Förra veckan höll migrationsministern, Tobias Billström (M) presskonferens och presenterade partiets nya arbetsgrupp som skulle ta reda på hur man kan "påverka volymerna av asylsökande som kommer till Sverige".
Billström har fångat upp stämningen bland sina sympatisörer och väljare som enligt honom är "väldigt, väldigt tydlig - de vill ha en förändring när det gäller migrationspolitiken".
Billström säger inte rent ut, eftersom det inte behövs, att han vill minska "volymen" av flyktingar. Men enligt SOM-institutets senaste mätning tycker 47% av M-väljarna att detta vore ett bra förslag - en andel överträffad endast bland SD väljarna. Och Jimmy Åkesson inkasserar med stor rätt M-förslaget om att kunna "påverka volymen" som något av ett genombrott för hans hjärtesak. Man värjer sig på moderat håll mot varje antydan om att SD eventuellt nu lyckas med vad Dansk Folkeparti gjort - och vad alla övriga partier svurit på att inte låta ske - att vinna över en borgerlig regeringskoalition i trångmål till sin främlingsfientliga agenda.
Att spela ut "invandrarkortet" har med växlande framgång, fast alltid med stora humana kostnader, sannerligen provats förut: T ex av Margaret Thatcher inför valet 1979, då hon ett utspel mot "främlingar" lyckades vinna genom att det halvfascistiska National Fronts sympatisörer röstade på henne.
I Sverige lyckades Lars-Ingvar Ljungman, det moderata kommunalrådet i Vellinge, "bekämpa" Sverigedemokraterna genom att ta över deras politik.
En första försöksballong släpptes av hans egen partiledare, som i ett tal i fjol förgäves sökte bortförklara det ökande antalet arbetslösa genom att framhålla att det "bara" rörde sig om "icke-etniska" svenskar.
Ingen seriös bedömare anser att det är "volymen" av asylsökande som ligger bakom den utdragna krisen för kapitalismen i väst eller i Sverige. Ej heller att Billström eller Reinfeldt i år blivit vare sig mer eller mindre främlingsfientliga än vad de tidigare har varit. Men man förstår att det mest var en tidsfråga innan detta kort skulle spelas igen. Och att det skulle spelas från moderathåll är inte ägnat att förvåna, sedan Folkpartiets blygsamma försök under Leijonborg efter en initial framgång runnit ut i sanden.
SOM-instutets mätningar av svenskarnas alternativa partisympatier ger onekligen vissa besked, som för M kan vara såväl oroande som lockande, beträffande möjligheten att överleva även nästa val som regeringsbildare. Visserligen är det bara var tjugonde av M:s sympatisörer som kan tänka sig att i andra hand välja Jimmy Åkessons parti - dvs. samma andel som i S. Det är kanske därför inte främst fruktan att förlora väljare till SD som dominerar.
Bland SD-sympatisörer är dock M det överlägset största andrahandsalternativet på samma nivå (37%) som bland moderaternas allianspartners. Eftersom partikannibalismen inom Alliansen medfört att i varje fall C:s och KD:s existens som riksdagspartier nu allvarligt hotas och då ytterligare försök att rekrytera f d S-väljare av ideologiska, interna skäl kan vara äventyrliga, återstår logiskt sett endast att vinna över SD:s sympatisörer.
Det är inte troligt att Alliansen kan vinna ett tredje val 2014 genom att än en gång hävda att man är bäst för sysselsättningen. Genom det aktuella moderata utspelet kan man underlätta att, som SD alltid har önskat, i stället föra upp invandringen överst på dagordningen.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera