NAIRU[i], den så kallade jämviktsarbetslösheten och politikens "arbetslinje", bygger på medvetenhet om att innehavaren av arbetskraft - arbetaren - är en levande varelse som kan uppleva lidande och genom sitt mänskliga medvetande även kan påverkas genom hotelser om att bli utsatt för lidande i framtiden. Men, skrev Marx i Kapitalet[ii]: "

Efter hand som arbetarna kommer underfund med hur det hänger ihop: att i samma utsträckning som de ökar sina arbetsinsatser och frambringar mera rikedom åt andra, i samma utsträckning som deras arbetes produktivitet ökar, blir t.o.m. deras ställning som medel att föröka kapitalet osäkrare;

efter hand som det går upp för dem, att deras inbördes konkurrens helt och hållet är beroende på det tryck, som den relativa överbefolkningen[iii] utövar, försöker de att organisera ett planmässigt samarbete mellan de arbetande och de arbetslösa med hjälp av fackföreningar och på andra sätt för att förhindra eller i varje fall dämpa de ödeläggande verkningar, som den kapitalistiska produktionens naturlagar har för arbetarklassen.

Så snart detta sker, börjar kapitalisten och hans lakej, den politiske ekonomen, att gorma om kränkning av den "eviga" och "heliga" lagen om tillgång och efterfrågan. Sammanhållningen mellan de arbetande och de arbetslösa stämmer nämligen inte med denna lags "spelregler".

Kalla krigs-epokens fulla sysselsättning har genom kapitalismens globalisering blivit onödig och efterverkningarna på arbetarklassens förväntningar, vilka ekonomerna beskriver som "reallönestelhet" (de anställdas motstånd mot löne- och villkorsdumpning) och "reservationslön" (när de arbetslösa vägrar att arbeta för mindre än kollektivavtalet skulle ge) bekämpas med argument som Marx kunde iaktta redan då han skrev Kapitalet.

Teorin om jämviktsarbetslösheten bygger på att om arbetarklassen utsätts för tillräckligt omfattande arbetslöshet leder detta till sänkta lönekrav och därmed vidare till att inflationen begränsas till den som uppkommer företagens prishöjningar. Sådan renodlad prisinflation kan borgarekonomerna acceptera.

För att återupprätta sina traditionella spelregler, där arbetslösheten tvingar in lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft "inom gränser, som absolut passar kapitalets utsugningsbegär och maktlystnad" (Marx), måste sammanhållningen mellan arbetande och arbetslösa lösas upp. Därför propagerar borgarpolitikerna och särskilt de borgerliga arbetarpolitikerna den så kallade arbetslinjen.

NAIRU är en ekonomisk ideologi (ett falskt medvetande) som bygger på att relationen mellan priset på varan arbetskraft, lönerna, och tillgången till outnyttjad arbetskraft, arbetslösheten, inte fungerar som tillgång och efterfrågan för andra varor. Marx beskrev skillnaden som att:

I det stora hela bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns[iv] ökning och minskning, motsvarande det industriella kretsloppets periodiska svängningar. Arbetslönen bestämmes alltså inte av förändringar i arbetarbefolkningens absoluta antal utan av de växlande proportionerna mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén genom ökning och minskning av överbefolkningens relativa antal,...

Att Arbetslinjen - upplösningen av sammanhållningen mellan arbetande och arbetslösa proletärer och fattiggörandet av de arbetslösa alltid varit en nödvändighet för kapitalismens "fria marknad" var även det självklart för Marx.

"... då den industriella reservarmén är en nödvändighet, är också fattigdomen nödvändig. Dessa bägge företeelser bildar tillsammans en av existensbetingelserna för den kapitalistiska produktionen och rikedomens utveckling. Industrins reservarmé tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais [improduktiva kostnader], som kapitalet emellertid till största delen lyckas vältra över på arbetarklassens och den lägre medelklassens skuldror."

NAIRU-ekonomin och arbetslinje-politiken tillsammans är helt klart en modern ideologi för återställandet av vad man skulle kunna kalla den naturliga (eller hämningslösa?) kapitalismen enligt Marx analys:

Den industriella reservarmén utövar ett tryck på den sysselsatta arbetarbefolkningen under depressioner och under perioder av normal sysselsättning samt begränsar dess krav under högkonjunktur och överproduktion. Den relativa överbefolkningen bildar bakgrunden till lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Den tvingar in denna lag inom gränser, som absolut passar kapitalets utsugningsbegär och maktlystnad.

Borgerlig marxism idag

Det förekommer att Marx analys av den kapitalismens arbetslöshet används som ett avstamp för att utveckla förståelsen av denna företeelse även inom nutida ekonomiskt tänkande.

Ett aktuellt exempel jag har hittat är Efficiency Wages, Unemployment, And Labor Discipline[v] från 2011 av Aaron Pacitti[vi], Siena College, USA.

Efficiency wages, ungefär effektivitetslön[vii], definieras i artikeln som den lönenivå där arbetarna agerar enligt arbetsgivarens önskningar hela tiden och av alla krafter.

För att uppnå detta utan att arbetsgivaren ens ska behöva lägga ut pengar för övervakning av arbetet, vare sig i form av förmän eller genom system med övervakningskameror, krävs enligt författaren förutom de grundläggande "non-shirk wages[viii]", också att ofrivillig arbetslöshet förekommer som ett hot. Ett hot som kan verkställas i fall en arbetare skulle bli påkommen med smitning. Observera att med smitning avses här inte frånvaro utan att inte hela tiden anstränga sig maximalt för att åstadkomma högsta möjliga kvantitet och kvalitet på arbetet.

Längre fram i artikeln utvecklar författaren - med uttrycklig hänvisning till Marx - fyra olika disciplinerande effekter hos arbetslösheten. Redovisningen av dessa fyra punkter om arbetslöshetens verkningar förtjänar att behandlas utförligare.

1. Arbetslöshet och löner

Här hänvisar förfataren till Marx konstaterande att "I det stora hela bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns ökning och minskning". Pacitti menar att detta är lagen om tillgång och efterfrågan på arbete. I fall tillgången (arbetslösa arbetare) ökar kommer lönerna att sjunka.

Pacitti tar upp att detta även påverkar dem som har anställning därför att försöken att uppnå högre löner genom strejker eller fackföreningar sällan lyckas i en omgivning där företagen kan avskeda militanta arbetare och ersätta dem med hungriga, väldisciplinerade ("docile workers") ur industrins reservarmé.

Effektivitetslöner skall enligt författaren uppnå samma resultat, men genom andra kanaler. Trycket från arbetslösheten ska då räknas som en ersättare för "the enforcement rent", dvs. gör det onödigt att effektivitetslönen kostar arbetsgivaren mer än no-shirking wage skulle göra i fall arbetslösheten inte fanns.

Här redovisar författaren utan någon speciell hänvisning till Marx slutsatsen att "Arbetslöshet verkar inte enbart till att hålla lönerna låga och arbetsinsatsen hög, vilket innebär direkta kostnader för arbetaren, utan också till att lindra behovet av kostsamma insatser för övervakning, vilket är till direkt fördel för kapitalet."[ix]

4. Andra sidor hos arbetslösheten

Under denna rubrik tar Pacitti upp metoder som kapitalet kan använda till att uppnå effektivitetslönenivån även om arbetslöshetens nivå skulle hållas kvar på en fast nivå.

Han utgår från att kostnaden för att förlora jobbet delvis är beroende av hur långvarig arbetslösheten kan komma att bli, sannolikheten för att åter bli arbetslös, nivån på inkomster från sociala försäkringar/bidrag och lönenivån för de jobb som går att få för den som varit arbetslös.

Pacitti menar sedan att kapitalet inte direkt kan bestämma hur långvarig arbetslösheten skall bli, men att de kan införa ny teknik i avsikt att göra arbetarens utbildning och erfarenhet värdelös. Detta kan indirekt påverka den genomsnittliga tiden i arbetslöshet genom att öka omfattningen av det arbetssökande som krävs för att åter få en anställning.

Kapitalet kan också organisera sina politiska resurser så att dessa sänker nivån på ersättningen till arbetslösa.

För de arbetare som lyckas att åter finna ett jobb efter arbetslösheten fungerar den allmänna trenden från högavlönade arbeten inom industrin till lågavlönade servicejobb på motsvarande sätt (displacement).

De arbetslösa som inte har tillgång till kostsam och tidskrävande omskolning kan vänta sig en minskning av sitt humankapital genom att de blir allt mer främmande inför den nya teknologin (deskilling). Detta begränsar deras arbetsmarknad och ökar osäkerheten i deras anställning förutom att det tillkommer destabiliserande sociala faktorer som depression, skilsmässor, stress och osäkra inkomster.

I en fotnot påpekar Pacitti att även om Marx inte direkt nämner betydelsen av arbetslöshetens långvarighet, ändå noterade den klassmässiga betydelsen av införandet av ny teknologi. Han citerar Marx påpekande att "Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter."

Pacitti verkar ha missat Marx beskrivning av en av källorna till proletariatets lägsta skikt, "den relativa överbefolkningens bottenlager" där man bland andra finner "Förkomna, utslitna, arbetsodugliga ... i synnerhet arbetare, som går under på grund av den brist på rörlighet[x], som är en konsekvens av arbetsdelningen..."

För undertecknad framstår effektivitetslön mest som ytterligare en ideologi vilket sprids för att motivera att kapitalisterna i de tidigare välfärdsstaterna nu med hjälp av kapitalismens globalisering - och därmed alla världens arbetslösas konkurrens om jobben - pressar lönerna. En ursäkt för lönenedumpning som faktiskt även den omnämns i Kapitalet:

"Nu (1873) har vi kommit betydligt längre tack vare den internationella konkurrens, som det kapitalistiska produktionssättets utveckling åstadkommit mellan alla världens arbetare. Nu handlar det inte om att pressa ner de engelska lönerna till kontinentens nivå utan om att i en närmare eller fjärmare framtid få ner de europeiska lönerna på den kinesiska nivån."

Noter

[i] En redogörelse för begreppet NAIRU "Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment" finns i Wikipedia

[ii] K. Marx Kapitalet Första bandet. Jag använder för bekvämlighets skull MIA .

[iii] Marx syftar såvitt jag förstår saken med relativ överbefolkning på den del av befolkningen som borgarklassen inte har någon användning för. I modern statistik kan detta sättas ungefär lika med summan av "ej i arbetskraften" och arbetslösa. Samt sådana sysselsatta (anställda) vilka inte enbart bidrar till borgarklassens inkomster, nytta eller nöjen. Tex. inom den offentliga sektorn.

[iv] Marx användning av "reservarmén" motsvarar på ett ungefär vad som kallas arbetslösa i dagens statistik.

[v] Journal of Business & Economics Research mars 2011 .

[vi] Aaron Pacitti är fil dr. i Economics och räknas till vad som i USA kallas heterodox ekonomi. Han har bland annat skrivit boken US Labor Reexamined, 1880-1930 tillsammans med Jon D. Wisman

[vii] Kan även översättas som prestationslön

[viii] "non-shirk wages" blir på svenska ungefär icke-smitningslön

[ix] "Unemployment functions not only to keep wages low and effort high, which are both direct costs to workers, but also to alleviate the need for costly monitoring inputs, which is a direct benefit for capital."

[x] I den engelska utgåvan av Kapitalet står det i stället för brist på rörlighet "incapacity for adaption", dvs. snarare oförmåga till anpassning:, "... the demoralised and ragged, and those unable to work, chiefly people who succumb to their incapacity for adaptation, due to the division of labour;..."

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.