DN:s fd politiska redaktör Niklas Ekdahl har numera, sedan han tagit fritt från tidningen blivit en ganska flitig författare. Nyligen utkom "Mr Chance - FN:s förfall under Ban Ki-Moon" med den något kryptiska författarbeteckningen "Niklas Ekdahl med Inga-Britt Ahlenius" (Brombergs 2011, 258 s. +50 s. bilaga).

Ahlenius' stiliga porträtt dominerar omslaget - och föremålet för diatriben, Generalsekreterare Ban, är förvisad till skuggorna i bakgrunden. Detta skulle inte vara värt att anmärka på, om det inte vore så, att tveksamheten om vem som egentligen är författaren sätter sin prägel på hela skriften. Utom, förstås, på bilagan, som utgörs av Ahlenius' slutrapport i höstas, då hon avgick som undergeneralsekreterare för FN:s internrevision, OIOS (The Office of Internal Oversight Services).

Det blir 308 sidor ord, nästan utan ett enda positivt om FN:s Generalsekreterare Ban - utom två: 1) Karlen arbetar som en galning 2) Man har inte hittills kommit på honom med något större fel i tjänsten. Men författaren-na lyckas även lägga Ban "ostasiatiska" flit honom till last, ty den sägs bottna i hans starka drift att bli omvald. Och hans korrekthet betecknas som en förödande stelhet och formalism.

Desto fler vackra ord får "medförfattaren" Ahlenius. Som läsare kan man inte undgå att yvas över att det uppenbarligen av någon anledning är just två landsmän som reser sig huvudet högre än mängden i FN:s sextioåriga historia, och utgör en "guldstandard" för i FN:s topptjänstemän: Inga-Britt Ahlenius och Dag Hammarskjöld.

Det finns dock inte anledning att misstänka annat än att Ekdahl&Ahlenius ändå har rätt: Mr Ban är, trots långvarig tjänst som utrikesminister i Sydkorea - inte utvald på grund av exceptionella insikter i världspolitiken - en man som inte är riktigt säker huruvida Israel har kust mot Medelhavet eller Atlanten måste, trots studier vid Harvard, ha vissa kunskapsluckor. Om anekdoten inte är förtal, förstås.

Det är nog så, som författaren-na säger, att Ban, före eventuella beslut, framför allt sneglar på vad USA, Ryssland och Kina anser i frågan - men först som sist på vad USA anser. Det inte bara Ekdahls (eller Ahlenius' eller Bildts) åsikt att stormakterna på denna post önskade sig en lite pompös nolla, och såg till att de fick det. Ansvaret vilar först som sist på Säkerhetsrådet (som nominerar till posten) och Generalförsamligen (som ratificerar valet). Visst var Ban nominerad till sin sekreterarpost av USA - men det var även Ahlenius till sin egen. Och det var USA som först gav hennes kritik av Ban publicitet - inte Sverige.

Det finns en tendens till folkpartistisk bombhögerideologi hos förre FN-soldaten Ekdahl - i hans kritik av Bans föregivna passivitet vad gäller sk humanitära militära interventioner i Afrika eller Ostasien. Ekdahl (jag tror det han?)är upprörd över Bans åsikter att t ex dödsstraff och parlamentarisk demokrati är nationella angelägenheter - dvs punkter där majoriteter av världens nationer nog delar sekreterarens ståndpunkt.

Och till motsatsen bevisas misstänker man lätt att den massmediala viljan att göra en pelarhelgon av en duktig revisor på något sätt sammanhänger med vederbörandes mycket energiska, för att inte säga personliga, kamp mot den svenska socialdemokratin under regeringarna Carlsson, Persson och finansminister Ringholm. Och att hennes strävan att avpolitisera de administrativa apparaterna i FN eller i Sverige till förmån för en byråkatisk, meritbaserad elit inte skulle ha politiska konsekvenser i den reellt existerande världen tror vi inte helt på.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera