Det finns en variant av verserad islamhets. Den är politiskt helt korrekt och anser sig grundad på "västerländsk humanism och demokrati".

En framstående exponent är sedan länge Lena Andersson, akademiker, DN-krönikör, författare och ledamot i Vetenskapsrådets styrelse.

Hon är humanetiker, ateist och republikan. Hon skulle aldrig hemfalla till vulgär rasism. Det enda som skulle förena henne med de öppna islamofoberna - men också, paradoxalt nog, med den mest extrema islamismen - är att hon avskyr "kulturell relativism". Andersson anser sig som arvtagare till såväl Franska Revolutionen som USA:s Bill of Rights, med dess proklamation av övergripande värden som demokrati och mänskliga rättigheter. Västerlänningar som kraftigt tar avstånd från islamhetsen och därför ofta yppar tveksamhet mot det s k "kriget mot terrorismen"  är enligt Anderson, likt majoriteten av världens 1,5 miljarder muslimer, "medberoende" till den "våldsbejakande islamismen".

Men "Bill of Rights" undertecknare fortsatte att vara slavägare och att utrota Amerikas urbefolkning. Deras slavar fick i praktiken inte fulla mänskliga rättigheter förrän på 1960-talet och än idag försöker man nagga dem i kanten. Man bör också komma ihåg att den era av västerländsk kolonialism, vars blomstring samtidigt tog sin början, ägde rum just under åberopande av demokrati, humanism och en överlägsen civilisation. Frankrike och Storbritannien lade på 1800-talet i dess namn - men framför allt med hjälp av överlägsen eldkraft - under sig stora delar av Afrika, Asien inklusive Mellanöstern. Italien och Tyskland tog vad som blev kvar.

Idag förs åter en rad kolonialkrig mot denna oljerika världsdel, av en händelse anförda av just länderna ovan och under ledning av den dominerande nykomligen USA.

Återigen handlar det om fred och humanitet - säger man oss. Men av någon anledning tror inte alla (överlevande) människor i Irak, Afghanistan, Libyen, Iran, Syrien på de gamla kolonialmakterna, då de hävdar att de av enbart humanitära skäl måste fälla bomber. Ej heller när de lovar att de efteråt skall återuppbygga deras länder och lära dem demokrati. Och att deras religion vore det stora hindret för det. Sitt starkaste lokala stöd får dock Västalliansen av de föga demokratiska sunnimuslimska härskarfamiljerna i Arabemiraten och Saudiarabien - och av Israel förstås. Resultatet av interventionerna har efter 20 år blivit att f d hel- eller halvsekulära stater nu regeras av ortodoxa muslimer.

De krig vi talar om är alltså inga religionskrig. Men i vulgärpropagandan för kriget passar i Väst en viss islamhets nu som hand i handske. Även om den är religiöst neutral, eller som hos Andersson ateistisk, får den ändå uppmuntrande tillrop från från den "judiskt-kristna" sidan, i synnerhet i USA.

Lena Anderson ser risken "att hamna i fel sällskap..." om man fortfarande  mindre fruktar islam än den västerländska chauvinismen och krigiskheten. Risken finns alltid, men Andersson borde för egen del beakta den motsatta risken. Genom dussintals DN-krönikor har hon nämligen på senare år förmedlat  intrycket att de c:a 110000 utövande muslimerna i Sverige vore det största hotet mot vår demokrati och yttrandefrihet. Och utan att synbarligen reflektera över att denna propaganda blivit en av de faktorer som tenderar att rättfärdiga deltagandet i ett fortsatt korståg i Österled.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera