I dagarna visar SVT en ny film av den förträfflige Erik Sandberg, Lönesänkarna, som egentligen säger vad som folk, företrädesvis till vänster om SAP:s mitt, sedan länge sagt, självfallet utan att någon makthavare dragit någon slutsats av det: Det är hundra år sedan Sveriges arbetande fått så liten andel av de värden de arbetar ihop. Denna andel minskade (enligt EU:s statistik) från 75 % vid 70-talets mitt till cirka 55% för närvarande, dvs den är åter är nere på nivån omkring 1914. Sandberg baserar sig inte bara på statistiken - han har ett kapitalistiskt kronvittne i en mycket belåten miljardär, f d Trelleborgs Rune Andersson, och på instämmanden från Kjell-Olof Feldt, från Lennart Schön, professor i ekonomisk historia. Samt från Lars Calmfors, professor i nationalekonomi och f d rådgivare till Alliansregeringen. Calmfors har numera fallit i onåd hos regeringen då han antyder att man kanske gått lite väl långt på den väg han varit med om att staka ut.
Sandberg nämner förstås att denna lönesänkning för arbete i förhållande till kapitalet gäller hela Västkapitalismen. Den har härhemma möjliggjorts genom en rad beslut av regering, riksbank - men även av facket. Den politiska färgen hos beslutfattarna tycks i stort sett ha spelat mindre roll. Dessa beslut har motiverats olika, beroende på vilken målgrupp man vänt sig till i sin propaganda. För det så kallade näringslivet var behovet av förbättrad konkurrensförmåga, eller åtminstone ökade vinstmarginaler, självklara motiv. Socialdemokratins och LO:s ledare brukar framhålla att man genom att inte kräva högre löner skulle undvika arbetslöshet - dvs liknande skäl som t ex Annie Lööf brukar andra för sänkta ungdomslöner.
Eftersom denna politik av ökad exploatering av de arbetande nu pågått i minst 35 år föreligger nu ett säkert facit: kapitalägarna fick föga förvånande rätt: ty deras vinster, inkomster, förmögenhet steg onekligen rejält. Arbetarrörelsen och de föregivet vetenskapliga ekonomerna hade däremot fel, om de verkligen trodde att lönebromsen i längden skulle öka investeringarna, rädda välfärden och förhindra ökad arbetslöshet. Detta är ingen nyhet för många av oss, men det är nästan unikt att höra och se det i TV på nästan bästa sändningstid.
Man kan inte få allt i ett TV-program. Exempel saknas i Lönesänkarna mycket av den världspolitiska bakgrund, som gjorde kapitalets offensiv möjlig. Ej heller den ideologiska nedrustning som arbetarrörelsen i väst genomgått, parallellt med nederlaget för och förfallet i de socialistiska länderna. Ej heller. och framför allt, att den ökande ekonomiska klyftan inte bara är en effekt av politiska beslut - den har i sin tur politiska effekter på samhällsmakten. Pengar är makt och makt är pengar.
Man undviker försiktigsvis att kommentera den ökande acceptans som arbetarrörelsen åtminstone från 30-talet visat vis-a-vis kapitalismen. Då upphörde man slutgiltigt att kräva kapitalförhållandets avskaffande. Man krävde inte längre ens en större andel av produktionskakan - bara att själva kakan skulle bli större, vilket man förband sig att hjälpa kapitalisterna med. Nu tycks denna politik nått vägs ände. Trots att vi bakar en flerfalt större kaka anses vi inte längre ha råd med det vi hade för tjugo år sedan.
Att säga även detta vore förstås ett flagrant utslag av "kulturmarxism" och låter sig knappast göras i SVT om man vill hålla på med att sälja sina filmer dit. Men se filmen på http://www.svt.se/dokument-inifran/se-program/del-1-464?autostart=true !

Kommentarer

0 #2 Hans Isaksson 2013-02-19 11:43
Jo. Fast att efterfrågan ökar då priset på en vara sänks är nog en grundläggande sanning i all ekonomisk sk vetenskap - och inte ens Marx skulle motsätta sig den. D V S - om allt annat vore konstant, vilket det i praktiken aldrig är. Vore denna lag absolut skulle det aldrig finnas någon arbetslöshet i Tredje Världen.
0 #1 Magnus Berg 2013-02-18 22:57
Tycker det är märkligt att Lars Calmfors m fl tror att företagen skulle anställa fler om lönerna sänktes. Denna tro strider mot allt vad dagens slimmade vinstmaximerade organisationer syftar till, dvs så låga kostnader och så höga vinster som möjligt. Oavsett hur låga lönerna är så anställer företagen inte fler än de behöver.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.