Jag hade med fascination läst GunnarBergström (sedemera huvudperson i den starkt hetsande utställningenMiddag med Pol Pot på Forum för Levande Historia), Hedda Ekerwald,Marita Wiklande och Jan Myrdals skildring av Demokratiska Kampuchea,Kampuchea mellan två krig, utgiven av Folket iBild/kulturfront från 1979. Därefter relativt snabbt och lätttagit mig igenom den av norrmannen Karl Ove Knausgård hyllade Enillojal europés bekännelser närjag att vid Svenska Clartéförbundets bokbord på Stockholmskulturfestival samman med Malena Rydberg från Svenska Clartéförbundetsförbundsstyrelse och Olle Josephson, en av två redaktörer förtidskriften Clarté. Malena erbjöd mig då att göra en recension avJan Myrdals nya bok om naxalitgerillan i Indien, Rödstjärna över Indien. Eftersomjag var i tagen i att läsa Myrdal tackade jag ja.

Dennabetraktelse är på intet sätt en så kallad "cliffhanger" fördenna recension. Snarare en betraktelse av hur Myrdal får oss att senya saker och nya perspektiv. Detta beror inte, tror jag för egendel, på att han skulle vara en lysande stilist, om än han faktisktär det, utan på att han gör det som min parallelläsningsupphovsman Frank Baude inte gör. När man läser Baudes bok Motströmmen är det säkerligen enbeskrivning av hur han upplevt sin politiska gärning ochKFML(r)/KPML(r)/Kommunistiska Partiet har utvecklats. Boken tar sinbörjan strax före bildandet av KFML. Det primära syftet med bokenär precis det som alla andra självbiografier har, att göra upp medoch slutligen få sista ordet i gamla schismer med gamla fiender ochi gamla konflikter. Nog är Baudes bok intressant, och heller inteoviktig för att förstå ett partis utveckling och kanskeframförallt intressant i den idag rådande diskussionen som förts ioch runt Clarté om KFML/SKP:s utveckling och fall. En diskussion därPer-Åke Lindblom och Lennart Rahm spelat betydande roller, menemellertid ändå en partsinlaga som i historiens backspegel inte kanbetraktas som annat än just detta.
Med Myrdal förhåller detsig annorlunda, vilket alla som någon gång konfronterats med honomkänner till. Inte för att Myrdals skriftställningar och böckerinte skulle vara partsinlagor, oavsett vad han själv gör anspråkpå att kalla dem, utan för att Myrdals böcker är partsinlagor somtalar för en klass, ett folk eller en kamp istället för en person,som i fallet Frank Baude. Eller ännu hellre fallet Jan Guillou varssjälvbiografi, Ordets makt och vanmakt, mitt skrivandeliv, är underhållande mengaranterat både småborgerlig och egocentrerad.

Jagtänker inte avslöja något om Röd stjärna över Indien.Emellertid tycker jag att jämförelsen Myrdal/Baude är intressantför att den till viss del visar på olika historiska dokumentssärprägel. Läsaren kan tycka att jämförelsen av Myrdalsförfattarskap samt Röd sjärna över Indienoch Frank Baudes Mot strömmenär ogörlig, men faktum är att den snarare är nödvändig änogörlig. Den visar hur självbiografin ibland blir långsint ochtill och med småborgerlig (oavsett författarens politiska hemvist)i sin egocentreringen även om Baudes biografi bara i brottstyckenfaktiskt går över gränsen. Den visar också på hur historienistället kan användas som vapen för att väcka en opinion och enkampvilja som i fallet Myrdal. Historien är ingen oviktig komponentför att förstå nutida skeenden, däremot kan den användas påolika sätt. Det ena nödvändigtvis inte bättre än det andra,möjligen mer effektivt för att skapa ett bättre samhälle, såväli Sverige som i Indien och globalt.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera