Natos attacker mot Libyen kan svårligen beskrivas som något annat än rena terrorattacker. Medan organisationen med allt större frenesi försöker utplåna den libyske ledaren Gaddafi och dennes familj - hittills har man endast lyckats döda en son och några barnbarn - har det långsamt gått upp för de afrikanska länderna vilket formidabelt misstag de gjorde genom att godkänna resolution 1973 i FN:s säkerhetsråd. Det var denna resolution som banade väg för Natos vettlösa bombkampanj. Hjälpta av svenska Jasplan - och understödda av svensk vänster - bombar alliansen huvudstaden Tripoli nästan varje natt. Förutom att mörda Gaddafi är syftet att terrorisera och straffa stadsbefolkningen för att den vägrar att överger sin regering. När Nato inte kommer åt Gaddafi ger man sig på andra i den libyska ledningen. Khouildi Hamidi, en av tolv medlemmar i Libyens styrande revolutionsråd, fick nyligen delar av sin familj utplånad. Nato beklagade de civila offren. Krokodiltårar.
När Anders Fogh Rasmussen försäkrar att Nato inte attackerar enskilda personer utan endast vill skydda civilbefolkningen i Libyen och demokratin i världen ser alla att kejsaren är naken men nästan ingen vågar säga något i vår lilla del av världen. Den mantel av mänskliga rättigheter och demokrati som Fogh Rasmussen har svept om sig måste vara en av världshistoriens mest transparenta. Och ändå: "Gud hvor de klæder godt! hvor de sidder dejligt! sagde de alle sammen."
Våra oförvitliga och sanningssökande medier spetsar i stället denna gång sin tradiga massvåldtäktssoppa med en dos Viagra för att kittla opinionen samtidigt som (V)änstern fortsätter att tiga.
Men faktum är att Nato håller på att förlora kriget mot Libyen. Hela världen kräver nu att terrorkampanjen upphör, med några få beklagansvärda undantag i Europa och USA. Vänstern i Afrika, Asien och Latinamerika har hela tiden varit emot kriget. Den utrikespolitiskt svage president Zuma i Sydafrika har äntligen rätat på ryggen och säger nu nej till fortsatta bombningar samtidigt som han på goda grunder anklagar Nato för att vara ute efter att döda individer i Libyen. För bara några månader sedan stod Zuma snällt med mössan i hand och bad Nato om tillstånd för att som president i ett afrikanskt land få åka och besöka en ledare i ett annat afrikanskt land. Med Sydafrika säger nu samtliga afrikanska länder nej till fortsatt bombkampanj. Till och med Amr Moussa, tidigare ordförande i Arabförbundet, tycks ha drabbats av eftertankens kranka blekhet och kräver nu att Nato upphör med bombningarna. Inte ens Nato-länderna själva kan längre komma överens. Italiens utrikesminister Franco Frattini har börjat vackla och av allt att döma gjort uttalanden som kan tolkas som kritik mot Natos kampanj.
Det borde därför vara självklart för en samlad svensk vänster att ställa sig bakom kraven - "Sluta bomba" och "Sverige ut ur Libyen - nu."

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.