Studier om överklassen är inte lätta att hitta. De fattiga låter sig beforskas ur alla tänkbara synvinklar; jag har själv medverkat till att med tvivelaktigt resultat släppa ut en svärm A-studenter i förort. Men de rika? Här finns Annette Kullenbergs två intervjuböcker, Överklassen i Sverige (1974) och Urp! sa överklassen (1995). Båda är nödvändig läsning för oss som vill förstå hur den andra sidan har det. Fler intervjuer kom i Överklass (2007) av Susanna Popova. Boken är slätstruken och avslöjar i synnerhet hur imponerad författaren blivit, men den är läsvärd på grund av det magra utbudet. Ifjol var det dags för ett tyngre reportage: Bengt Ericsons Den nya överklassen. Ericson är ekonomijournalist och har sett dem alla, hela finans-Sverige, efter styrelsemöten och under egendomliga middagstillställningar. När Ericson tar sig för med att granska Sveriges ekonomiska elit är det ingen som vågar påstå att han inte vet vad han talar om. Allra minst med tanke på att mannen är genomborgerlig.
Att kalla finanseliten för "människor" är lika orättvist som att kalla kriminella gäng för "ungdom". I båda fallen är det i överväldigande utsträckning fråga om manliga människor och ungdomar. Med detta konstaterat går vi in på boken:
Ericson är höggradigt indignerad över hur trång krets av företagare och börsklippare smittades av galopperande girighet och betalade ut bonusar till diverse karlar som egentligen inte presterat någonting särskilt - och gjort detta i ett land som "präglats av massarbetslöshet och ekonomisk kris". Ericson gör sitt bästa att förklara varför, men finner uppgiften besvärlig med tanke på att ingen av de inblandade har någon egentlig förklaring. Den skulle då vara att de tycker sig vara värda miljonerna, och män som tycker detsamma instämmer för att få något med i nästa sväng.
"Även för den som inte hyser socialistiska synpunkter blir det begripligt hur vänstermänniskor tänker" skriver Ericson. En vacker ansats, men hur myckiet begriper han? För borgerliga tänkare är struktur och generalitet så svårtillgängliga att vad Ericson förstår sträcker sig till den personliga upprördheten över fantasibelopp i inkomst och medverkan i kungens jakter.
Boken innehåller åtskilliga redovisningar av ekonomiska transaktioner, intressant för den som förstår dem kanhända. För Ericson syns endast lösningen att beundra välgörenhetsdonationer och göra dem avdragsgilla. Detta är verkligen något han tror på, eftersom det "för många känns bättre att få delta i en riktad insats, att direkt kunna se hur ens bidrag förbättrar livet för andra". Det föresvävar honom inte att så kallade vänstermänniskor kanske inte är så intresserade av de rikas bekvämlighet vid en omfördelning.
De rödgrönas förslag till skattehöjningar hånas av författaren som uppfattar behovet av personliga skyddsnät som en självklarhet som alla snart kommer att inse. Bokens värde ligger i just det att den visar hur den finansiella eliten tänker (i den mån de tänker). Den fick några bra recensioner, men alls inte den uppmärksamhet som den med tanke på ämnesvalet vore värd.
Kanske känns det mest då, när angreppet kommer från en av de egna.

Kommentarer   

0 #1 Anneli Hallgren 2011-07-15 13:20
Så sant-vänstermänniskor slulle nog inte anamma
de rikas levnadssätt, vid en eventuell omfördelning.

Hörde häromdan att svenskarna har en förmögenhet
på 1000 miljarder.Vet inte om de menade i sparade
slantar eller i investeringar.?
Gladiatan
Citera