I tisdags lämnade Gamal Mubarak, sonen till Egyptens president och allmänt ansedd som hans snara efterträdare, Egypten. Frun, dottern samt 97 kollin medföljde flyget till London. Man bör utgå ifrån att pengar redan finns på plats i europeiska banker.

Tunisiens president Zine al-Abidine Ben Ali med familj flydde till Saudiarabien veckan förut. Från Tunis till Marocko, från Cairo och Suez, från det ockuperade Västbanken i Palestina till Sanaa i Jemen går folk ut på gatorna, kräver förtryckande och korrupta regeringars avgång samt frihet och bröd.

Den som vill folkstyre måste hälsa denna utveckling med odelad glädje och stödja den utan reservationer. Likt den som ser ett hus i lågor bör man i oträngt mål undvika att varna drabbade invånare för att regn, köld eller hagelskurar kan möta den som försöker rädda sig ut.

Folk i vårt land, som tidigare, under den gamla de gamla regimerna i Nordafrika och Mellanöstern, med beundransvärt tålamod burit att man fängslat, torterat eller slagit ihjäl regimmotståndare börjar nu i hast utfärda mindre logiskt formulerade varningar åt dem som äntligen gör uppror:

När lag och ordning, även om lagen var orättfärdig och ordningen repressiv, bryter samman så finns risk att det kommer loss krafter som är repressiva och människor kommer till skada. Så varnar Carl Bildt på TT apropå Tunisien, och glömmer därvid att hans Europeiska Union nyss betraktat landet som ett föredöme. Och att EU nyss varit i färd med knyta den tunisiska regimen närmare och för ändamålet talat mycket lågt om dess "repressiva karaktär" och att den definitivt skadat tiotusentals.

Annika Ström Melin, DN:s främsta EU-skribent, anser, liksom f ö Bildt, att Bryssel bör erbjuda en "demokratisk insatsstyrka" eftersom "Tunisien behöver hjälp med att bygga upp en infrastruktur för demokrati". Man kan fråga sig om demonstranterna i Nordafrika eller Mellanöstern verkligen är så tacksamma för dessa erbjudanden om hjälp från den gamla regimens samarbetspartners och understödjare. Eller är så imponerade av resultatet av Västvärldens "insatstyrkor" för samma föregivna ändamål i t ex Irak, Afghanistan eller Jemen. Eller av dess envisa stöd åt Israel, utan vilket denna stat aldrig kunnat fortsätta trotsa internationell rätt.

Eller av Richard Swartz, som i DN 26.1 menar att "de arga unga männen" på Nordafrikas gator "riskerar att bli manipulerade,...och är dessutom ofta intill förväxling uppblandade med plundrare och vanliga nyfikna". Och om de till äventyrs lyckas med att utlösa en revolution, skall vi minnas att den nog ändå är hopplös, ty "De flesta revolutioner kapas eller kidnappas." säger han. Med fler sådana välmenande och världsvisa bundsförvanter som Swartz skulle inte de revolterande inte behöva några motståndare. "Snarare är det Nordafrikas folk som kunde skicka en demokratisk insatsstyrka till Bryssel" hävdar Stefan Johnsson i dagens DN. Det ligger mycket i detta.

Låt oss, i stället för att skicka olika insatsstyrkor ut i omvärlden, för ett ögonblick se oss med dess ögon. Låt oss betrakta de senaste årens protester i Aten, Rom, London, Paris i Tunis, med samma ögon som de aktuella i Kairo, Alexandria, Alger och på Västbanken.

I grunden är det nämligen överallt samma problem: folk som revolterar, eftersom makthavare har lärt sig att förakta demokrati och att betrakta folket som ett störande inslag i samhället.

Kommentarer   

0 #1 Anders Püschel 2011-01-29 18:47
Med tanke på att Clarté aldrig har visat någon odelad och reservationslös glädje över liknande demokratisträvanden i Kina, framstår Hans Isakssons inlägg som rätt hycklande. I Kina kan man för övrigt inte (lagligen) ta del av vad som händer i Egypten just nu, eftersom den kinesiska regimen har strypt informationsflödet. Det gäller ju att begränsa "smittorisken".
Citera