Normalt ser jag noggrant till attundvika The Economist, en liberal blaska med en högst bristfälligobjektivitet i sin rapportering. I artikeln framställs Sverige ochNorden som föregångare som de skuldsatta länderna i Sydeuropaborde slänga ett öga på och låta sig inspireras av. Att denansedda tidningen förtiger hur Sverige ser ut bortom Rosenbadsglittrande löften om högsta möjliga välstånd till lägstamöjliga pris verkar media inte riktigt förstå.

Det är intressant hur The Economistsartikel om Sverige trissats upp till någon form av lovsång när denegentligen är ett mått av hur mycket man kan ta in av denofficiella bilden av ett land och undgå att se verkligheten.Avregleringar och den så kallade valfriheten i välfärden hyllasokritiskt i artikeln. Var och en som lever i det här landet ser medall önskvärd tydlighet vilken förljugen bild som tecknas av TheEconomist. Det mest anmärkningsvärda är att man i artikeln totaltförbiser vad och vilka som byggt det svenska välståndet. För vivet ju att det är inte en borgerlig regering som åstadkommit detta.Tvärt om, de borgerliga partierna har historiskt motverkat allalandvinningar för bygget av den svenska välfärdsstaten. Från detatt högern motarbetade införandet av åttatimmarsdagen 1918 viaarbetet mot a-kassa 1934 och 3 veckors semester 1951 till arbetet motfri abort 1974. Sverige har varit en välfärdsstat, men det harbyggt på enträgen kamp från arbetarrörelsens sida, inte påbarmhärtiga samariter med runda brillor och hästsvans (här åsyftasfinansminister Anders Borg och inte undertecknad).

 

En annan viktig aspekt är att förståatt förväntningarna också successivt sjunker i takt medambitionsnivån i en välfärdsstat. Ju jävligare man får det jumer tacksam blir man för varje brödsmula, varje liten åtstramningför kapitalisterna till förvärvsarbetarnas fördel. Ambitionsnivånhar under många år, även med socialdemokratisk, förmentarbetarrörelsens, ledning. Detta kallas då för ansvar eftersomansvar är att anpassa sig till den parasitära marknadsekonomins ochföretagens minsta vink. En tumregel för en välfärdsstat bordekunna vara att den ska stå på folkets och inte på företagenssida. Men i Sverige har vi, i synnerhet sedan 2006, fått oss tilllivs en välfärdsstat där välfärden är till för företagen, fördem som ska jobba för att tjäna pengar åt företagen och därmednågon liten lön åt sig själva har Sverige blivit en ofärdsstat.Det är den staten som hyllas i den ansedda finanstidningen TheEconomist.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera