Förnekandet av motsättningar förefaller vara överordnat i politiken idag. Socialdemokraternas ledarskap anser inte att näringslivet är ett särintresse [http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=515&blogg=55732]. Vänsterpartiet anser sig vara radikalt genom att vilja förbjuda vinster i vård och omsorg men vill inte hindra privata ägandeformer [http://www.aftonbladet.se/debatt/article15199453.ab]. I ett Youtube-klipp hör jag Anders Borg tala på en moderatkongress där han pratar om att företagen och de anställda bygger en "gemensam framtid tillsammans" [http://www.youtube.com/watch?v=is86m_qkUkU&feature=youtube_gdata_player]. Efter decennier av friare samlevnadsformer och frigörelse för kvinnor breder bröllopshysteri och hemmafruideal ut sig bland 80-talisterna och även många hbt-personer längtar efter tvåsamhet och kyrkoäktenskap, same (as heteros) but different. Vid ett seminarium på Pride-House benämnde Tiina Rosenberg de traditionalistiska val vi gör, trots möjligheten att göra annorlunda, för vardagsreaktionism. Det var träffande. Kanske är vardagsreaktionismen det borgerliga tänkandets högsta stadium. Alla ska vi vara goda medborgare i nationalstaten, duktiga anställda och sträva efter tvåsamhetsrelationer med traditionella familjeliv, eller utvecklas till den mest dyrkade arten i vår tid: den evolutionära homo entreprenaurus. I Sverige ska vi både kunna ha världens bästa sjukvård [http://www.varldensbastasjukvard.se/] (medan miljarder människor svälter) och kunna leva Sex & the City-liv samtidigt. Det handlar naturligtvis om det ideologiska kriget om idéerna. Gramsci beskrev ideologi som ett slagfält där två motsatta hegemoniska principer kämpar om övertaget men samtidigt måste förhålla sig, och till viss del bemöta varandra. Sunt förnuft är aldrig något neutralt, det är bland de mest ideologiska koncept som existerar.

Tanken att motsatser går att förena får mig att tänka på den filosofiska diskussion som tog plats i Kinas kommunistiska parti på 60-talet. En sida företrädd av Yang Hsien-chen intog ståndpunkten att Två förenas till Ett; socialism och kapitalism kunde förenas och samexistera. Den andra falangen, där Mao ingick, hävdade att Ett delar sig i Två. Mao beskrev det som att "lagen om motsättningarna i tingen, det vill säga lagen om motsatsernas enhet, är den materialistiska dialektikens grundlag [...] allting delar sig i två". Utan motsättningar skulle således ingenting existera. Ett delar sig i Två kan vara ett sätt lära sig tänka dialektiskt och känna igen, demaskera och analysera motsatsförhållanden. Arbetarklassen och borgarklassen är en sådan motsättning. "Den ena av de två varandra motsatta sidorna måste vara den viktigaste och den andra sekundär", föreskrev Mao. Det är här det blir väsentligt att som socialist inta ett praktiskt underifrånperspektiv. Flera motsättningar kan vara sammanknutna som en trasslig väv, man får då börja med huvudmotsättningen. Klasskampen mellan kapitalister och arbetssäljare är en sådan huvudmotsättning på global nivå, där ett delas i två.
Det finns dock inget statiskt förhållande i motsättningarna. Enligt Mao "[...] fövandlar sig de två sidorna i en motsättning ständigt till sina motsatser till följd av kampen mellan dem. Här är betingelserna väsentliga. Utan de givna betingelserna kan ingen av de två motsatta sidorna förvandlas till sin motpol". Saknas ett medvetet dialektiskt tänkande med tillhörande praktiska arbete för att bygga de socialistiska idéerna kommer utveckligen inte heller att gå framåt för de arbetande massorna. I det omvända fallet finns en rörelse mot socialismen där enträgen förvandling mellan polerna äger rum och motsättningen slutligen övervinns vid ankomsten i det klasslösa (kommunistiska) samhället - ett "framtida Ett". Detta Ett representerar en verklighet vi inte ens kan tänka oss idag. En annan, ännu okänd värld att bygga och fylla med innehåll. Frigjord från det gamla, just detta är centralt.
I Två förenas i Ett är det begäret efter det "gamla Ett" som är drivkraften, eftersom kunskapen om det framtida Ett inte kan finnas. Två förenas i Ett leder således till bevarande eller återupprättande av rådande ordning. Reflexmässiga visioner om att inkludera, förena och förneka motsättningar kan alltså teoretiskt göra att vänsteransträngningar hamnar i cirkulära strategier.
Badiou har i The Century (2007) beskrivit 1900-talet som präglat av otydliga dialektiska förhållanden och motsättningarnas interna splittringar. För den radikala vänstern handlade Ett delar sig i Två om klasskampen. För fascismen handlade det om raskamp eller kamp mellan nationerna. Förutom antagonismen själv fanns en delad uppfattning om antagonism. Två delade sig således i Två och utmynnade i uppdelningen av den kapitalistiska världen och den realsocialistiska, efter att den radikala fascismen besegrats efter andra världskriget. Efter Sovjetunionens kollaps har det fötts ett begär att bli Ett, som uttryck för "historiens slut" och den västliga liberala demokratins slutgiltiga seger, som Francis Fukuyama beskrev det. En pik till den marxistiska historiematerialismen. Men ändå kvarstår grundmotsättningen, klasskampen. Historien löper vidare. De olika uppfattningarna om antagonismen återkommer, vi hör retorik från 1930-talet återkomma i Europa. Kapitalismen krisar och blir allt mer auktoritär parallellt med antimuslimska strömningar, hat mot feminism, "kulturmarxism" och hbt-personer.
Förnekandet av motsättningar i politiken och vardagsreaktionism kommer ur de dominerande och disciplinerande tankevärldarna som omger och påverkar oss alla. Ingen vaknar upp som ett oskrivet blad på morgonen fri från kapitalistiska ideal och dess förtryckande samhällsnormer. Att aktivt söka och påtala motsättningar är liktydigt med att önska sig delning av ett i två. Det är därför ett medvetet sätt att vara revolutionär i ordets progressiva, samhällsomdanande betydelse.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera