Av f d Stadsrådet Joel Eriksson i Grönköping(s)

När jag efter moget övervägande beslöt ställa mig till förfogande som förtroendevald till Sveriges Riksdag skedde detta i fast förvissning om att varje valman, som hade inhämtat nödiga kunskaper om min person, min karaktär och mitt curriculum vitae helt enkelt måste ge mig sitt stöd. Mitt namn överst på partiets valsedel skulle till yttermera visso, mot bakgrund av mina insatser som stadsråd, ge detsamma en sådan jordskredsseger att det sannolikt skulle väsentligt rubba Riksdagens politiska balans och förskjuta densamma åt mitten till. De enda seriösa konkurrenterna i distriktet visade sig nämligen vara den ökände skumraskadvokaten och PR-byråägaren Donald Beaumaré (Fp), f d Bataljonsveterinären Orvar Åkerström (C), nyss utskriven från framgångsrik avgiftning, och Godsägaren Justus Brylén (M) som fortfarande var föremål för utredning på grund av tveksamheter i vissa arealsuppgifter till EU. Själv hade jag aldrig figurerat vare sig i Justitia, hos ARN, hos Kronofogden, Nykterhetsnämnden eller i något brottsregister.
Jag kunde därför lugnt och frimodigt på partiets AU:s direkta fråga meddela, att den enda förseelse jag veterligen någonsin gjort mig skyldig till var att jag en gång i skolåldern möjligen hade parkerat min begagnade cykel av märket Örnen nära grinden till Fröken Sophie Liljedotters (102 år) villa. Detta kunde ha medfört visst hinder för framkomligheten för hennes rollator, om hon under de fem minuter parkeringen varade hade haft anledning att ge sig ut på gatan, vilket skedde varje månad då hon skulle hämta ut pensionen. Så skedde dock inte. Förseelsen förblev oupptäckt, men jag tyckte det vore på sin plats att i sammanhanget omnämna den, alldenstund ett helt blankt syndaregister skulle ha riskerat att väcka misstankar och föranlett utvidgade för partiet kostnads- och tidskrävande undersökningar.

Ett verkställande utskott är, inte ens i mitt parti, och i synnerhet där, något hermetiskt tillslutet rum, och det skall det heller inte vara i vårt öppna samhälle. Döm ändå om min förvåning då jag ett par dagar senare i Veckobladets "Namn och nytt" kunde läsa under rubriken

"Upprörande nonchalans mot åldrig kvinna"

av signaturen D.B: "Ett av kommunens" (enda; J.E anmärkn) "stadsråd erkänner nu enligt uppgift att han utsatt kommunens äldsta åldring risk för allvarlig kroppsskada. Huruvida det rört sig om ett regelrätt överfall eller enbart grov oaktsamhet, dvs nonchalant likgiltighet mot den stackars kvinnan liv och hälsa, kan i skrivande stund ännu inte avgöras. Men ingen skall dömas ohörd, och det är vår förhoppning att vederbörande själv skall framträda ur sin anonymitet och ge sin version av förloppet."

Att utforska den interna källan strider självfallet såväl mot mitt demokratiska rättsmedvetande som svensk lag, men av min systematiska enkät bland AU:s medlemmar framstod Hr fackordföranden Thure Lundblad, som för några år sedan förgäves själv aspirerat på min  stadsrådspost, som en möjlig källa till informationen.

Eftersom jag inte blivit klart namngiven i notisen fann jag för gott att ignorera densamma. På aftonen samma dag ombads jag dock vid ett ovanligt välbesökt öppet partimöte på Grönköpings f d Folkets Huset (numera bingohall) att kommentera notisen. Vilket jag självfallet vägrade, under hänvisning till dess grovt osakliga innehåll. I nästa upplaga av Veckobladet kunde man, ovanligt nog, på första sidan läsa ett referat från vårt partimöte under rubriken

"Joel Eriksson vägrar dementera anklagelserna"

och på sidan 3 en intervju med Hr Lundblad, som dels förklarar att han för egen del fortfarande "trots allt" har förtroende för mig, dels inte säger sig kunna bortse från de anonyma och elaka rykten om mig och om bl a sexuella perversioner som cirkulerar och vilka, oavsett sanningshalten (själv anser han dem "sannolikt överdrivna") i förlängningen kan skada Partiet.
Redan dagen därpå uppmärksammar huvudstadspressen "affären Eriksson" och Fröken Liljedotter intervjuas med bild med sin rollator på dubbla spalter. Fröken L. som nu och framledes kallad "brottsoffret", intervjuas om episoden, nu och framledes benämnd omväxlande "överfallet" eller "våldtäkten". Fröken L. säger sig inte ha kvar någon klar minnesbild av förloppet (vilket, i en fotnot av en tillkallad psykologstuderade, anses typiskt för vissa människor, som drabbats av ett alltför övermäktigt trauma) men kan ändå med lite hjälp nästan omedelbart identifiera sitt kommunalråd på en bild.
I Dagens EKO intervjuas dagen därpå ånyo, för den politiska balansens skull, såväl Hr Lundblad som Godsägare Brylén om mitt fall. Hr Brylén, som haft mångårig positiv erfarenhet av mig som jaktkamrat på sina marker, vill ändå frågasätta om jag verkligen har ett sunt förhållande till min gamla älghundtik, Rita. Av hänsyn till lyssnarna, ville han inte exemplifiera detta. Men hur som helst efterlyser han en frottéhandduk och en halv burk radlödder som försvunnit från hans jaktstuga efter sista fågeljakten. "Jag trodde ändå att även sossarna hade en viss respekt för enskild egendom", avslutade han.
Fackordföranden Hr Lundblad vill fortfarande inte ta ställning till "alla de rykten" som "sedan länge" hörs om mig, och ger därefter talrika exempel på dessa. Han önskar, "av hänsyn till Partiet" inte kräva min avgång som kommunalråd och mitt avsägande av min riksdagskanditatur, utan menar att jag själv, "oavsett min eventuella skuld, kommer att sätta arbetarrörelsens intressen framför mina egna böjelser. Inte minst skulle då kvinnliga medlemmar och funktionärer kunna andas ut och slippa ständiga trakasserier på eftersitserna efter mötena runtom i kommunen. Också om de eventuella övergreppen skulle ha skett då Hr Eriksson som vanligt var höggradigt berusad och/eller drogpåverkad" (jag är fanatisk IOGT-are, J.E:s anmärkn) "vore detta ingen ursäkt".
"Och för en djurvän som jag är det angeläget att Hr Erikssons här dokumenterade drift till tidelag äntligen får ett slut". tillade Hr Lundblad
På DN:s vetenskapssida fanns dagen därpå en lång essä om framgångsrika försök med

Kemisk kastration av sexualförbrytare.

Nästkommande dag publicerade Veckobladet en enkät från den oberoende PR-byrån Beaumaré & Co som entydigt visade att en avsevärd majoritet bland läsarna på frågan, huruvida förtroendet för mig hade minskat när jag hade nu avslöjats som våldtäkts-, tidelagsman och tjuv, svarade jakande.

I detta läge fall fann jag för gott att sammankalla ännu ett öppet möte på Bingohallen för att en gång för alla eftertryckligt dementera alla absurda anklagelser inför lokal- och rikspress och TV-kameror. Men knappt hade jag öppnat munnen då på en given signal 8 -12 för mig okända guldlockiga småttigar i storleken 60 - 90 centimeter rusade fram till podiet, klamrade sig fast vid mina ben och skrek

"Pappa, pappa".

I detta ögonblick började jag inse att jag hade gjort mitt både som partiman, tjänsteman och förtroendevald och beslöt i stället att dra nytta av mina nyvunna politiska erfarenheter - men även den i älgjakten förvärvade insikten att drevkarlens tillvaro är tryggare än älgens - i min framtida karriär inom Beaumarés PR-byrå.

(Mycket fritt under viss inspiration av Mark Twains erfarenhet från ett guvenörsval) 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera