I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
...Där låg ett skimmer över Gustafs dagar..

Så kan man förstås också beskriva Gustav den tredjes regim, om man är biskop och akademiledamot och håller ett rimmat högstidstal till minne av 50-årsminnet av grundandet av Akademien 1836. Fast alla vet, att det blev med skimret kring kungen som ordspråket säger om bedagade damers dans: "det tar alltid en sketen ände".

Ty i slutet av mars 1792 kunde man i stockholmstidningarna läsa att "Förliden fredag d. 16 mars 1792, kl. 3/4 till 12 om aftonen, då hans Kongl. Maj:t nyss var inkommen på maskeradbalen uti Kongl. Operahuset, hade en okänd mask infunnit sig uti trängseln af de masker, som samlat sig bakom konungen, och der aflossat en pistol hvars skott tagit ett stycke öfver venstra höften något ifrån ryggraden."

I sin bok om mannen bakom den okända masken, Anckarström och kungamordet ; historien i sin helhet (Bonniers 2011, 587 s.) ger Ernst Brunner en ambitiös skildring av kungamordets bakgrund, utförande och efterspel. Han baserar sig på ett studium av den mängd av verk som redan har skrivits samt på förnyad genomläsning av officiella protokoll - till och med av de strykningar som gjorts i dem.

Det (nästan) unika med Brunners i stort sett dokumentära skildring är att han denna gång ställer gärningsmannens person i centrum. Stig Jägerskiölds uppsats, Tyrannmord och motståndsrätt 1792-1809, Lund 1962 har uppenbarligen betytt mycket som inspiration, ty även här avdemoniseras Jacob Johan Anckarström som person och den vanliga bilden av en rå och känslolös best, spridd av kungapropagandisten Gjörwell - som samtida porträtt i pressen gjorde allt för att understryka även för icke läskunniga.

Brunner sätter liksom Jägerskiöld in gärningen i ett idehistoriskt sammanhang.1600 - 1700-talets samhällsfilosofer rättfärdigade tyrannmord som en legitim och lovvärd åtgärd mot styresmän som brutit det tänkta samhällskonstrakt de ansåg vara en förutsättning för att folket skulle anförtro styret till en härskare. Detta i ett historiskt skede, där mera subtila medel för att legitimera härskarklassen styre, som allmänna val och parlamentarism, ännu inte hade slagit igenom.

Brunner visar, för den som ännu inte visste det, att Gustaf III, i synnerhet efter sin statskupp 1789, som envåldshärskare stod i spetsen för en polisstat, där allvarlig opposition bestraffades med med grymma kropps- eller fängelsetraff. Dödsstraff verkställdes, och bekännelses framtvingades med hjälp av tortyr - trots att rådande författning förbjöd det.

Anckarström framstår här, men inte bara hos Brunner, som en relativt burgen man. Han var adelsman, storbonde och kapten och fd hovpage hos mordoffret Gustaf, som erkänt var svag för unga, vackra gossar. Vid 1790-talet början stod han utan eget gods, ty Gustafs totalt huvudlösa krig mot Ryssland hade tärt hårt på hans ekonomi - fast inte ruinerat honom. Ty han hade gift sig rikt med Gustaviana Löwen, som han fick ett större antal barn med, innan hon övergav honom för en annan karl. Han hade som lönande bisyssla att (liksom hustrun) låna ut pengar mot ränta.

I likhet, vad man skulle tro, med många nutida självmordsbombare var han en någorlunda präktig medborgare och familjefar. Han var långtifrån dum eller okunnig, men hade möjligen ett drag av rättshaverist och sparsam och snål på gränsen till girig. Han framstår som en relativt normal svensk adelsman i ett revolutionärt skede, där sådana ofta höll på att skola om sig till borgare. Och sin idé om att genom ett tyrannmord kunna bryta enväldet var han definitivt inte ensam om - det som skilde honom från de flesta av hans oppositionella bröder inom adelsklassen ( tex Pechlin, Ribbing, Horn etc.), och av allt att döma Gustafs bror, Karl (sedermera Karl XIII), var att han beredd att verkställa den och därvid satsa sitt eget liv: "Ty att leva här ett uselt liv 10 år mer eller mindre är intet mot att göra en hel nation lycklig, de egna olyckor som passerat mig vid slutet av 1790 och 1791, tillika med dess känslor och tankar för det allmänna, sammanknöt min determation att hellre dö än leva ett uselt liv, detta gjorde mitt annars lättrörda och ömma hjärta alldeles känsolöst för denna högst fasliga gärning" sade Anckarström inför domstolen bl a - fast denna, samt framför allt andra, för kronan komprometterade, men högst relevanta, utsagor ströks ut protokollet av åklagaren Fagerström.

Det, åtminstone för mig, nya i Brunners rön, är att Nils Henric Liljensparre , Stockholms uppburne polismästare och kungens spionchef, kan ha varit införstådd med att kungen skulle mördas, och i varje fall gjorde mycket lite för att förhindra det. I den gängse historien framställs Liljensparre som nästan ofattbart skicklig, när han inom 2-3 dagar inte bara fått fast gärningsmannen, utan därtill ett dussin medkonspiratörer, trots att Ankarsröm i det längsta hävdat att han var ensam om dådet. Enligt Brunner får Liljensparres abnorma skicklighet sin förklaring genom att han på förhand, genom sitt utbredda spionväsende, var väl förtrogen med planerna, med de sammansvurna och vem skulle hålla i pistolen - utan att ingripa.

På Liljensparres initiativ avbröts omedelbart alla ytterligare spaningar och förhör, som förvisso skulle ha vidgat kretsen av medsammansvurna väsentligt, men som samtidigt kunde ha komprometterat polismästaren själv och ev. Hertig Karl, som allmänt till en början troddes skulle efterträda Gustaf på tronen. De fångna sammansvurna dömdes mangrant till döden - men alla utom bondeoffret Ankarström benådades till livet, ty nu gällde att hälla olja på vågorna och rädda vad som räddas kunde av rikes enhet under adelsväldet.

Anckarström var kanske ingen fläckfri människa, fast jämfört med sina samtida understödjare, med dem som vann på dådet utan att smutsa ned sina händer och till och med jämfört med dem som satte fast honom, framstår han ovedersägligen i denna bok som en man med en viss resning.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.