Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
(E G Geijer På Nyårsdagen 1838)

På Nyårsdagen 2012 bröt jag äntligen upp. Det hade jag redan förut lovat mig själv, fast det inte hade blivit av. Det var inget lätt beslut. Likt en av Columbi matroser upplevde jag det till en början fasansfullt "som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt ska ta slut och man ska störta ner i helvetets eldar".

Jag hade ju hela mitt liv levt i kulturelitens vänsterkuvös. Fanns det överhuvudtaget en värld därutanför?

Rent intellektuellt förstod jag att så antagligen vore fallet. Om det finns 360 trillioner stjärnor i Universom varav 100 miljarder i vår galax, varav, konservativt räknat, minst 10 miljoner omgavs av åtminstone en planet med jordliknande betingelser kräver åtminstone symmetrin existensen av en livsform och ett tänkande som skiljer sig från våra egna som en högersko skiljer sig från en vänstersko. Det är bara det att något sådant var så svårt att föreställa sig. Framför trodde jag inte att det vore möjligt att ta sig över dit.

Att som kulturutövare och fri intellektuell, anställd av en oberoende Bonniertidning, bryta upp från en värld, där människorna alltid hade en kul och annorlunda livsstil, där man lite frisinnad, klär sig knasigt, knullar runt, unnar sig ett glas eller rent av tänder på - det var inte lätt. Där hade man en själ, som man då och då hade kriser i och där brydde man sig om människor och skrev till och med på olika humanitära listor. Framför allt om man lämnar allt detta till förmån för en värld där jag trodde att bara pengar och profit räknas - det verkar vansinnigt. En värld där alla sades vara konforma, endast bryr sig om fondsparande, bostadsrätter och håller sig till Missionnärställningen (om än med smärre varianter).

Frågan är om jag skulle ha kunnat bryta upp om det inte varit just för Slussen. Droppen var när man ville att jag skulle skriva på mot den. Nej, så jävlar, tänkte jag. Jag är ju ändå en fri människa! Jag är inte skapt att gå i flock. Så jag satte mig ner och tänkte efter. Sedan testade jag något nytt. Jag testade att tänka: det kommer nog att ordna sig med Slussen. Det kommer att bli bra. Detta krävde bara att jag slutade tänka illa om Överheten och Makten, och insåg att dessa för vänstern bärande begrepp bara var sociala konstruktioner, som uppfunnits av en kulturelit vars gisslan jag hade varit. I universum finns ju inget upp eller ned, inget höger eller vänster. Såsom i himlen, så ock på jorden. (Redan här märkte jag andningen blev lättare.)

Samhällsklasser är t ex abstrakta konstruktioner. Men familjer finns och i synnerhet enskilda människor. Man kan tro sina medmänniskor om gott - till och med makten, för den består också av medmänniskor - och acceptera att den gör fel ibland, som vi alla, och man lär sig av felen och går vidare. Detta insåg jag äntligen. Det är märkligt att ingen förut har kommit på denna tanke! Kanske eftersom ingen hade fått tre DN-sidor på sig att utveckla den.

Det var en hisnande tanke, den kändes nästan förbjuden. Den var ett brott mot min tidigare surmulna övertygelse om att något hemskt håller på att hända bakom våra ryggar.

Men mitt tänkande tog inte slut vid Slussen. Det bara fortsatte och fortsatte. Den tankegång som triggades av Slussfrågan utvidgades snabbt till hela Sverige, Europa, Mellanöstern - där jag kunde sätta in Alliansregeringen, kolonialismen, Irakkriget, de pissande legosoldaterna i Afghanistan och barnaliken i Gaza i ett större globalt och historiskt samanhang och äntligen med Hegel inse att "Allt verkligt är förnuftigt".

Man rör sig lätt och befriat utan paranoian, hyckleriet och misslyntheten. Man kan tro sina medmänniskor om gott - till och med makten, varför skulle Makten egentligen vilja oss något ont? Höger och vänster, överklass och underklass, förtryckare och förtryckta är dimensioner som för mig numera saknar relevans. Goda och onda människor och tankar finns i alla klasser, som dessutom knappast finns i verkligheten. Jag är som förut djupt engagerad i världen, men tar numera ställning från fall till fall.

Nu har jag flyt, kanske som Geijer hade efter nyårsdagen 1838, då han kom ut ur garderoben som liberal.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.