2011-03-16 skrev jag på Clartébloggen en text där jag frågade mig om Juholt var den noshörning Socialdemokraterna behövde. Idag vid 15:00 fick vi svaret, det var inte så. Ett antal olika skandaler kantade de tio månader då han satt som partiledare. På Folk och Försvar gick det slutgiltigt åt skogen när han felaktigt påstod att regeringen skulle drivit igenom sin försvarspolitik förra mandatperioden med ett parti som vid den tiden inte satt i riksdagen.

Det är med blandade känslor man vinkar hej då till Håkan Juholt, en partiledare som hade så mycket förväntningar på sig. Socialdemokratins kris är emellertid inte över genom att Juholt avgår. Vad socialdemokraterna behöver är en politik som svarar mot människors behov och det gör den inte idag. Fikandet efter medelklassen i storstäderna och hur socialdemokraterna i Stockholm lade det utskrattade förslaget om butler i tunnelbanan har satt ett antal spikar i kistan för den breda svenska arbetarrörelsen. Att sparka upp kistlocket kommer ta sin tid. Vad vi kan glädjas åt är att den radikala delen av arbetarrörelsen faktiskt inte någonsin blev begravd. Vi för en perifer tillvaro men vi kommer och bör ta mer plats i debatten de kommande åren.
Man kan inte påstå att socialdemokraternas kris bara är en effekt av de journalistiska drev som riktats mot partiet under de senaste året. Däremot kan man påstå att journalistkårens agerande har varit en starkt bidragande orsak till de dalande opinionssiffrorna. Särskild uppmärksamhet kan fästas vid det agerande vi sett från Lena Melin och de andra förment socialdemokratiska kommentatorer som nu varit med om att avsätta två partiledare på rad. Den borgerliga hegemonin har tagit över även A-pressen och detta har varit ett stort problem för socialdemokratin.
När det gäller socialdemokratins kris ser vi också hur denna är tydligt ideologisk. Socialdemokraterna är ett parti med ambitioner att charmera såväl medelklassen, arbetarklassen och valda delar av den idealistiskt sinnade överklassen. Ett sådant partis politik blir med nödvändighet av mellanmjölkskvalitet och alldeles för lätt för borgerliga krafter att profitera på. Detta är också det grundläggande problemet. När socialdemokratin står för ypperligt lite över huvud taget har det varit ett gyllene läge för öppet borgerliga partier, företrädesvis moderaterna och miljöpartiet.
Det finns en uppenbar skillnad på socialism och socialdemokrati, framförallt just nu. Socialdemokratin befinner sig fortfarande i 1990-talets pragmatiska inställning där klassamarbetspolitiken är ett uppenbart inslag. För oss som inte är socialdemokrater utan socialister är det uppenbart att socialdemokraternas stora problem är att man fjärmat sig från arbetarrörelsens grundläggande värderingar och blivit politikens svar på en New Public Management-hållning inom arbetarrörelsen. Denna i grunden borgerliga inställning sliter arbetarrörelsen isär på ett sätt som bara kan jämföras med det välriktade socialdemokratiska hatet mot den progressiva delen av arbetarrörelsen under 1930-talet, oavsett hur mycket Lars Ohly ville hålla armen runt Mona Sahlin i valrörelsen 2010.
Hur den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen ska ta sig ur den djupa identitetskris man idag befinner sig i återstår att se. Vad vi bör komma ihåg är att vi socialister tjänar på en stark socialdemokrati som vi kan driva på och driva åt vänster. Därför är socialdemokratins allvarliga läge ett allvarligt läge även för oss.

Kommentarer   

0 #3 carlinge wisberg 2012-01-27 23:53
Delar Jan Viklunds problemanalys med Stefan Löfven som partiordförande kommer s-partiet att landa i samma vågskål som moderaterna och med LO:s bindning till partiet så kommer den möjliga fackliga kampen i organiserad form att vara omöjliggjord. Samtidigt lever vi i en tid då politisk aktivitet inte är det mest prioriterade bland de generationer som skall ta över efter oss som föddes på 40 och 50 - talet, detta är det verkligt stora problemet som måste upp på bordet. Själv skulle jag faktiskt vilja säga att vi idag har arbetargenerationer som istället ser större samhörighet med sin naturliga motpart( kapitalistklassen ) för att använda sig av ett grövre språkbruk skulle man kunna säga att man spottar sig själv i ansiktet. Detta är det gigantiska problemet och all möda borde läggas på att ändra detta förhållande annars återstår bara barbariet.
Citera
0 #2 Jan Wiklund 2012-01-27 17:30
Det går inte att föra en arbetarrörelsevänlig politik i riksdagen utan att sagda arbetarrörelse faktiskt rör på sig. Riksdagen är alltid en kompromissarena för de krafter som verkar i samhället. Om arbetarna - eller för den delen folkmajoriteten - inte säger flasklock kommer det följaktligen att bli en kompromiss mellan kapitalet och övre medelklassen. Detta oavsett vad sossarnas partiledare heter.

Det är en myt, främst odlad inom S, att folket kan hålla käft och överlåta åt partiet att driva dess intressen. Möjligen fungerade detta i någon mån så länge det fanns en folklig offentlighet i form av aktiva politiserade fackföreningar och andra intresseorganisationer, där det åtminstone fanns en teoretisk möjlighet till uppror. Men numera består dessa av anställda ombudsmän och medlemmarna för en ytterst undanskymd tillvaro. Och då finns inget parti i världen som skulle kunna hålla emot den offensiv från kapital & övre medelklass som vi har sett de senaste tretti åren.

Tyvärr är vi tillbaka ungefär där vi var 1830, före de permanenta organisationernas epok. Ja, ännu sämre faktiskt, eftersom vi inte ens har informella lokalsamhällen och yrkesgemenskaper att hålla oss till.

Vad kan man hoppas på? Inspiration från uppror utomlands ifrån? Inspiration från en möjlig oenighet inom eliten när dagens självsvältpakter inom EU visar sig leda till att Kina tar över som supermakt och lämnar atlantstaterna efter sig? Jag vet inte. Har ni något förslag?
Citera
0 #1 carlinge wisberg 2012-01-22 00:47
Den möjligavänster som Jonas tycker sig se inom s och som han tror skulle kunna vara möjlig att samarbeta med för att driva hela s åt vänster får man nog betrakta vara helt obefintlig. V i lyckades ju inte med det inför förra valet utan det var ju tvärtemot så att v fick överge hela sin politik och vandra långt högerut för att överhuvudtaget få sitta med vid det högerbord som dukades upp av s och mp. Socialdemokratin är idag att betrakta som ett rent borgerligt parti detta måste alla socialister konstatera för att överhuvudtaget kunna börja formulera en kraftfull vänsterpolitik som har som mål att forma ett socialistiskt samhälle. I det perspektivet så tillför inte dagens s något överhuvudtaget däremot så fungerar de fortfarande som en bromskloss då det gäller att forma en socialistisk utveckling genom att det i valmanskåren fortfarande finns många som lever i den tron att s står för en socialistisk utveckling och därmed blundar för verkligheten. Ur mitt perspektiv så finns det bara två alternativ antingen att s delar på sig om det nu till äventyrs skulle finnas en vänster inom rörelsen eller också går under som parti, det sistnämnda är ingen katastrof för oss socialister eftersom s av idag inte kommer att förändra den nuvarande nylioberala färdvägen. Hur som helst så är bygget av en ny stark vänster inom svensk politik en nödvändighet och där är inte v som det ser ut idag något konkret alternativ, för mig försvann det sista av förtroende för v då man ställde sig bakom imperialismens angrepp på Libyen dessvärre kommer nog v att göra likadant då det gäller Syrien och Iran.
Citera