" Man får hellre dra ut tre eller fyra tänder på mig än att jag måste lyssna på den mannen i en hel dag". Så sade Adolf Hitler efter sin åtta timmar långa förhandling med Francisco Franco. Deras möte ägde rum den 23 oktober 1940 vid gränsen mellan Spanien och Vichyfrankrike, ett år efter Francos seger i inbördeskriget och hans upphöjande till Spaniens diktator på livstid. Om man beaktar att Adolf Hitler, bland andra defekter, led av tandläkarskräck så förstår man att han måste ha blivit djupt skakad av mötet med sin överman när det gällde ändlösa och sövande monologer.

Den, som det senare skulle visa sig, fruktlösa förhandlingen hade föranletts av att Tyskland ville "hjälpa" Spanien att återerövra Gibraltar från England och med "försvaret" av Spanska Marocko och Kanarieöarna. Englands överlägsenhet till sjöss förutsatte nämligen transporter över landvägen på Iberiska halvön. Möjligheterna för de allierade att 1942 öppna en andra front hade antagligen blivit mindre om Franco hade återgäldat den hjälp som han nyss fått av Nazitysklands och Mussolinifascismens terrorbombningar av folket. Men Franco hade uppenbarligen en förmåga att se flera drag framåt och ville hålla optioner öppna för den eventualitet att Tyskland, trots dess initiala framgångar, och hans i det längsta uttalade förhoppningar, till slut skulle besegras.

Om detta, och mycket annat, kan man med fördel läsa i Roger Älmebergs nyutkomna politiska biografi "Franco - diktator på livstid" (Norstedts 2012; 416 s. ). Här skildras hur en till synes medelmåttig, modersbunden, kortvuxen och läspande övre medelklasspojke från El Ferrol, en liten örlogsstad vid Spaniens atlantkust - på dekis genom nederlaget i Spansk-Amerikanska kriget 1898 - kom att styra Spanien under nästan fyrtio år. Generalissimus Franco hade lyckats med detta genom en långt ifrån medelmåttig kombination av envishet, hänsynslöshet och slughet, trots att han 1910 bara gått ut som nummer 251 av 312 kadetter i Toledos militärakademi . Hans ideologiska torftighet - där hans främsta ledstjärnor förblev hatet mot socialismen och frimurarna (!) - skulle snarast bli en tillgång när han i decennier opportunistiskt skulle kryssa mellan stormakterna. Älmebergs bok bör, trots att den saknar fylliga källhänvisningar, tills vidare betraktas som ett välbehövligt svenskspråkigt, detaljerat standardverk om Spaniens moderna historia. Det råder ingen brist på litterära skildringar från den förlorande, republikanska sidan av Spanska Inbördeskriget, t ex av Hemingway och Orwell, som visserligen kan vara till hjälp för oss att förstå Francofascismens - och inbördeskrigets överhuvud - ofattbara brutalitet. Men för att bättre förstå vad som gjorde Franco möjlig, och i tillräckligt mångas ögon nödvändig, behövs en studie som Älmebergs, som behandlar landets politiska historia, där den koloniala bakgrunden, kyrkan, monarkin, finns med liksom militärväsendets centrala roll även under Republikens tid 1931-39. En del av dessa strukturer finns alltjämt kvar i EU-landet Spanien, som åter som statschef har en numera välartad kung som i rakt nedstigande led stammar från 400-talets merovinger.

Nu är arbetslösheten högre än den var vid 30-talets revolutionära tid - 5 miljoner står utan arbete. Gatutiggeriet grasserar åter. I dagarna har generalstrejk utlysts och massdemonstrationer fyller gatorna. Inte få spanjorer (liksom en del övervintrade svenska husägare på Solkusten) kräver en ny stark man vid rodret. Men författaren hävdar att den parlamentariska demokratin kommer att garantera att Franco inte går igen i Spanien. Det är dessvärre inte historikern Älmeberg som säger detta - utan den hoppfulle, liberala journalisten.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.