Mo Yan (Guan Moye) skrev den i svensk översättning 632-sidiga romanen "Ximen Nao och hans sju liv" på 43 dygn - enligt egen uppgift. Fast å andra sidan råder bland romanens protagonister stor samstämmighet om att författarens egna uppgifter i allmänhet inte bör tillmätas så stort sanningsvärde. Ett exempel på detta är kanske då Mo i intervjuer påstår att han har haft idén till romanen i huvudet sedan 7-8-åldern, vilket är speciellt märkligt, eftersom dess handling då sträckte sig 50 år framåt.
Att söka sanningen i Mo:s romaner påminner såtillvida om att söka den på Internet - den finns där säkert, men så uppblandad av så mycket lögn och skrönor att en klok sökare snart ger upp och läser vidare i romanen som vad den är - skönlitteratur. Ty med historien ändras ständigt också sättet att tolka den, i Kina som härhemma. Sant är i alla fall att Mo Yan har funnit på ett ovanligt sätt att skriva historien om Kinas högst växlingsrika andra halva av 1900-talet.
Hans historia är alltså inte direkt hämtad från läroböckerna - vilket är naturligt, ty den som ville se en röd tråd hos de successiva officiella kinesiska tolkningarna av historien under denna period skulle säkert bli ännu galnare än författaren och hans romangestalter.
Greppet att göra en kontrarevolutionär, eller åtminstone en mycket omedveten individ, till huvudperson vid efterhandsskildring av en revolutionär epok är inte nytt, varken för världen (Grigorij i Stilla flyter Don) eller för Kina (Lu Xun:s Ah Q) eller för delen för Mo Yan i dennes tidigare försök (Det röda fältet, Vitlöksballaderna).
Mo tillämpar denna metod i sin senaste roman på ett något bakvänt sätt, genom att låta huvudpersonen redan i första kapitlet 1950 få huvudet avskjutet av sura bönder, som fördelade hans ägor mellan sig. Den avrättade Ximen Nao var en, enligt egen uppfattning - som inte blir direkt motsagd av författaren - godhjärtad godsägare i Gaomi Härad i Shandongprovinsen - dvs en fritt ihopljugen version av den plats där Mo föddes 1955.
Ställd inför Yama, underjordens herre, döms den döde Ximen att under fem decennier reinkarneras som i tur och ordning åsna, tjur, gris, hund och apa innan han som en ynnest återuppstår som människa i början av 2000-talet. Genom Yamas försorg hamnar alla hans djuriska reinkarnationer alltid i byn Ximen som husdjur hos den avrättades arvingar. Härigenom får vi hans ögon fortsatt följa utvecklingen i en by, bland och inom dess människor, under mer än femtio år: från jordreformen, kollektiviseringen i folkkommunen, det stora språnget hungersnöden, kulturrevolutionen till restaurationen under Deng och hans efterföljare tills idag.
Hans djuriska reinkarnationer har den praktiska egenheten att - troligen likt andra kontrarevolutionärer som överlevt en revolution - behållit förmågan att förstå vad människor säger och minnas sin människotillvaro. Även om de ibland förgäves försöker tala människospråk måste de visligen dock "hålla käften" (mo yan!) d v s det som författaren enligt egen, som vanligt, tveksam uppgift själv av föräldrarna fick lära sig. Djuren förenas enligt Mo med invånarna i Gamin härad, genom att de, oavsett revolutioner och kontrarevolutioner och en alltmer modern tids intrång, som enda pålitliga böjelser har mat (inklusive starka drycker) och samlag.
Av alla inkarnationer som Ximen Nao genomgick var grisen, likt förlagorna i Orwells "Djurfarmen" den mest begåvade och socialt avancerade. "Ximen Gris" kunde klättra i träd, hoppa 2 meter på höjden, i någon mån lyssna på radio, läsa, skriva och vid behov gå på två två ben.
Under Kulturrevolutionen startade Ximenbyns Folkkommun en grisfarm vilket enligt berättaren av partiets lokala sekreterare i enlighet med tidens anda motiverades med att man nu borde:
"rida på kulturrevolutionens mäktiga östanvind och genomdriva de höga direktiv om svinuppfödning som vår store ledare, Ordförade Mao lagt fram" ty
"Varje svin som föds är en kanonkula som avfyras mot imperialisternas, revisionisternas och reaktionärernas befästningar".
Mot slutet av kulturrevolutionen gick de flesta grisarna under, typiskt nog i "rödsjukan", en vanlig farsot, som ännu brukar hemsöka även svenska grisfarmer utan att tillmätas metaforisk innebörd.
I den mån hjältar kan finnas för en man som Mo är det i denna roman "blåansiktet" Lan Lian, Ximen Nuos fosterson och den ende kvarvarande fribonden i Ximenbyn. Han är en fanatisk motståndare till kollektiviseringen och därmed till "socialisterna". Möjligen bär han många drag av författarens verkliga bondske far.
Lan Lian triumferar vid början av 90-talet över byns enda kvarvarande, deprimerade, relativt hederlige, fast gravt nersupne, kommunist, Hong Taiyue. Folkommunen höll då på att upplösas och "hushållsansvar" och individuella belöningar återinfördes: "Från och med idag kan jag bruka min jord i solen!" . Hongs dystra profetia att reformerna innebar kapitalismens återupprättade kommenterades av Lan Lian tvetydigt genom en annan profetia: "Detta är bara början!"

Lan Lians son Lan Jiefang, är i boken hans det längsta lojale son, som dock så småningom av "praktiska skäl" ansluter sig till Folkkommunen och Partiet. Han blir vice länshövding - för att senare lämna sin position och familj för en yngre kvinna. Jiefang är nog det närmaste kan kan komma en avbild av författaren själv. Sannolikt för att Mo skall kunna avsvära sig denna identifikation uppträder hans alter ego i romanen, en oansvarig, halvintellektuell pratmakare och hovnarr med samma namn (Mo Yan!!). Denne figurerar efterhand mer och mer i texten.
Likt den räv författaren är har han sett till att hans lya har multipla utgångar. Mo har retsamt yttrat att censuren i Kina för honom snarast varit en fördel, och gjort hans skrivande mera subtilt och tvingat honom att framföra sina tankar om världen genom sina romanfigurers tankar och handlingar i stället för att gå direkt på rödbetan.
Att för hand skriva en roman under 43 dygn tar sannolikt på krafterna. Det är dock först på de sista 30-40 sidorna som fabuleringsförmågan börja tryta hos Mo. Zimen Nuos båda sista djurinkarnationer är mera intetsägande. Mot slutet börjar romanen likna slutscenen i Hamlet, eftersom författaren tydligen inte orkat med någon annan upplösning för byns invånare än att i rasande tempo ta död på hela bunten.
Fast på sista raden fyller Zimen Nuos sonson och sista reinkarnation Lan Quiansui fem år, slog ut med armarna och började tala: "Min berättelse börjar den 1 januari 1950". Och skall vi tro Mo Yan är det den berättese vi just hade läst.
Mo Yan gick med i Partiet efter Mao Zedongs död och kulturrevolutionens slut. Den senare avskydde han och hånade intensivt, sannolikt delvis av personliga och familjeskäl. Han har i en intervju 2004 deklarerat att hans fortsatta medlemsskap mycket snart blev ett resonemangsparti, som han vidmakthållit, inte av politisk sympati, utan för att "inte ställa till bråk".
Svenska Akademien har myntat begreppet "hallucinatorisk realism" om Mo:s stil. Det är i sin ordning, om man bara inser att det finns ett system i hans hallucinationer. Den som läser Mos roman behöver aldrig tvivla på författarens grundmurat skeptiska inställning till människorna - sig själv inräknat - för att inte tala om samhällsutvecklingen och revolutionen i Kina. Revolutionen var ett (möjligen) nödvändigt ont, som han i totalt förakt för kronologi redan på 70-talet låter en gammal schäfer, som jobbat som vakthund vid ett statligt pensionat, sammanfatta:
"På 1950-talet var folk naiva, på 1960-talet var de fanatiska, på 1970-talet var de rädda, på 1980-talet var de vaksamma på andras ord och handlingar och på 1990-talet var de rätt och slätt onda".
Även om Mo delar Lan Lians bondska avsmak för kollektivism och kanske för socialism överhuvud är han minst lika skoningslös över den nu återupprättade kinesiska kapitalismen. Han förutser till och med, och förfasas i boken, över det kommersiella Disneyland som f n planeras i Gaomin för att profitera på hans internationella ryktbarhet - det är sannolikt av hänsyn till censuren som han låter schäferhunden hejda sin historia decenniet före nutiden.
Därmed har han, kanske mot sin vilja, gett det bästa argumentet mot den nidbild som han i sin roman tecknar av den revolution, inte minst den förhånade kulturrevolutionen, som i hans ungdom förgäves försökte förhindra att han skulle behöva uppleva att historiens hjul nu i många avseenden börjat rulla bakåt.
Han verkar nu befinna sig i samma predikament som Brecht bilpassagerare:
"Jag sitter vi vägkanten. Chauffören byter hjul. Jag trivdes inte där jag var. Jag kommer att vantrivas dit jag far. Varför betraktar jag hjulbytet med sådan otålighet?
Svenska Akademien har fått mycket skit för att de i fjol valde en icke-dissident och framskjuten medlem i KKP som pristagare. Ytterst få bedömare ifrågasätter att Mo Yan är en makalös berättare och humorist. Och det är han sannerligen. Akademien och vår borgerlighet borde kunna sova lugnt vad gäller hans politiska åskådning, om de bara tar på sig glasögonen. Mo Yan må av bekvämlighetsskäl uppträda lojalt med Kinas nuvarande makthavare - ty det är huvudsakligen i förhållande till revolutionen och den socialistiska ideologin han är dissident.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera