Historieprofessor Rebecca E. Karl vid New Yorkuniversitetet har på minimalt utrymme genom sin skrift Mao Zedong and China in the Twentieth-Century World ( Duke University Press; 2010; 216 s) skrivit en läsvärd uppsats om Mao Zedongs livsverk och följer upp det även hans bortgång 1976 fram till nutid.

Perspektivet är relativt o-akademiskt. Antalet noter är relativt lågt, men verket har i alla fall ett någorlunda användbart ämnesregister och en redig kapitelindelning.Karls ambition är enligt utsago att betrakta Mao historiskt, inte moraliserande och värderande, men det framkommer i alla fall att hon, i den mån hon avviker från denna ambition, gör detta till förmån för huvudpersonen, vilket i våra dagar är ovanligt. Detsamma kan man knappast säga om hennes beskrivning av KKP, som får en att stundtals undra över hur detta parti, där Mao endast undantagsvis var den oomstridde ledaren, ändå kunde ha lett Kina de framgångar man skördat under det gångna seklet. Mot Maos masslinje - och ibland voluntarism - stod nämligen inte bara imperialisterna, krigsherrar och Kuomintang, utan enligt Karl också hela tiden den kommunistiska världsrörelsen, ledd av Moskva och "stalinister" och byråkrater av ryskt eller kinesiskt urprung. Även om hans namn inte nämnes i boken svävar ändå tidvis något av Trotskijs ande över skildringen, dvs i dess värdering av världsrörelsen. Det finns förstås luckor i en sådan kortfattad enomgång. Men brytningen mellan KKP och SUKP hade nog varit viktigt att ge ett större och djupare studium. Deras skilda strategier för att utveckla socialismen belyses, men den till slut avgörande striden i frågan hur man skulle förhålla sig till USA-imperialismen på 50- och 60-tal (samarbeta eller bekämpa?) nästan inte alls.

För den som växt upp politiskt med Mao och Kulturrevolutionen och det Stora Språnget rättas kanske inte så många frågetecken ut genom Karls skrift. Varför Lin Piao var på väg till Sovjet när han störtade får vi t ex fortsatt endast höra hypoteser om. Det mesta har vi hört förut, även om det är nyttigt att minnet friskas upp. Och man kan läsa historien mera lidelsefritt ett halvsekel post festum.

Kina har alltsedan Kaiser Wilhelms dagar haft en förmåga att injaga fruktan i Västvärlden - oavsett det gällt fruktan för socialismen eller, som nu, fruktan att bli kapitalistiskt överflyglad. Karl tillhör inte dem som jublar över utvecklingen i Kina, som efter Maos död definitivt gått inte hans väg, men hoppas att hans verk än en gång skall inspirera Kinas massor till att vrida den rätt.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera