Sjöwall-Wahlöös polisdekalog som är på väg i nyutgåva håller än, men omläsningen är en blandad upplevelse. Även för mig som inte brukar läsa deckare är det roligt att se med vilka medel de en gång förnyade genren. De är spännande och realistiska och erbjuder möjligheten att lära känna och verkligen umgås med ett gäng karlar som jobbar ihop.

Det var just det. En homosocial bindning kännetecknar böckerna. De kvinnor som medverkar är få, och av varierande kapacitet. Förutom de summa två någorlunda kompetenta kvinnliga poliserna möter vi: En trist och gnatig fru. En öm och eldig fru. Ett sjölik. Ett förvirrat barn som mördar. Samt en rad lata överklasskärringar och bedrövliga fnask.
Sjöwall-Wahlöös inställning till prostitution (dit de i någon mån räknar överklassfruarna) är hämningslöst moralistisk och försiktigt materialistisk. Genom sin kritik av kapitalismen går de i fällan att ursäkta överklassmännen, som ändå i något avseende kan anses arbeta. De verkliga parasiterna är enfaldiga, sysslolösa hustrur. Och längst ned på samhällets botten finns "fnasken", kvinnorna som av någon för läsaren outgrundlig anledning valt att knulla sig genom livet. Några "fnask" betraktas som lite för mer, det är de som är bra på vad de gör och ärligt tar betalt för en vara. Den värsta sorten är de som av poliserna kallas "gratisluder", de som utan beräkning bara ger efter för sin lust till sex eller knark.
Kanske, tänker jag, såg Sjöwall-Wahlöö igenom det sena 60-talets gladporr. Kanske såg de att p-piller-vågen gick ut på att skaffa fler villiga tjejer, kanske försökte de bromsa de nya krav som ställdes på kvinnor som sexkamrater. Men nej - bokseriens goda kvinnor är just det: villiga, bra i sängen, åtråvärda och tillgängliga, nota bene för "sin" man. I Sjöwall-Wahlöös tappning är fnaskproblemet inte att kvinnor utnyttjas, utan att de har sex på fel sätt. Det är inte mycket annat än sex som anses viktigt för oss kvinnor, eller för dem, vilket är kvinnornas position i romanserien.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera